Journalisten och aspirerande romanförfattaren Ida Therén har skrivit fem skönlitterära manus. Ännu har inget av dem publicerats.

– Jag har gråtit så mycket, säkert ett år sammantaget. Av besvikelse och ilska. Av känslan att nej, inte den här gången heller, inte i år heller.

Vi pratas vid över telefon, eftersom hon sedan en tid tillbaka bor i New York. Trafiken hörs i bakgrunden och då och då bryts samtalet. Bokdrömmarna har funnits där så länge Ida Therén kan minnas. För tolv år sedan skickade hon in sitt första manus till ett förlag, en novellsamling.

– Förlaget hörde av sig och jag fick komma på möte. Och jag kände, yeah, grattis, nu är det klart! Men så slutade förläggaren jag hade kontakt med och det blev inget.

Under fem år arbetade hon i stället med tre andra skönlitterära manus, och en av romanerna resulterade i möten med de stora förlagen. Men inte heller denna gång blev det någon publicering. Någon förläggare slutade, på ett annat förlag gavs en liknande bok ut, andra ville att hon skulle göra stora ändringar men utan att lova något.

– Alla ville att jag skulle ändra olika saker också, jag var helt lost. Jag behövde försörja mig och kunde inte lägga massa tid på redigering när jag inte ens visste vad de ville ha.

Efter alla besvikelsetårar, varför har hon ändå fortsatt att skriva?

– Jag har inget val. Hade jag haft det hade jag slutat för längesen. Men skriva är det enda jag vill, det finns inget alternativ.

 

Hon är knappast ensam om att gång på gång ha fått sina författardrömmar krossade. J.K. Rowling, Astrid Lindgren, Stephenie Meyer och Stieg Larsson nämns ofta när det talas om framgångsrika författare som fått kämpa för en utgivning. Vilhelm Moberg samlade på sig ett tjugotal refuseringar. En 16-årig Stephen King satte upp sitt första refuseringsbrev med en spik på väggen som något av en trofé – när han var 19 år behövde han en längre spik. 84 avvisningar blev det innan en tidning publicerade hans första novell.

Ett stort svenskt förlag kan få in ett par tusen skönlitterära manus varje år. Av dessa kanske en handfull debutanter ges ut. Ekvationen talar för sig själv, men hur stor tröst är det? För de flesta får till skillnad från Ida Therén inte ens några lektörsutlåtanden eller möten i fina kontor. »Tack, men nej tack« är det vanligaste budskapet och det sätter direkt igång tankarna – tyckte de att det var urdåligt? Läste de ens? Vad var det som inte var bra? Vad ska jag förändra? Kanske är slaget ännu hårdare för svenska författare, som till skillnad från i exempelvis England sällan använder sig av en agent utan helt själva får handskas med varje avslag.

Sören Bondeson, författare och lärare i litterär gestaltning, vet hur det känns. Hans tidiga manus resulterade i ett dass tapetserat med refuseringsbrev.

– Och det var helt rätt, det var inte bra det jag skrev.

Hur kändes det?

– Första gångerna blev jag ledsen, men sedan blev det en vanesak och då började jag inse att jag behövde förändra något. Men det tar så lång tid att inse vad man gör för fel, för refuseringsbrev ger oftast ingen förklaring.

Han berättar att han under sina första tio år som skrivande person enbart gick på känsla. När detta inte gav önskat resultat började han fundera: Kanske skulle han se hur någon annan gjort? Börja se på skrivandet som ett hantverk som behövde tränas upp?

Ett antal år senare har han gett ut romaner, noveller och lyrik, blivit nominerad till Augustpriset och undervisat i litterär gestaltning på Skrivarakademin i Stockholm. Efter många år i branschen tycker han sig ha fått inblick i hur förlagens refuseringsprocess ser ut, och det är ingen exakt vetenskap. Han beskriver det som tre lådor.  Dels »ja«-lådan, där extremt få manus placeras. Dels »nej«-lådan med manus som inte går att publicera, och där, menar han, har förlagen i princip aldrig fel. Men det finns också »kanske«-lådan, gränsfallen.

– Där är det svårare. »Hm, vi har nog en som är lika bra här, hm, det är samma ämne, njae.« Då kommer ofta den boken ut på annat förlag istället där den kan gå jättebra. Som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Den ville ju inte Norstedts eller Bonniers ha, och den blev en storsäljare på Ordfront.

Hur ska man känslomässigt hantera en refusering?

