Lär av mästaren Jamaica Kincaid

När Kristina Sandberg började skriva på sin hyllade Maj-trilogi fick hon viktig skjuts av en röst från den karibiska övärlden. I Skriva avslöjar hon hur en två sidor kort novell gav henne anslaget till hela romansviten.

Den första texten jag mötte av den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, född och uppvuxen på ön Antigua i Karibien, var kort­prosastycket Flicka i debutboken På flodens botten. Jag hade redan inlett en försiktig relation till »personen« Jamaica Kincaid eftersom min man Mats Kempe hade pratat så entusiastiskt om hennes författarskap, och dessutom träffat henne på en litteraturkongress i Stockholm. I en lunchkö hade de haft ett roligt samtal om Carl von Linné. 2004 hade även tidskriften Karavan ett välmatat och spännande tema­nummer om Jamaica Kincaid. Jag ville verkligen kolla upp den här författaren.

När jag läste Flicka hade jag påbörjat Majtrilogin, det fanns en vision om vad jag ville göra, kanske var jag ett språk på spåren. Jag visste att jag skulle skriva om ett negligerat kvinnoliv i omsorgens tjänst, om en skamfylld oplanerad graviditet och hur ett äktenskap på 1930-talet kunde vara både ett tvång och en räddning. Om ett husmors­ideal som aldrig tillät kvinnor att vila, eftersom nya uppgifter ständigt väntade i hemmet, sysslor som skulle utföras men inte göra något väsen av sig. Min mormors stumma skamfyllda ansikte när jag plumpt påpekade att hon inte kunde varit gift med morfar när mamma blev till, hade väckt många frågor i mig som behövde få svar.

Jamaica Kincaid

Hon föddes 1949 som Elaine Potter Richardsson på den karibiska ön Antigua. Hon växte upp med sin mamma och styvfar, och fick så småningom tre halvbröder.

Redan vid tre års ålder började Jamaica i skolan och hon var en mycket studiebegåvad och ifrågasättande elev. Hon fick dock inte studera vidare utan skickades som tonåring till USA för att arbeta som barnflicka och hjälpa familjen med försörjningen. I USA tog skrivandet fart och hon blev en framgångsrik skribent på The New Yorker – där den legendariske redaktören Mr Shawn var hennes första och viktigaste läsare. I äktenskapet med hans son, kompositören Allen Shawn fick hon två barn. Hon är bosatt i Vermont.

En liten plats om den globala turismen på Antigua har sålt i över en miljon exemplar och hennes författarskap är vida studerat och omskrivet på universitet i hela världen. Hon är professor i litteratur och kreativt skrivande vid Harvard och medlem av Amerikanska akademin.

Kristina sandberg

Romanförfattaren Kristina Sandberg (född 1971) debuterade redan 1997 med I vattnet flyter man, och är mest känd för trilogin om hemmafrun Maj. Sista delen Liv till varje pris som kom 2014 vann August­priset. Hon tilldelades även Moa Martinsson-stipendiet för hela trilogin där Att föda ett barn och Sörja för de sina ingår.

Annons

Under mina graviditeter och första tiden med små barn hade jag också slagits av hur tydligt jag kunde höra tidigare generationers kvinnoröster inom mig, de som blivit mödrar före mig. Hur samhällets idéer tar kropp i de djupast privata erfarenheterna och hur normerna blir så särskilt starka, och ofta motstridiga, när det kommer till moderskap. Också det ville jag utforska i romanerna om Maj.

FRÅN KARIBIEN TILL ÖRNSKÖLDSVIK

Och i Jamaica Kincaids Flicka fanns ju allt det där! I en enda lång, repetitiv mening samsas praktiska anvisningar kring vardagssysslor som tvätt och matlagning, med råd kring inköp av klädesplagg och bordsdukningens sociala kodspel. En dominant röst i text­en instruerar allt detta till någon som förväntas lyssna och ta emot. En mor till en dotter? Kanske. Eller någon med mer makt och kunskap till någon som har mindre möjlighet att göra sig hörd. Omsorg och våld, sida vid sida. Var det till och med så att en litterär form för mitt planerade trilogiskrivande uppenbarade sig genom den texten? Flicka rör sig visserligen bara över ett par sidor och jag ville skriva flera romaner om folkhemstidens Sverige med en hemmafru i fokus.

Dottern är utsatt, översköljd och kritiserad av moderns ord. Samtidigt blir mammans situation och ansvarsbörda synlig. Hon åläggs av samhället att uppfostra flickan till en respektabel kvinna – och hon har egen erfarenhet av hur trångt och strängt ett patriarkalt och kolonialt samhälle kan vara. Hur hittar man ett sätt att praktisera en sexualitet när reglerna för kvinnor och män skiljer sig så? Och var har mamman egentligen hämtat sin egen kunskap: »så här uppför du dig i mäns sällskap, män som du inte känner så väl, och på så sätt kommer de inte omedelbart att känna igen den slampa jag varnat dig för att bli« och vidare fram till: »så här tillreder du ett bra botemedel mot förkylning; så här gör du en bra medicin som tar bort ett foster innan det ens har blivit något; så här fångar du fisk«. Mamman har en förvärvad kunskap om vilket samhälle flickan kommer att leva i, hon måste lära henne att ta sig fram. Hon vet något om sin egen sexualitet, om skam, om att anpassa sig och göra motstånd. I Majtrilogin ville jag röra mig i moderskapets svåra balansgång, och utforska hur det är att åläggas ansvaret att uppfostra, men även hur det är att bli utsatt för den här fostran som barn.

