KAPITEL 1
Karl och Britt gör en nödvändig tillbakablick på sitt egna gemensamma liv De hade slagit sig ner bekvämt i soffan i vardagsrummet. – Karl! Jag vet ju att både du och jag har funderat mycket och länge på våra liv och öden, sa Britt. Framförallt på det som hände, suck…, som egentligen inte får hända, sa Britt sakta, lågt och eftertänksamt…, det går fortfarande kalla kårar på mig. Det är svårt att förstå varför det hände just oss. Det som påverkar…, ja allt, i våra liv. Det är många tankar som snurrar om igen i min skalle fortfarande till att börja med, så jag känner verkligen att vi behöver prata. Vi har ju, båda två uppdämda behov av händelsen. Det kan också vara bra att väcka den till liv, få upp den till ytan, bearbeta den, det är viktigt men också inte minst för att minnas allt det som vi faktiskt har upplevt och framförallt att det var mycket som var positivt och levande, det är önskvärt att lyfta fram, får inte glömmas!. – Ja, älskling, jag håller med dig, det är likadant för mig och visst behöver vi prata. Ventilera det som vi båda bär på. Jag själv faller emellanåt i ofrivilliga funderingar och grubblerier, de bara kommer över mig, väller fram, utan att jag någonsin får någon klarhet i den stora frågan varför det överhuvudtaget kunde bli så som det blev och det som ledde till en så omstörtande förändring för oss, det som raderade ut det harmoniska och fina liv som vi ändå hade – vad var meningen egentligen ? – ifrågasatte Karl och ett stort VARFÖR finns alltid närvarande. Det är aldrig bra att bara fundera på en så stor fråga som att ett liv så lätt släcks, behöva hålla allt inom sig. Det är en fråga som bör bearbetas, för att det ska gå att sätta på läkande plåster invärtes, som ett tunt täcke över såret. – Käre Karl, det sista du sa var en bra liknelse, sa Britt! Hm…, om vi sammanfattar vår tid här på gården så hittar jag ingen som helst förklaring till hur allt som i ett ögonblick så totalt förändrade för oss de fina livsvillkoren som gården här alltjämt erbjuder, det som vi hade och ville bygga vidare på, inkluderande hela familjen. Har du kommit fram till något överhuvudtaget, hur det egentligen kunde hända, hade det i sådana fall gått att förhindra och när i så fall, samt hade vi kunnat göra på något annat sätt, istället för att få en orubblig ständig skuldbörda att släpa på, lade jag fram, när vi hade slagit oss ner i soffan framför TV och började prata med varandra? Jag själv har funderat en hel del till och från på hur allting började i Reines liv, menade Britt och kommit fram till att han, enligt mig, ju var som en helt vanlig pojke när han var liten, vill jag mena. – Javisst, svarade Karl eftertänksamt och satte handen under hakan, för att liksom stödja sig själv när han bearbetade Reines liv inom sig. Absolut var han det i stora drag, en härlig grabb och jag märkte heller inget särskilt utmärkande hos honom då, kan jag tänka. – Visserligen var han en otålig och lite orolig själ redan som liten, som pojkar ändå är kan jag tycka och för övrigt var han ju i princip alltid glad och väldigt fantasifull, livlig och söt inte minst med en rolig och underfundig humor, menade Britt! Han hade också diverse upptåg i bagaget, som ju alla barn har men inget konstigt, tycker jag. Småbarnstiden framförallt men även hur det var senare när han växte upp vill jag ska finnas kvar och bevaras inom mig som en soligt glad och livfull tid. Så snart jag hade sagt så föll jag in i mina egna reflekterande tankar någon minut, fast besluten att för alltid ha just den ovanstående meningen ljus och levande inom mig… Det talade jag om för Karl. – Jag förstår att du vill och behöver det, jag håller med dig, sa Karl. Den meningen instämmer jag i och vill likaså försegla den inombords med visuell guldbård. Vi borde också kunna få låsa in den tiden (ja, tänk om det gick…), precis så som livet var innan… Till att börja med får vi aldrig glömma meningen. Aldrig! Den tar oss tillbaka till minnet av den levande Reine och hur vi levde med honom. – Nej, aldrig någonsin glömma den! Vi förseglar den var och en inom oss och vi låser in den som i en liten ask, svarade Britt. Reine lärde sig cykla tidigt mindes Britt vidare och så snart balansen bar honom bytte han till en något större cykel än nybörjarcykeln och han började vilja åka ut och söka efter eventuella kamrater. Jag var i början med på ett hörn, för att ha koll på honom och likaså se var andra barn bodde, det ingav en viss trygghet att veta hur det rörde sig och vilka han var med. Det såg ut och hördes som att han hade väldigt roligt tillsammans med dem han sökte upp och lekte och umgicks med. Allt som oftast hade han med sig en kompis hem till oss. De var minsann påhittiga också! Jag tänker närmast på när de byggde en koja i skogen. Den var så välbyggd och de tog dit små mattor och filtar. Vidare hade de med sig serietidningar och en gång hade de med sig hårda färdigbredda smörgåsar och satt där och åt dem, läste och myste. Jag kan tänka mig in i deras känsla för spänningen och myset att sitta däruppe i kojan bland träden. Jag var där en gång och tittade av nyfikenhet. – När han hade lärt sig läsa så läste han många serietidningar och småskrattade åt diverse saker medan han tittade på bilderna och läste. Det syntes att han tog till sig mycket av handlingarna och han hade som sagt humor. Även fantasi i sitt varande och görande.
Bidrag till tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«. Visa alla bidrag.
