Det var en vanlig tråkig torsdag i september. Förmiddag, så jag var ensam i butiken. Utanför var det typiskt Göteborgsväder. Mulet och blåsigt, med regnet hängande i luften. Jag höll på med ett rutinjobb när det hände. Lagade en punka på ett onödigt slitet bakhjul som inte pumpats ordentligt sen någon gång i februari. Hur som helst så slängde hon upp dörren så att glaset skallrade, tog trappstegen in i butiken i ett enda långt kliv och sprang hela vägen in i verkstaden innanför affären innan jag ens hunnit reagera. När hon fick syn på mig ropade hon ”Undan!” och viftade avvärjande. Sen vände hon sig om och började slåss.
Där fanns absolut ingen att slåss mot, ändå såg det sjukt realistiskt ut, som om det verkligen fanns någon där som jag inte kunde se. Och hon slogs verkligen inte så där elegant som de gör på film, men hon slogs effektivt. Tror jag i alla fall. Det såg ut som att hon sparkade mot knäna, satte en armbåge i något som hade kunnat vara en tinning, och vred
om något annat. Sedan ryckte hon åt sig polygripen från verktygsväggen och bankade ursinnigt på något som verkade ligga på golvet, men inte direkt mot själva golvet utan en liten bit ovanför, som om något hindrade polygripen från att komma hela vägen ner. Tre snabba slag, sen reste hon sig, drog med ärmen över pannan och såg rakt på mig.
”Du har inte sett något. Oavsett vem som frågar så har jag inte varit här och du har inte sett något konstigt. Förstår du?”
Jag var så ställd att jag inte kunde göra annat än att nicka. Plus att hon såg helt galen ut. Nästan så att jag blev rädd.
”Bra,” fortsatte hon, fortfarande med polygripen i handen och håret på ända. Hon hade väldigt mycket hår.
”Jag behöver något att städa med. En mopp och en hink, och det strakaste rengöringsmedlet du har.”
Golvet var nystädat. Jag moppade det själv efter stängning kvällen innan, helt enligt städschemat Valentina tvingade oss att följa. Och klockan var bara tidigt på förmidagen, jag hade knappt haft några kunder i butiken. Jag såg frågande på henne.
”Det är upp till dig”, sa hon utan att släppa mig med blicken. ”Antingen så ger du mig städgrejerna så att jag kan röja upp och så är det här förhoppningsvis ur världen, eller så kommer du att få butiken full med fler otrevligheter framöver.”
Jag lyckades äntligen samla mig så pass mycket så att jag kunde öppna käften.
”Men, vad ska du ens städa? Det finns ju inget här.”
Jag visade mot mitt prydligt städade golv med det onödigt slitna däcket som jag fortfarande stod och höll i.
”Jo, tro mig, det finns det,” svarade hon överlägset. ”Vi gör så här, jag springer bort till Hemköp och skaffar grejer, för jag kommer ändå bli tvungen att göra mig av med dem efteråt. Jag är strax tillbaka! Försök att låta bli att trampa runt i det! Och rör inte den här!”
Hon lämnade polygripen på golvet, vände sig om och gick.
Det där var inte första gången hon var inne i butiken. Hon hade varit här förr. I våras, när butiken var nyöppnad. Fästanordningen till hennes cykelvagn hade rostat och vi bröt av skruven när vi skulle försöka få upp den. Vi borde så klart ha bytt rubbet direkt, men vi var nya och gröna och trodde att vi skulle kunna lösa det och la en halvtimme på att försöka bända upp fanskapet, helt i onödan. Blev ändå tvungna att beställa en ny arm. När hon hämtade ut den nyfixade kärran hade hon frågat om jag ville ta en fika någon dag. Jag tackade nej och hänvisade till Valentina som stod och spände en kedja ute i verkstaden. Fast jag hade nog inte tackat ja ens om jag varit singel. Hon kändes inte som min typ. För hetsig liksom. Men hon hade inte insisterat heller utan tackat för hjälpen och rullat iväg med cykelkärran. No hard feelings.
Och nu hade hon slagits med en inbillad person i min butik. Det som gjorde det hela ännu märkligare var att hon definitivt inte var en sån som man trodde skulle gå omkring och slåss mot inbillade monster mitt på blanka förmiddan. Småbarnsmorsa, gissningsvis strax över de trettio och jag har för mig att hon sa att hon var nån slags chef på något tråkigt ställe när vi kallpratade medan jag försökte fixa hennes kärran, typ Försäkringskassan eller Skatteverket. Men hon var ändå en sån som man la märke till, trots tråkigheten. Inte för att hon var så särskilt snygg, utan för att hon har det där som jag tror brukar kallas för karisma. Eller så var hon bara galen. Jag vet inte. Jag funderade på om jag borde låsa dörren, eller ringa någon, men till slut gjorde jag varken eller. Krängde bara på det nya däcket på hojen jag höll på med.
Tio minuter senare plingade det till i dörren och hon med håret var tillbaka med andan i halsen och en nyinköpt mopp med hink, en flaska rengöringsmedel och en bunt trasor. Hon gick rakt in med siktet tydligt inställt på toaletten. Betedde sig som om hon ägde stället. Jag sprang efter, för nu började jag bli förbannad på riktigt. Den här bruden gick för långt.
”Allvarligt, du får inte städa här!”
Jag och trängde mig in mellan henne och handfatet. Hon sträckte sig fram och vred på varmvattnet. Jag vred av det. Hon blängde på mig som om jag vore ett trotsigt litet barn.
”Tro mig, du vill få det här överstökat så fort som möjligt. Flytta på dig. Eller ännu hellre, hjälp till!”
Hon slängde åt mig en trasa. Jag gjorde ingen ansats till att ta emot. Trasan studsade mot min mage och föll ner på golvet. Hon suckade uppgivet, men jag stod kvar och spärrade vägen trots att jag var skiträdd för att det skulle bli fight. Men jag kunde inte låta henne härja fritt i min butik. Där gick ändå gränsen.