EN TYDLIG INRE RÖST

På ett privat plan kände jag igen min mormors hårda sätt att prata med min mamma. Hur praktiska husmorsråd kunde avlösas av förolämpningar. Ofta en laddning kring sexualiteten. Kanske blev läsningen av Flicka ett sätt att förstå min mormor. Hur fångad hon var i sin tids skambeläggande av kvinnor, hur ett samhälleligt kvinnoförakt flyttade in i henne, och hur det våld hon själv utsattes för kom tillbaka i kontakten med dottern, min mamma. Kunde jag försöka se både Maj och hennes barn i trilogin? Ja, det var min förhoppning. Så som Jamaica Kincaids texter kan rymma motsägelser, ofta samsas det motstridiga – men sanna – i samma mening. Och kvinnors erfarenheter gjorda på Antigua hade många berörings­punkter med erfarenheter gjorda i Örnsköldsvik vid ungefär samma tid.

På ett par ställen i Flicka opponerar sig flickan, och den kursiva stilen gör att det går att läsa som viskningar. Först förmaningar, instruktioner och förbud: »sjung inte benna i söndags­skolan; du får inte tala med matroser ens om det bara gäller att visa dem vägen; ät inte frukt på gatan – då kommer flugorna följa dig; men jag sjunger inte benna på söndagar över huvud taget och aldrig i söndagsskolan, så här syr du i en knapp«. Och kanske var det här jag kom på hur jag skulle använda kursiverna i skrivandet av trilogin. Att de ibland skulle kunna vara Majs inre röst, men också den samtida jagberättaren i det »efteråt« när romanerna skrivs, alltså inte i den fiktiva folkhemstid där romanerna utspelas. En röst som både kunde ställa frågor och komma med framfusiga påståenden om huvudpersonen Maj, någon med mer kunskap och analys än Maj kan ha i sitt pågående »nu«. Majs perspektiv i romanerna är i tredje person, och kombinationen av ett »jag« och Maj gav stort rörelseutrymme för mig i skrivandet. Av Kincaid fick jag modet att låta samhällets disparata röster eka i texten och göra tvära kast i samma mening. Det blev mer trovärdigt och komplext än om jag låtit allt av Majs inre döljas i en klassisk undertext, där det enda läsaren får veta är vad karaktärerna gör och säger. Det kursiva, inre »mumlet«, fick också bli den »smuts« som Maj kämpar med att städa undan – allt det husmödrarna skulle dölja i den blankpolerade fasaden av familjelycka och omsorg. Jag hoppades att upprepningarna och de utförligt pågående meningarna kunde gestalta det aldrig avslutade omsorgsarbetet. När den unga Maj ska fira jul med sin nya borgerliga familj för första gången kan det låta så här när den inre rösten lägger sig i: »Här är förstås en dimma av stekos och kakdoft. I burkarna ligger mandelformar – ja ett drygt dussin för de fastnade faktiskt i formarna, du slarvade väl inte med smörjningen Maj? – men man ska väl ändå inte överdriva bittermandel­intaget när man är på det viset, ja, och så plättbakelser, wiener­stänger och drömmar.« Så fortsätter julförberedelserna över många långa sidor. »A woman’s work is never done …«

JAMAICA KINCAID OM SKRIVANDET:

»Jag har aposteln Paulus som litterär förebild – delar inte alls hans åsikter – men hans sätt att framhärda i sitt brevskrivande till korintierna. Han skrev sina brev utan att få svar – och än idag finns breven kvar, men vi vet inte vad korintierna tyckte om dem. Man måste alltså skriva sina texter oavsett hur andra reagerar. För det är texterna som kan överleva och finnas kvar, oavsett samtidens åsikter om dem.«

VÅGA VARA KOMPROMISSLÖS

Annons

Jag såg till att läsa allt jag kom över av Jamaica Kincaid. Hänfördes av språket. Rytmen, klangen, motsägelserna, repetitionerna, humorn. Det vackra och fula sida vid sida. Kroppsliga, fysiska förnimmelser smälter samman med en skarp analytisk blick. Hos Kincaid förenas hennes mästerliga handlag med orden med teman som berör mig djupt. Jag stärktes i mitt eget skrivande genom att Kincaid självklart och utan att någonsin kompromissa skriver från sin utpost i världen. En flickas uppväxt i barndomens Antigua, en nyanländ aupair i USA, en okänd pappas möjliga liv, en bror som dör i Aids, trädgården i Vermont, ett amerikanskt äktenskap som går sönder. Men i hennes litterära universum ryms samtidigt så mycket kunskap om historiska skeendens påverkan på nuet. I vardagens göromål, i intima relationer och i ett på många sätt lokalt sätt att leva sitt liv, finns världspolitikens maktspel och kolonialismens våldsamma inverkan på människors till­varo. Det är på samma gång specifikt och allmängiltigt. Jamaica Kincaid är trogen sin litterära undersökning oavsett vad den kunskap hon får kostar, och den kompromiss­lösheten kan både attrahera och stöta bort läsare. Men den hållningen inspirerar mig, och hjälper mig att inte söka för mycket efter yttre bekräftelse i mitt skrivande.

KRISTINA MINNS: BOKTJUVEN PÅ BIBLIOTEKET

»Jamaicas kärlek till bibliotek väcktes tidigt, men passionen för böcker var ännu starkare. Hon berättade att böcker hon verkligen älskade kunde hon inte lämna tillbaka, utan behöll. Till exempel Charlotte Brontës Jane Eyre.

När jag besökte Jamaica gav hon mig sin favoritkokbok Pure Simple Cooking som hon hade två stycken av. Väl hemma i Sverige läste jag min fina gåva mer noggrant – och på baksidan såg jag förskräckt: »Fort Vancouver Regional Library«. Lätt oroad tog det ett tag innan jag hittade stämpeln på insidan: ›Gallrad och såld‹…«

KRISTINA MINNS: BOKTJUVEN PÅ BIBLIOTEKET

»Jamaicas kärlek till bibliotek väcktes tidigt, men passionen för böcker var ännu starkare. Hon berättade att böcker hon verkligen älskade kunde hon inte lämna tillbaka, utan behöll. Till exempel Charlotte Brontës Jane Eyre.

När jag besökte Jamaica gav hon mig sin favoritkokbok Pure Simple Cooking som hon hade två stycken av. Väl hemma i Sverige läste jag min fina gåva mer noggrant – och på baksidan såg jag förskräckt: »Fort Vancouver Regional Library«. Lätt oroad tog det ett tag innan jag hittade stämpeln på insidan: ›Gallrad och såld‹…«

ATT FÅNGA DET STORA I DET LILLA

När jag läste Kincaids trädgårdsessä »My Garden (Book)« insåg jag att hon inte bara är en fantastisk skönlitterär författare, utan också skrev så politiskt och historiskt initierat om trädgårdskonsten. Samtidigt djupt personligt och mycket humoristiskt. Kärleken till odlandet delar vi dessutom, så när jag fick veta att Jamaica Kincaid skiljt sig från sin man Allen Shawn blev jag kall. Trädgården! Hade Jamaica tvingats flytta från sin stora trädgård, där hon plöjt ner så många frön, växter och berättelser? Skulle jag på något sätt kunna kontakta henne och fråga utan att verka vara en galen läsare … min man Mats hade ju faktiskt hennes mejladress. Men jag sansade mig, skrev inte. Höll mig till att läsa hennes böcker.

I Min mors självbiografi för den moderlösa Xuela ordet i en mäktig och komplex berättelse om hur den brittiska kolonialismens härjningar på Dominica skapat ett samhällssystem som slavättlingar, slavägarättlingar och ursprungsbefolkning sedan måste försöka överleva i. Samtidigt är Xuelas personliga förlust av sin mamma det sår hennes liv mest påtagligt kretsar kring. Xuelas överlevnads­strategi blir självkärleken – att aldrig lita på någon annan, att alltid vara beredd på nya umbäranden och förluster för att inte bli utnyttjad eller ägd av någon annan.

Xuela vädjar inte alls om sympati, kan bli hård och dömande. Kanske hjälpte Kincaids Xuela mig att låta min huvudperson Maj vara svår, hennes mer osympatiska sidor fick ta plats i texten eftersom Maj och hennes medsystrar förväntades vara glada, nöjda och lyckliga som husmödrar och mödrar i folkhemmet. Vantrivdes kvinnor där sågs det som om man inte var en »normal« kvinna. Ett tungt ok att släpa … Genom Xuela blev det tydligt hur vi alla bär flera generationers erfarenheter inom oss. Även om politiska och ekonomiska förutsättningar förändras till det bättre måste man försöka förstå vad tidigare generationer har utsatts för. Alltså – de personliga eller privata berättelserna kan i bästa fall rymma ett helt samhälles sociala och politiska historia.

EN FÖREBILD OCH EN MÄNNISKA

Det kan vara vanskligt att söka upp sina favoritförfattare. Det är ju faktiskt verken man attraherats av, texterna som betyder något. Människan bakom text­erna kan ju vara … vem som helst. Ändå kunde jag och min man Mats inte motstå att tacka ja till att ha ett litterärt samtal med Jamaica Kincaid på Stockholm Literature 2016. Där hon bland annat glatt svarade att hon har sin trädgård och sitt hus i Vermont kvar, det var mannen som fick flytta ut efter skils­mässan!

Sommaren 2017. Vi sitter på Jamaicas terrass. Det prunkar, kolibrir och enorma fjärilar suger nektar ur stockrosorna medan vi pratar. Om livet, politiken, litteraturen – trädgården förstås. Och inte en sekund är jag besviken, bara tacksam över att ha fått möta Jamaica Kincaid både i livet och i hennes litteratur.