Diktens smärtpunkt

Att skriva poesi är ett hantverk som vilket annat skrivande som helst. Du kan lära dig tekniken, knepen, verktygen. Genom övning blir du bättre. I denna del av poesiskolan tar vi upp diktens smärtpunkt. En bra dikt måste balanseras kring den.

Med poesin kan vi förmedla insikter som inte kan översättas till sakprosa. Det finns dikter som har sin mening dold djupt i språkets klanger, dikter som bygger på ordens utseende och kontraster, dikter vars verkan ligger i det rytmiska, upprepandet, besvärjandet. Det finns dikter som bär läsaren i ett flöde, ut, bort och iväg.

Hjalmar Gullberg förtrollar både oss och språket i sin ofta citerade dikt Bara de riktiga orden, ur samlingen Ögon, läppar från 1959:

Bara de riktiga orden,

orden med krona och fågel-

sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta

Annons

ögonen i, medan kronan

sjunger de riktiga orden.

Den här dikten förmedlar ett enda samlat och intensivt ögonblick. De riktiga orden ges gestalten av ett träd och en skugga att vila i. Någon sluter ögonen, osagt vem men dikten bjuder in till att det är just du. Strängt taget är det vi som läsare som sjunger orden i själva läsögonblicket. Men när vi sluter ögonen fortsätter de att sjunga i oss, i skuggan bakom ögonlocken.

Ofta samlas en dikts kärna i en förståelse som når oss först i slutet av dikten, gärna i näst sista raden, för att sedan ebba ut i en avklarnad stillhet. Diktens mening visar sig för oss i något som poeten och litteraturvetaren Tom Hedlund har kallat ”det lyriska ögonblicket”.

Hedlund skriver om det i sin fina bok Att förstå lyrik. Det lyriska ögonblicket kan uppstå när en dikt koncentrerar en serie lyriska bilder som ofta utspelar sig samtidigt och samlas under diktens gång för att sedan brisera i en förlösande rad.

Poesins magiska kraft

Med poesin kan man lyfta traktorer, blåvalar och berg med bara händerna. Man kan rucka stora stenblock och sätta dem i rullning.

Dikten fungerar som en hävstång som tar stöd mot det som jag väljer att kalla smärtpunkten.

På de första raderna lägger man sin egen tyngd. I smärtpunkten eller det lyriska ögonblicket samlas kraften. Den näst sista raden skjuter man in under stenblocket och det är den som får insikten i rullning. I den sista raden ser man en hel värld lyfta.

Ta Karin Boyes välkända dikt I rörelse:

Annons

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

(ur Härdarna, 1927)

Boyes dikt består av fem tvåradiga strofer. De första fyra stroferna behandlar rörelsen och leder alla fram till sömnen, dagens färd har nått sitt slut. Bild på bild har lagts till för att skapa känslan av den laddade men trygga sömnen som är full av sång. Där stannar allt upp. Dikten når resans mål, nattvilan och drömmen.

Men i näst sista raden bryts stillheten bryskt. Det är dags att lämna elden, brödet, tryggheten. Här vänder hela dikten och i sista raden planar den ut och för oss vidare i något som vi inte kan förutse.

I inledningen talas om den mätta dagen, den bästa dagen, en dag av törst. I den näst sista raden kommer ordet ”dagen” tillbaka, men nu med en ny laddning: ”den nya dagen”. Och den insikt som förmedlas samlas i den sista meningen, hela dikten är i sig själv ett äventyr.

Skapa det lyriska ögonblicket

Man skapar det lyriska ögonblicket, smärtpunkten, genom att välja sina bilder, sin rytm och sina ord så att de bygger en förväntan, så att varje ny rad lägger ytterligare lite kraft på hävstången.

Dikten ska alltså leda läsaren fram till ett ögonblick då hen kan förlösas genom en sista, noga vald och utmejslad ordvändning. I den raden får tidigare rader ny innebörd och mening. Ett ord skiftar karaktär eller en metafor öppnas upp och fylls med ny mening. Något i dikten transformeras. Claes Andersson (ur Som om ingenting hänt, 1964), Gränsmarker:

Kriget hade sina egna bruksmetoder.

Det gallrades i skogarna, markerna

gödslades med multnande soldater.

Jag strövade omkring i de finska gränsmarkerna.

Skogarna var omsorgsfullt gallrade

markerna var bördiga, med kraftig

undervegetation. Av soldaterna

skall flertalet ha varit odlingsmän,

jordbrukare, sakkunniga.

Kriget besjälas, som om det medvetet bedrev ett slags makabert skogsbruk. Flera ord kommer tillbaka med en förskjutning i betydelse.

Ordet ”gallra”: Först i skogen, man förstår att det är soldaterna som gallras. Längre ner i dikten är det själva skogen som är gallrad.

Ordet ”soldater”: I inledningen multnar de som gödsel. Längre ner är soldaterna själva odlingsmän.

Ordet ”bruka”: Först är det kriget som har sina ”bruksmetoder”, längre ner är det soldaterna som är ett helt annat slags ”jordbrukare”.

Utvecklingen i dikten går från besjälad, abstrakt till konkret sakkunnighet. Vändningen påbörjas i sjunde raden. När man läser den första gången kan det lika gärna vara så att den kraftiga undervegetationen är ”av soldaterna”. Den effekten kommer sig också av att ordet ”soldaterna” står sist i respektive rad.

Men det visar sig på nästa rad att ”soldaterna” har fått en ny innebörd, nu är de odlingsmän. Detta är diktens smärtpunkt, vi inser med full styrka att kriget skördar verkliga liv. I sista raden är soldaterna kunniga jordbrukare – i skarp kontrast mot krigets bruksmetoder på första raden.

Sök efter smärtpunkten

Den första raden sätter diktens anslag. När du ska göra färdigt din dikt kanske någon av de första raderna måste ändras, en metafor skruvas till eller ett ord bytas mot en synonym så att slutraden blir riktigt effektiv.

Gå till biblioteket och bläddra. Hur ser första och sista raderna ut?

Ibland har man som poet för lätt att hitta nya spännande och laddade bilder. En dikt kan bestå av en serie hisnande ögonblick. Men om man inte samlar ihop den på slutet är risken att läsaren bara tröttnar på uppfinningsrikedomen eller lämnar dikten med en wowkänsla utan någon varaktig substans.

Pröva att skriva om den många gånger. Ge dig inte förrän varje rad känns helt nödvändig. Även vi som är etablerade poeter lägger mycket tid på att stryka, testa olika bilder, skriva om.

Spar överflödet av bilder och smarta ordlekar till senare.

Ofta, precis som i prosa, kan man helt enkelt stryka första och sista raden i sitt diktutkast. De första raderna brukar vara en slags uppladdning för poeten. Man skriver sig in i dikten. Den sista raden har en tendens att förklara eller ladda ur dikten. Den bör istället leda läsaren fortsatt i diktens riktning.