Tog bort en stor bit text. Det känns skönt. Relativt ofta kan jag känna skam över saker som skett. Men absolut inte nu. Att ta bort allt var ett bra val. Sitter på bussen in till stan. Jag ska möta upp Eskil vid Centrumpassagen. Varje gång jag är med Eskil känner jag samma sak, ett lugn. Vi har inte så mycket gemensamt mer än vår ålder, vi gillar att dricka öl och har i viss mån samma humor. Det är så svårt att sätta ord på mina känslor när det kommer till Eskil. Men just lugn, det är kanske tillräckligt för att beskriva det. Ibland blir jag nervös när vi umgås. Jag blir rädd för att vi ska få slut på saker att tala om. Det kan bli lite tyst ibland och jag stirrar ut i tommat intet, hummar kanske? Panikartat försöker jag hitta ett samtalsämne.
Åh, titta där, den nya kommunloggan, fy fan vad ful!
Eller säga något i stil med:
Har du tänkt på att… för att sedan pausa länge. Det blir tyst i flera sekunder. Eskil andas in och fyller sedan på med.
Ah, du menar…
Och så är samtalet igång. Lugnet som infinner sig efter nervositeten. Det är som vilan efter hård träning eller att träffa en släkting. Det är jobbigt träffa en gammal släkting som du har dålig kontakt med. Vad kommer ske? Vågar du prata med släktingen? Kan du gå fram och säga: hej hur mår du, vad jobbar du med, hur mår du din fru och så vidare. Det finns en stark känsla av att något illa kommer att hända. Släktingen kanske ser dig som en idiot som inte hört av sig tidigare. En massa skräckinjagande scenarion målas upp. Men mitt i allt står man där i hallen, säger hej. Släktingen bjuder på kaffe. Allt går bra. Du är glad när det väl är över. Det känns missvisande att säga när det väl är över. För det känns bra, men det är alltid jobbigt att gå över en tröskel. Det är alltid bra att prata, även med en gammal släkting som du inte har så tät kontakt med. Och om släktingen ifråga inte är farlig, så kommer du inte dö eller bli polisanmäld för att du öppnar din käft och frågar hur det går med sommarstugan. Det är över och det känns bra. Så känns det med Eskil, frånsett att jag verkligen vill träffa honom från första början. Jag är fruktansvärt rädd för att han inte ska vilja träffa mig igen.
Bussen svänger in mot stationen. Under centrumpassagen står jag och huttrar. Det har börjat regna. Ett barn säger till sin mamma: det regnar bara på taken. Texten som jag raderat har inte lästs av någon förutom Eskil. På rådan av honom skulle jag omformulera några meningar. Först idag förstod jag att han menade att hela stycket kunde tas bort. Barnet och mamman lämnar centrumpassagen. Jag får ett meddelande från Eskil: Sorry, blir 20 min sen. Nu behöver jag överväga att vänta här eller gå till baren. Det har slutat regna. Jag svarar: ingen fara, vi ses snart då! Får svar: Ses vid centrumpassagen eller baren? Jag svarar: baren. Går mot övergångsstället och tänker på texten. Har alltid tänkt att det vore bäst att börja med en tydlig formulering av textens syfte. Jag vill analysera samhällets brister utan att fördöma någon. Jag läser inlägg dagligen där tyckare anklagar andra för att ha fel. Tyckare dömmer folk som omoraliska, tyckarnas motståndare har dubbelmoral. Palestina är inte ett land, Israel är kapitalistiska kolonisatörer, den fria marknaden får inte vara fri, frihet är få förunnat, religion är frihet, frihet har ingen Gud, miljön kan inte räddas, inget står på spel, allt står på spel. Eskil menar att det finns rätt och fel. Jag höll inte med. När vi pratade om detta, samhällets brister och vem som har rätt eller fel, började vi bråka. Det var visserligen inget riktigt bråk, men vi var inte överens för kanske första gången. Vanligtvis är våra diskussioner, eller snarare relation till varandra men vem kan åtskilja dessa, som våra meddelanden. De är koncisa, kritiska och framför allt problemlösande. I alla fall, när Eskil uttryckligen menade att det fanns rätt och fel, stirrade jag på honom.
Är du moralist? Frågade jag.
Ja, svarade han.
Det var i samband med detta som Eskil menade att en del av min text kunde tas bort. Den delen handlade om just svårigheten i att skilja mellan rätt och fel.
Du kan diskutera relativism en annan gång, sade han och tog en klunk öl.
Samhällets brister, det vore en bra titel tänker jag för mig själv innan jag kliver in på baren. Samhällets brister utan underrubrik. Det är ju ingen akademisk text. Den ska publiceras i Ymer. Trots att jag i grund och botten är sociolog har jag enbart blivit publicerad i antropologiska tidsskrifter. Varför vill ingen annan ha mig? Nåväl, en rubrik, ingen underrubrik, det blir bra. Eskil menar att man ska skriva så enkelt som möjligt. Har anammat det och utesluter alla skiljetecken förutom kommatecken, punkt och kolon. Indrag för eventuella längre citat förstås. Har fått anmärkningar från andra publicister att det blir rörigt. Eskil menar att läsaren måste anstränga sig. Själv tycker jag det är rätt trivsamt att spara på skiljetecken. Men visst skulle ett citattecken underlätta ibland. Hittar en plats längst in i hörnet. Slänger min jacka på en stol och går till baren. Det är få på plats, enbart stammisar. En sliten kvinna söker ögonkontakt med bartendern.
Du, du, hörru
Inget svar.
Du, hörru, Eszra, Eszra, hörru
Ja, svarar bartendern
Åh, äru snäll och fyller på lite
Eszra tar fram en flaska rosé.
Is? Frågar Eszra.
Jarå, det blir så bra så svarar hon. Eszra nickar och fyller på. Det är verkligen ett glas husets, fyllt nästan till bredden med isbitarna.
