Labradoren

Fjosok, den gula snorvalpen är kopplad och Strukas, den bruna, lite äldre har också koppel. Men inte Lill-Klippen, han är tillförlitlig, honom behöver man inte koppla. Han är äldst i flocken, har till och med vuxit om människan.
De står stilla på gångvägen. Lill-Klippen vet exakt var de ska gå, han kan vägen, men människan stannade, så då gjorde han det också. Det är Fjosok som fått dem att stanna, han måste rulla sig i snön bredvid vägen, kränga sig som en halvkokt makaron, putta på med bakbenen så att han åker kana på ryggen. Sturkas sätter sig bredvid människan och väntar. Lill-Klippen tittar trött på, han tycker inte att det ser rolig ut, helst vill han gå bort till sjön och slicka på isen. Ibland finns det fågelmat där också, den kan han tänka sig.
Fjosok verkar aldrig vilja sluta åma sig i snön. Lill-Klippen kan och vet saker, det blir så när man är äldst i flocken, han behöver inte stå kvar där. Han vet vägen till sjön och han vet var det brukar ligga bröd till änderna. Han är snäll och pålitlig, därför behöver han inget koppel. Nu tänker han inte vänta på valpen och människan och fånhuvudet Sturkas mer, han tänker gå. Första stegen går lite trögt, han stod stilla för länge i kylan, men efter någon meter går det bättre och han lufsar på i bra takt. Bakom sig hör han kanske att människan ropar efter honom, kanske är hans hörsel lite dålig nu när han är så gammal, kanske hör han inte riktigt.
Det är halt men Lill-Klippen kommer in i passgång vilket gör det hela lättare. Han stannar inte för att lukta på de gula fläckarna, han har nosat klart på kiss, det kan Fjosok och Sturkas ägna sig åt, Lill-Klippen ska slicka is.
Vid svängen, bredvid papperskorgen där det brukar lukta härligt på sommaren stannar Lill-Klippen och tittar tillbaka. Människan står kvar, drar i Fjosoks koppel, men Fjosok är en valp som nästan är vuxen och är stor och väger mycket, och han vill rulla i snön. Kanske viftar människan åt Lill-Klippen att komma tillbaka, det är svårt att se med ögon som sett så mycket, som nu är de äldsta i flocken, kanske missar Lill-Klippen att se vissa saker. Han svänger av och fortsätter framåt. Människan kan vara trygg med att Lill-Klippen vet var han ska, han är erfaren och klok, har gått här många gånger förut.

Det simmar änder i sjön, förut hade Lill-Klippen försökt simma ut till dem, men nu vet han bättre. Brödet som något lagt ut till änderna ligger på gräset vid vattenbrynet. Vattnet har frusit precis vid landkanten, Lill-Klippen tycker om att slicka i sig den där tunna, blanka isen. Det ska han göra sedan, först ska han äta upp brödet, innan Fjosok och Sturkas kommer, är man äldst behöver man inte dela. Sturkas och Fjosok förstår inte att man måste komma först för att få äta, att man måste vara tillförlitlig och utan koppel och duktig på att hitta. Lill-Klippen vet.
Så snart han ätit upp brödet och med sin väl bevandrade nos sett till att allt är borta och ligger i magen, går han ned till vattnet. Det knakar lite i benen när han böjer sig ned mot isen, men så är det med gamla leder. Isen smakar gott, nästan lika gott som brödet.
När han känner sig klar sätter han sig på den snötäckta marken. Bärmen från hans rumpa bildar en liten fläck där gräset kommer fram, svansen gör en solfjäder i snön. Han väntar där, med utsikt över änderna, sjön och de frostnupna träden. Människan och snorvalparna kan komma när de kommer, de behöver inte oroa sig för Lill-Klippen. Han kan ta hand om sig själv.