Jag hade aldrig trott att jag skulle säga detta men av allt jag förlorat så är dofter det jag saknar mest.
Alltså, jag känner fortfarande dofter, men mycket har ändrat sig i mitt liv, mycket nytt och mycket som har försvunnit. Jag misstänker att jag inte är den första som nämner det, men doften av de första regndropparna mot torr asfalt en varm sommardag i storstan, det är en upplevelse som är svår att beskriva, om man inte nöjer sig med att det doftar … jord. Eller så. Den doften har jag inte känt på ett tag.
Bland de nya sakerna i mitt liv är böcker en stor del, så du får förlåta om jag låter lite högtravande. Men du vet, vi växte upp i en miljö där andra ord var viktigare. På den tiden var det ingen som använde ord som »högtravande«, hade jag sagt det till grabbarna där hemma hade de trott att jag var hög. Eller bög. Men tydligen lär man sig genom att läsa, även om mycket av det jag läser är jävligt tråkigt, meningslöst, eller konstigt. Sen dyker det upp något man kan känna igen sig i mellan varven. Min granne tjatade om att jag skulle läsa en gubbe som heter Neruda. Grannen är chilenare så jag gissar att Neruda också är det. Latinos brukar vara ganska patriotiska, de har alltid det bästa vinet och bäst Empanadas och innan Pinochet var deras frihet också den bästa. Men det visade sig att det var en diktsamling. Inte riktiga dikter, som rimmar, utan en jävla massa ord i klumpar. Som om gubben bara har skrivit allt som föll honom in. Men nu hade jag inget bättre för mig så jag läste hela skiten ändå. Två gånger om jag ska vara ärlig. Och bland alla svåra ord och namn på platser som jag aldrig hört om skriver han faktiskt lite om sånt jag känner igen mig i också. Nästan som om det är skrivet direkt till mig:
De vittnade mot dig, de satte stämplar
På din skjorta, de fodrade ditt hjärta med blad och papper,
De begravde dig i kalla förordningar,
Och när du vaknade vid gränsen
Till den mest skrämmande olycka,
utarmad, ensam, irrande …
Ensam. Jo … Min poäng är att böcker kan gömma skatter om man tar sig tid att leta. Och tid har jag. Men nu ska det inte handla om mina fritidsintressen, för då blir det en text om styrketräning, snideriarbete och rutinrunk. Det var dofter jag berättade om. De jag saknar mest.
Sen livet ändrade sig har jag saknat doften av höstlöv precis innan de faller. Tidigare har jag inte tänkt på doften så, utan bara tänkt att fan vad nice med höst ändå. Aldrig funderat över kontrasten mellan de tunga lövens blöta, jordiga doft och den krispigt fräscha, tunna höstluften. Som att doppa en salt pommes i en söt milkshake. Eller så.
Doften från Pågens på Sofielund en tidig sommarmorgon. Det verkar som om de alltid bakar gifflarna på nätterna, för att locka nattugglor att söka sig till nattöppna butiker för att få tag i en påse genast. Att en annan prominent sommarnattsdoft i stan är rökmoln från holk, hövding, zut, kalla det vad du vill, gör ju knappast folk mindre hungriga. Oemotståndlig ändå. Som rätt kvinnas doft kan vara.
Det är galet hur mycket dofter kan betyda. Det var längesen jag sist kysste en kvinna, till exempel. Jag minns egentligen inte hur det kändes. Eller hur en kvinna känns helt nära inpå. Men doften under parfymen, hennes verkliga doft, kan jag frammana när som helst. Den gör mig lugn, skänker en känsla av hemma. Jävla tur att jag minns den, för den doften får jag nog inte känna igen.
Klyscha, står det i en av böckerna på mitt rum, kan betyda »ett nött slagord«. Som mitt yrande om doften av nyfallet sommarregn. Så låt mig fortsätta med en klyscha till, för allt smart är det redan någon annan som har tänkt. En gång trodde jag att jag var den första som noterat hur Södra Förstadsgatan i Malmö illustrerar klassklyftor och segregation som en tavla. Hur gatan börjar med märkesbutiker och lyx, för att sen ändra karaktär när man passerat köpcentrumet Triangelen. Ja, så heter det i Malmö om man inte är smålänning. Ju längre bort från shoppingstråket du kommer, ju mer ändras affärerna och människorna i takt med att du kommer närmre Möllevången. Dyra klädbutiker och cafékedjor blir till pantbank, porrbutik, baklavabageri och på ett par hundra meter har du gått från Paris till Bagdad. Jag var jävligt nöjd med den spaningen tills någon sade att en författare vid namn Knasgård redan hade berättat om det. Jag har sett en bok av Knasgård här men vägrar läsa den i protest för att han snodde min spaning. Dessutom tror jag att Hitler redan har skrivit en bok med samma namn, Mein Kampf. Men nu, klyschan.
Doften av källartvättstuga i innerstadsmiljö. Du vet det redan men jag förklarar ändå. Smutstvätt är ganska äckligt, tvättmedel luktar råttgift, och sköljmedel luktar så sött och fjäskigt att man kan spy. Men går du förbi ett halvöppet fönster till en källartvättstuga i stan så känner du dessa dofter blandas med stadens luft och det är den mest underbara doft du kan föreställa dig. Det doftar hemma, Mamma, trygghet, barndom. Det doftar att nu är dina favoritmjukisbrallor snart rena igen så du kan ha dem på dig i skolan. Det doftar av avslappnad helg och kanske någon snart ska baka något. Harmoni. Om ingen jävel har tagit någon annans tvättid, då doftar det krig och grannfejd.
Den doften saknar jag inte. Jag har förstört den. Sist jag kände den ute hann jag tröttna på den för jag väntade i den så länge. Sen var min väntan över och andra dofter kom till. Rädsla, metall. Krut. Våld, Blod, avföring. Ånger.
Och nu. Tvätt utan mjukmedel. Svett, storkök, metalldörrar. Och skramlet av stora nyckelknippor.
Juryns motivering
»Oväntad gestaltning av vad en människa som hamnat i fängelse längtar efter. Genom spot on-formuleringar – ›som att doppa en salt pommes i en söt milkshake‹ – och doftminnet från en källartvättstuga, förstår vi att det är de enkla sakerna man saknar mest.«
