Kerstin drev sin gamla Volvo hårt på den smala landsvägen. Hon fick arbeta hårt för att parera krafterna i kurvorna. Vägens vindlingar låg lagrade i hennes kropp efter otaliga körningar på samma väg. Det skulle inte komma några möten. Inga nöjeskörande turister. Inga jordbruksmaskiner. Inte den här årstiden. Och om det ändå blev ett möte? Skulle det vara så hemskt? Nej, egentligen inte, förutom möjligen tanken på att Göran skulle komma allt för billigt undan. Hon slog huvudet hårt mot nackstödet, skrek ut sin ilska och trampade gasen i botten när hon kom ut på raksträckan.
I tankarna var hon inte där. Hon var redan hemma och gick igenom vad hon behövde göra, men hon var också kvar på gårdsplanen till Görans hus där årsringarna efter hans olika infall komposterades och sjönk ner i jorden. Bilarna som skulle renoverats. Mikaels bil som inte stod där och hon hade blivit både lättad och besviken. På andra sidan om gårdsplanen stod blandade fynd från Blocket bredvid hönshuset som rasat. Hönsen hade väl promenerat ut eller dött av vanvård. Hon ville aldrig fråga. Det var i alla fall för väl att hon fick med sig hundarna när hon flyttade.
Svarta åkrar med smala strimmor av blötsnö på båda sidor om vägen. Inga bilar. Inga djur. Enstaka hus. Skogens höga vägg som en kuliss bortom fälten i vinterträda. Den lilla byn tog hon i 70 km/h och ignorerade skyltarna med lekande barn. Det är väl ändå inga ungar som leker utomhus nu förtiden.
Görans ord tjöt i huvudet. Det var en av hans favoriter att hålla fast henne och skrika rakt in i örat. ”Du är så jävla störd”, hade han skrikit och kort tystnat för att dricka ur ölburken i handen. Han travade häftigt runt varv efter varv i köket. Då och då underströk han sina ord genom att smälla handen i det som var närmast, diskbänken, väggen, skåpsluckan. Än så länge inte henne. Efter två varv hade hon redan backat med ryggen mot köksfönstret.
Hon tryckte handen över örat fast det inte hjälpte mot pipandet. Rädslan spred sig som kolsyra i magen och armarna och där kom den märkliga ilningen i underlivet som en kombination av att vara kissnödig och kåt samtidigt. Hon hade gått för långt. Hon visste ju det.
Göran gormande fortsatte med det som råkade passera hans berusade hjärna. Det var hon som jävla exfru till kärring, samhället, polarna och depressionen. Inget av allt det som hände var hans fel. Ölburken flög mot henne med en svans av öl efter sig. Han knäckte en ny burk. ”Din efterblivna lilla fitthjärna!” flåsade han henne i ansiktet. Hon slog både händerna för öronen och kröp ihop.
”Nej”, kved hon och skrek därefter desperat efter Mikael fastän hans bil inte stått på gårdsplanen. ”Mikael”, ropade hon och igen fast högre.
Göran tystnade. Sen skrattade han åt tystnaden och åt henne.
”Jag kommer döda dig en dag.” viskade hon. ”Var så säker”.
Han skrattade till som om det hon sade verkligen var lustigt.
”Kerstin, alla vet ju att du inte får tummarna loss. Du snackar och sen händer… ingenting”. Han lutade sig ner över henne. ”Sen kommer du hit igen, eller hur gumman? Du gillar det ju… ”
Kerstin kastade sig förbi honom och rusade ut. En hög duns ljöd bakom henne. Något hade vält eller hade han slitit åt sig något tillhygge för att slå henne? På gårdsplanen svängde hon hastigt runt. Göran stödde sig tungt mot dörrposten, med handen mot huvudet. Energin hade gått ur honom. Det var då hon skymtade deras gemensamma son Mikael i köksfönstret. Så, han var hemma ändå. Kerstins ilska räckte för honom också, även om den gjorde bittert ont i själen.
Hon kramade ratten hårt. Nu kom de förhatliga tårarna. Hon ville inte ge efter. I sorgen fanns ingen styrka. Hon bankade huvudet hårt i nackstödet för att hålla ilskan uppe. Den här gången ville hon inte förlåta.
Hon visste vad hon skulle göra. Mat till hundarna. Geväret. Handen växlade upp. Foten gasade på igen.
*
Ulf ställde sig snett bakom sin fru Astrid.
”Står du här nu igen?” Han spejade ut över hennes axel.
Astrid sänkte kikaren. Den röda Volvon syntes helt kort efter grannens hus och försvann efter nästa kurva.
”Såg du! Det var Kerstin.” Astrid fnös ogillande.
”Ja, jag säger då det”, sade Ulf, ”undrar om någon någonsin tagit den kurvan i den hastigheten. Imponerande.” Ulfs gick för att kika i kylen efter något gott.
”Livsfarligt”, sade Astrid med en vass ton. ”Det må vara hänt om hon bara var en fara för sig själv men om det smäller är det fler än hon som drabbas. Kan du inte ringa Sonja och Nils och varna dem? Tänk om de är på väg ut just nu.”
”Äh, med den farten är hon redan förbi trädgårdstomtarna.”
”Snälla”, vädjade hon, ”och kalla dem inte för trädgårdstomtarna!”
”Det är väl onödigt att jaga dem ut ur soffan för detta. Nils som går så dåligt.” Ulf kikade under locket på en burk, sniffade och satte tillbaka på hyllan.
Astrid lyfte kikaren till ögonen igen. Svepte över grannarnas fönster. Landsvägen var tom så långt hon kunde se så som det brukade vara vid den här tiden. Skogslinjen och fälten öde.
”Ta inte mer av pajen,” sade hon utan att vända sig om. ”Det är din lunch för imorgon.”
Som om det inte var nog med Kerstins hundar. Riktiga bestar, enligt Astrid.
”Det är bara en tidsfråga innan något händer”, sade hon rakt ut och visste med en gång att det var sant.