– Är man tillräcklig korkad fortsätter man! Skämt åsido: man får inte ge upp. Man måste lära sig av sina misstag och inte göra om dem. Kanske var innehållet för slitet, kanske var karaktärerna för lika andra karaktärer, scenerna kanske inte satt där de skulle. Då måste man lära sig hur man gör.

– Framför allt måste man tänka att den här marknaden inte är som andra. Det bästa är att omvandla smärtan vid refuseringen till handlingskraft. »Nu ska jag skriva en riktigt bra bok!« För det har jag märkt, den som inte ger sig kommer förr eller senare ut med en bok.

När nu alla författare, storsäljande som ej utgivna, någon gång blivit refuserade – varför är det ändå lätt att känna sig ensam när man sitter där och stirrar på refuseringsmejlet på skärmen? Problemet är kanske att avvisandet är en del av författarprocessen som det talas mycket lite om. Det är de publicerade författarna som intervjuas, som får sitta i Babel-soffan och synas på bokmässor. Och dessa författare berättar sällan om sina refuseringar, trots att de med säkerhet har fått sådana.

– Eftersom konkurrensen är så otroligt hård är alla rädda för att framstå som misslyckade, säger författaren Frida Skybäck.

– Men alla författare har blivit refuserade. Och det är lite farligt att ingen pratar om det, för då tror alla att skriver du bara en bra bok så blir den utgiven.

Den första boken hon skrev var en deckare. Hon hade inga höga förväntningar men skickade manuset till tre större förlag. Nästan genast blev hon uppringd av en förläggare som sa att de älskade hennes manus och var jätteintresserade av att ge ut det. Frida Skybäck blev förstås överlycklig, och trodde att det bara var en tidsfråga innan hon hade boken in sin hand. Hon fick nej från de andra förlagen, men det spelade ju ingen roll – hon skulle få ut sin bok på ett av Sveriges största förlag!

– Men så ville de att jag skulle ändra en del saker. Göra huvudpersonen äldre. Och jag gjorde som de ville.

Sedan bad de henne skriva en andra bok, om samma karaktärer men en ny historia. Hon skrev och fick återigen höra att det var jättebra och att de var väldigt intresserade. Men i slutändan blev det ingen utgivning. Förlaget bestämde sig för att manusen påminde för mycket om en annan av deras författares böcker, och ville inte skapa en konkurrenssituation. För Frida Skybäck var det förstås en stor besvikelse.

– Det var jättetufft. Det är så branschen funkar, men det visste jag ju inte som debutant.

Hur gick du vidare?

– Att jag fått höra så mycket positivt från förlaget gjorde mig peppad att fortsätta. Hade jag bara fått nej, nej, nej hade jag kanske inte … eller jo, jag hade nog fortsatt ändå. Har man det där drivet i sig att skriva, så kommer man att skriva.

– Och jag har alltid haft en känsla av att jag skulle bli utgiven, och tänkte att fortsätter jag bara kämpa så kommer det att ske.

Hon fick rätt. Efter deckarna fick hon tipset att byta genre, det fanns så mycket spänningslitteratur redan. Frida Skybäck är historielärare så hon skrev en historisk roman och skickade in den till ett par förlag. Ett av dem nappade direkt och denna gång, vis av skadan, var hon snabb med att skriva kontrakt. Nu har hon gett ut fyra böcker, alla historiska romaner, och i mars kommer den första boken i en ny genre, den samtida Bokhandeln på Riverside Drive. Men hon ser inte sina outgivna manus som förspilld tid.

– Man ska aldrig se det som att man skrivit en bok i onödan. Ju mer man skriver, desto bättre blir man och har man lite tur så får man också någon slags feedback från förlagen som kan hjälpa en att ta nästa steg.

– Jag tycker det är olyckligt att de stora författarna är så dåliga på att gå ut och dela med sig av sina avvisningar. Och det är inte bara deras första manus. Alla författare får nej hela tiden på bokidéer, även när de är etablerade och säljer bra.

Vissa gör kanske just som Frida Skybäck, låter refuseringen bli en sporre att fortsätta. Men hur många drabbas av bitterhet, och ger kanske rent av upp skrivandet? Hur författare hanterar sina refuseringar har fram tills nyligen varit dolt i dunkel. Men våren 2017 publicerade Henrik Fürst, forskare vid Uppsala universitet, en artikel ur sin avhandling där han undersökt vad bristen på tydliga kriterier hos förlagen gör med såväl författare som förläggare.

