I mitt skrivande var ämnet länge underordnat formen. Jag brydde mig inte om ifall någon fattade vad mina böcker handlade om – jag skrev dem för att jag var intresserad av språk och litterära formexperiment. På 1990-talet, när jag började skriva på allvar, var jag inspirerad av Paul Austers böcker. Han arbetade ofta med gåtor i sina böcker: karaktärer som gick in i varandra, skrivande som kunde vara en del av berättelsen. New York-trilogin, Leviathan, Orakelnatten och så vidare – jag läste det mesta och drömde om att skriva som han. Att Paul Auster också var en fantastisk historieberättare missade jag. Det jag själv skrev kom sällan längre än till språket och gåtan.
När jag väl bestämde mig för att göra något som förhoppningsvis skulle vara intressant för fler än mig, blev den första frågan hur jag skulle hitta en bra vinkel att utgå ifrån. En startpunkt.
Säg att man vill skriva om kärlek. Det är ett oändligt ämne som inte ger några som helst ledtrådar om var författaren ska börja eller varför läsaren ska fördjupa sig i just den berättelsen. En eller annan variant – ju mer specifik desto bättre – på till exempel temat »kärlek med förhinder« blir genast mer lockande, eftersom det för med sig problem som får läsaren att vilja veta hur det går. Det är avgörande om man vill skriva en text som når ut. Läsaren måste bli nyfiken. För regelrätta spänningsförfattare är greppet en del av grundkonceptet, men vilken bok som helst kan bli spännande om man vinklar den rätt.
När jag skrev på min senaste roman Natten gjorde jag många försök att få texten att fungera. Jag prövade att skriva poetiskt och att skriva kronologiskt, men det uppstod ingen energi i texten. Alla försöken föll på att det blev lite tråkigt – för mig. Trots att det mesta av innehållet var detsamma som senare kom att ingå i boken.
- Mer:
- Guide
- Gestaltning
