Hans Rosenfeldt : »Reaktionerna beror på personligheten.«

Autofiktionen dominerar och många ­författare skildrar helst välbekanta ­människor och miljöer. Vi pratade med fem författare som gjort tvärtom – och gått utanför sina egna ­erfarenheter.

»Flera av mina kvinnliga karaktärer har kommit till av praktiska skäl. Jag skriver böcker ihop med Micke Hjorth, där huvudkaraktären är en man i vår egen ålder. När jag nu skulle skriva själv ville jag placera mig så långt som möjligt från det jag och Micke gör. Han och jag skriver om en manlig huvudroll som reser runt i landet, så jag tänkte att Vargasommar skulle utspela sig på ett ställe och ha en kvinnlig huvudroll. Då kom Hannah till. 

I Brons fall, med Saga, kom det sig mer av att vi skulle teama ihop en dansk och svensk polis. För den danska polisen hade vi en speciell skådespelare i åtanke, Kim Bodnia. Vi visste att vi ville ha en manlig och en kvinnlig huvudperson, och då blev den svenska polisen kvinna. Så att hon blev kvinna var främst för att vi skulle ha 50–50 i huvudrollsfördelning. 

Ganska mycket av det Saga och Hannah gör skulle en man också kunna göra. Karaktärer blir karaktärer först när man som författare lär känna dem så väl att man vet hur de reagerar på alla situationer de ställs inför. Om jag kastar en sko på Hannah reagerar hon annorlunda än vad Saga hade gjort. Det gör att de blir två olika karaktärer, som tittaren eller läsaren reagerar olika på. Jag tycker nog aldrig att Hannah reagerar på ett specifikt kvinnligt sätt. Hon reagerar på ett mänskligt sätt, baserat på hennes personlighet och inte hennes kön.«

Läs de andra delarna i »Bortom den egna horisonten« här.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .