Den första texten jag mötte av den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, född och uppvuxen på ön Antigua i Karibien, var kortprosastycket Flicka i debutboken På flodens botten. Jag hade redan inlett en försiktig relation till »personen« Jamaica Kincaid eftersom min man Mats Kempe hade pratat så entusiastiskt om hennes författarskap, och dessutom träffat henne på en litteraturkongress i Stockholm. I en lunchkö hade de haft ett roligt samtal om Carl von Linné. 2004 hade även tidskriften Karavan ett välmatat och spännande temanummer om Jamaica Kincaid. Jag ville verkligen kolla upp den här författaren.
När jag läste Flicka hade jag påbörjat Majtrilogin, det fanns en vision om vad jag ville göra, kanske var jag ett språk på spåren. Jag visste att jag skulle skriva om ett negligerat kvinnoliv i omsorgens tjänst, om en skamfylld oplanerad graviditet och hur ett äktenskap på 1930-talet kunde vara både ett tvång och en räddning. Om ett husmorsideal som aldrig tillät kvinnor att vila, eftersom nya uppgifter ständigt väntade i hemmet, sysslor som skulle utföras men inte göra något väsen av sig. Min mormors stumma skamfyllda ansikte när jag plumpt påpekade att hon inte kunde varit gift med morfar när mamma blev till, hade väckt många frågor i mig som behövde få svar.
Jamaica Kincaid
Hon föddes 1949 som Elaine Potter Richardsson på den karibiska ön Antigua. Hon växte upp med sin mamma och styvfar, och fick så småningom tre halvbröder.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