– Vilka känslor refuseringar väcker beror på hur mycket av sig själv man har investerat i boken och hur mycket man hoppas eller tror att man ska bli utgiven. Ju mer man investerat, desto större blir spänningen och eventuellt också fallet.

Henrik Fürst har identifierat fyra olika sätt på vilka författare kan handskas med avvisade manus. Man kan komma med ursäkter, där man alltså erkänner refuseringen som ett misslyckande men förnekar att man själv bär ansvaret, exempelvis genom att skylla på förlagets otydliga kriterier. Man kan rättfärdiga refuseringen, där man inte ser den som ett misslyckande men själv tar ansvar för den, exempelvis genom att säga att det nog ändå var bra att boken inte antogs. Man kan ge sitt medgivande, och alltså både se att man misslyckats och själv ta ansvar för det. Slutligen kan man också förneka refuseringen – vara så inställd på att bli utgiven att man hamnar helt ur balans. 

– Jag intervjuade en person som upplevt det som att hon blivit lovad en publicering, trots att det inte fanns ett sådant löfte. När hon fick refuseringsbrevet kunde hon bara inte ta in det. Den känslomässiga urladdningen blev extremt stark, och hon berättade att hon kände för att slå ner någon på stan.

Kan refuseringar göra att man känner sig misslyckad som människa?

– Ja, om man har investerat väldigt mycket i en författaridentitet så är det ju ett misslyckande i försöket att inta den identiteten. Nekas man inträde i dörren till förlaget, nekas man ju också en typ av identitet.

Är det pinsamt att bli refuserad?

– Skam är en känsla som vi helst håller dold för andra människor, och därför är den svår att utforska. Men jag har sett indikationer på att det finns en skam i att göra anspråk på någonting och sedan inte blir bekräftad i det. Att man inte kan vara den man vill eller har utgett sig för att vara.

Den mest konstruktiva hanteringen Henrik Fürst tycker sig ha sett, är att minska spänningen mellan förväntning och fall. Exempelvis pratade han med en journalist som också skrev skönlitteratur. Hon var van vid att skicka idéer till tidningar och inte få dem antagna och hade samma perspektiv på sitt bokmanus. Redan i inledningsfasen hade hon förberett flera listor med förlag som hon skulle höra av sig till i tur och ordning. Blev hon refuserad av förlagen på första listan, var det bara att fortsätta med nästa.

Vilka fortsätter att skriva och vilka ger upp?

– Dedikation är viktigt. Jag håller på med ett projekt nu där jag är ute och besöker skrivarlinjer, och lärarna säger att de kan se vilka deltagare som kommer att gå vidare och bli utgivna. Det är de som uppvisar dedikation och ett brinnande intresse för litteratur, och det krävs för att man ska kunna studsa upp och försöka igen.

Att fortsätta skriva är förstås ingen garanti för att bli utgiven men en förutsättning. Och kanske handlar det om att vilja skriva snarare än att vilja bli författare. Att se ett värde i en text även om den inte blir utgiven på ett traditionellt förlag.

 

Tillbaka till Ida Therén i New York. Sedan ett antal år tillbaka försörjer hon sig på sitt skrivande, om än som kultur­journalist och inte författare. I våras kom också hennes första bok ut, Frihet, jämlikhet & systerskap, som är en samling av hennes artiklar. Men de skönlitterära drömmarna finns kvar. Hon är i slutspurten med en historisk roman om June Miller, mest känd som författaren Henry Millers fru om vilken han skrev flera av sina romaner. Det är ett projekt som Ida Therén arbetat med i över sju år. Nu har hon precis lagt sina sista pengar på en researchresa.

– Jag ser det som att jag alltid har skrivit för evigheten. Jag skriver inte för samtiden och en dag kanske folk kommer att fatta vad jag håller på med. Om man har ett eget uttryck, då kommer det att ta tid.

Dock har hon denna gång bestämt sig för att ta hjälp av en agent. De många turerna med förlagen har lärt henne hur lätt det är att känna sig ensam och övergiven. Från guld och gröna skogar till att plötsligt sitta där själv med manuset fläckat med tårar. Nu vill hon ha någon som hejar på henne, som håller henne i handen.

Såhär i efterhand kan hon också se det som positivt att hon inte blev utgiven som 20-åring. Hon har behövt tiden för att utvecklas, både som författare och människa.

– Jag har fått barn, jag har gått igenom en separation och upplevt besvikelse. Manuset jag arbetar på nu hade jag inte kunnat skriva för fem år sedan.

– Jag kommer att bli publicerad, det är jag säker på. Nu börjar folk fatta att jag inte tänker ge mig!