Våren har kommit till Västsverige och här inne på kontoret krattar jag bort höstlöven.
I alla fall är det så jag ofta tänker på mitt jobb när jag hanterar hundratusentals tecken text (just nu en bok och större delen av det kommande Skrivanumret).
Vi pratar alltså inte om de kreativa dagarna då Johanna och jag spånar idéer, gör research och drar upp de stora linjerna för ett reportage eller ett porträtt. Inte heller om de stimulerande dagar då jag läser ett beställt bokmanus eller frilansreportage och sedan ger övergripande respons. Utan om alla timmarna däremellan. Då jag rättar syftningsfel, rätar ut tidsloopar, kräver in förtydliganden och byter ut ett kommatecken i en lång mening mot ett tankstreck – för läsbarhetens skull.
Det är ett arbete som inte syns i den färdiga texten men ändå är viktigt. För det känns. En läsare märker, ofta undermedvetet, om en text är genomarbetad, om det är städat i hörnorna. Det gäller ett Fredagsbrev likaväl som en roman. Är det för smutsigt eller stökigt när läsaren kommer på besök, så går hen ut genom dörren. (Det finns många andra anledningar att överge en text, men här pratar vi om de läsare som så att säga riskerar att lämna texten i onödan.)
Jag har alltid fascinerats av de där osynliga yrkena, som tillåter någon annan att briljera eller ger den där sista lystern till något som ska visas upp. Särskilt glad blir jag när jag möter någon som utför sin uppgift med brinnande engagemang.
Troligen är det därför jag älskade denna bokinledning som jag läste förra helgen:
»Jag har noterna framför mig på notstället, den lilla dirigentbilden på monitorn till vänster och ljusknappen som reglerar ljusstyrkan på mina lampor till höger. Bakom mig står min vattenflaska och ett Lypsyl: två nödvändiga ting under min kväll i luckan, för luften är så torr där.
Ovanför mitt huvud välver sig sufflösluckekupan som ett stort, runt musselskal, (men i vissa fall ställs det istället dit en låda när scenografen hellre vill ha en fyrkant) och om jag tittar ner på golvet ser jag mina skor som jag alltid tar av mig innan det börjar. Jag sitter i strumplästen på vintern, och gärna barfota vid varmare årstider.
Mitt högra ben vickar i samma takt som musiken, och då är det bra att inte ha skor på som »klampar« i luckan.
Dessutom trivs jag alltid bäst utan skor.
Från start till slut kommer jag att andas med sångarna, följa varje ton och varje ord. Jag mimar med i allt som sjungs, och ger textstarten på nästan varje fras som ska sjungas, lite i förväg, som ett stöd till sångarna som inte har någon tid att fundera på ›Vad-var-det-nu-jag-skulle- sjunga?‹. För musiken rullar hela tiden obönhörligt vidare som ett tuffande tåg, och då finns inte utrymme för en så kallad tankepaus.
Vid talteatern kan aktörerna ta en konstpaus för att hinna fundera ut hur nästa replik lyder och de är också friare att improvisera. Men det fungerar inte med musikteater för under en opera rullar musiken vidare, obönhörligt, oavsett om du är med på tåget eller ej.
Då är det min uppgift att se till så tåget inte spårar ur.«
Liselotte Asplunds Livet i luckan, om hennes 35 år som sufflös på Kungliga Operan, ger ett extremt initierat inifrån- eller snarare underifrånperspektiv på allt som publiken i salongen ser, men framför allt det som publiken inte ser. Därtill skildrar hon dynamiken i ett hus som är fullt av olika arbetsuppgifter och personligheter.
Boken utvecklas till en intressant men ganska enkel samling hågkomster, mer av en minnes- och tackskrift. Men perspektivet är väldigt fruktbart för författare och journalister.
Det behöver inte vara statsministern, kommissarien, stjärnsopranen, hjärtkirurgen eller den grävande reportern som för ordet eller står i centrum. De som arbetar längre ner i hierarkin – livvakterna, talskrivarna, undersköterskorna, sufflösen – kan ofta bidra med fler spännande detaljer och ett mer oväntat perspektiv. De kan bära en berättelse i egen rätt, eller skildra de stora skeendena med en vaken utifrånblick.
För en tid sedan skrev jag om »den minst informerades perspektiv«. Liselotte Asplund visar att även »den minst uppmärksammades perspektiv« är mycket användbart.
Veckans …
… tre fiktiva filmfavoriter från musikvärlden
- Orkestern. Dansk dramakomediserie med trovärdiga undertoner från landets förnämsta symfoniorkester.
- Tár. Cate Blanchett som demondirigent.
- Bröderna Mozart. Suzanne Ostens film, fylld till brädden med 80-talets bästa svenska sångare och skådespelare, är inte alltid bra och inte alltid rolig. Men hela tiden intressant.
… krattningsteknik
Precis som man lär sig vart höstlöven i en trädgård blåser, eller dammet i en lägenhet samlas, kan man lära sig se var skönhetsfläckarna i en text håller hus. Första regeln: håll utkik efter »det«, »som«, »men« och »att«. Fyra småord som återfinns i alla texter som är längre än tio rader. Men om de blir för många på en alltför liten yta vet du att du har hittat en stilistisk dammtuss. Då har något berättats otydligt, i en konstig ordning eller klumpigt på något annat vis. Använd gärna sökfunktionen för att se hur ofta orden dyker upp i någon av dina texter. Hittar du nio »det« på fyra rader? Kan du städa upp på något vis?
… bok blir film
Nora Khalils Yani ska filmatiseras. Vilket känns självklart. I aktuella Skriva berättar Khalil om att skapa karaktärer och ett språk som ungdomar finner trovärdigt.
… tvärtom
Många böcker blir film. Men filmberättandet kan också gynna bokskrivandet. Om detta berättar en av Sveriges främsta manusskribenter och en av Sveriges främsta regissörer i två Skrivatexter som publiceras inom kort.
… liv och död
För ett par år sedan formulerade Eva F Dahlgren en Skrivaguide om att »skriva ett liv« och tipsade om bra källor för historisk personresearch. Då handlade det bland annat om boken Farfar var rasbiolog. I dagarna utkommer Om jag vore en hund: En berättelse om dödshjälp, som också greppar en stor existentiell fråga utifrån ett dramatiskt livsöde i författarens närhet – den här gången en väninna till Eva F Dahlgrens farmor.
… stiltips
Vissa böcker lockar fram det bästa ur recensenterna. Engagerade analyser av form och innehåll. Välformulerade käpphästar. Tidslinjer och paralleller.
Sådana texter gör mig lite klokare och mer bildad, och levererar samtidigt ett så transparent omdöme att jag tror mig förstå om boken är någonting för mig – alldeles oavsett hur positiv eller negativ recensenten är.
För ett par veckor sedan var det Jerker Virdborgs Bro, bro som recenserades inspirerat på många håll, nu Henrik Bromanders De närmaste. Malin Nauwerck resonerar intressant om karaktärernas hemligheter och författarens berättarperspektiv i Aftonbladet. Greta Schüldt skriver i DN om författarnas och läsarnas preferenser över tid, och om hur Bromander står ganska ensam på sin författarplats.
Allra mest fångades jag av Jenny Högströms inledning i Göteborgs-Posten:
»Inom varje romanförfattare pågår en strid. Den mellan form och innehåll, mellan fakta och gestaltning. Mellan det hen vill förmedla – och hur. Allt handlar naturligtvis om att finna den rätta balansen. Det uttryck där allt smälter samman – och inte på något enkelt sätt går att dela upp i löjliga kategorier.
Iallafall är det vad det borde handla om.
En författare utan stil eller en författare utan budskap – båda varianterna känns ju direkt anstötliga för en sur litteraturkritiker som jag själv.«
Litteraturkritiken är ännu mer hotad än litteraturen; texterna är knappt synliga på dagstidningarnas klickmätare. Passa på att läsa kvalificerade recensioner, medan de fortfarande finns.
… från A till Ör
Påtagligt många undanskymda yrken slutar på -ör (vilket nästan alltid betyder att de kommer från franskan): sufflör, chaufför, speditör, lektör, redaktör … Ett par av Skrivas mest webblästa texter handlar just om ör-personer som ser till att böckerna som når läsarna blir så bra som det bara går.
Läs till exempel om lektörernas uppdrag och arbete.
Eller om redaktören Andreas, som säger att det inte är ovanligt han »är inne och petar i 80 procent av meningarna«.
