I dag publicerar vi två texter ur nya Skriva (som kommer till alla prenumeranter nästa vecka).
- Förlagspanelen svarar på frågan: Hur får man jobb hos er?
- Och i numrets stora porträtt möter du Wahlström & Widstrands förläggare och litterära chef Maria Såthe, som har en omvittnad förmåga att hitta författare och manus som får både läsare och kritiker att jubla.
Båda texterna handlar alltså om förlagslivet – en verksamhet som av tradition är en smula hemlig. Aspirerande författare som blir refuserade får oftast inte reda på vad som fattas just deras manus. Författare som får ett manus antaget vet att förläggaren och redaktören kommer att ha förändringsförslag – men inte vilka. Och läsaren har inte en aning om hur den färdiga boken ser ut i förhållande till det antagna manuset.
Skriva vill gärna sprida ljus över det som händer bakom förlagsportarna – för författarnas bästa, för att visa upp förlagens viktiga funktion, och för att förlagen är en viktig arbetsmarknad både för yrkesverksamma författare och för de som går skrivutbildningar eller mer specialiserade utbildningar som Förlagskunskap i Stockholm och Redaktionell praktik i Göteborg.
Sedan tidigare finns en hel del att läsa i ämnet på Tidningenskriva.se. Till exempel:
- Laget bakom boken. Johanna Wiman intervjuade författaren till Ålevangeliet, Patrik Svensson – och ytterligare åtta personer som jobbade med boken, från förläggaren till kommunikationsstrategen.
- Massor med svar från Förlagspanelen. På frågor som: Hur mycket förändras manuset hos er? Är följebrevet viktigt? Hur hittar ni era debutanter?
- Kanske-förläggarna. Ett reportage om författare som slits mellan hopp och förtvivlan.
Och så den ständigt lästa: Skrivas guide till alla svenska traditionella förlag och deras utgivningsprofil.
Vi planerar att gräva mer och djupare i förlagens arbete under året.
Veckans …
… motsägelsefulla råd
I den kloka guiden »Rakaste vägen till din roman« skriver Mats Söderlund att man som aspirerande författare kanske inte ska skriva sitt livs viktigaste berättelse direkt, innan man lärt sig hantverket.
Andrev Walden, som intervjuas i färska Vi Läser, resonerade precis tvärtom inför sin debut: »Jag skrev på en annan bok […] men sedan hände det saker i min närhet som gjorde att jag började fundera mycket på döden. Då insåg jag att jag måste skriva den här berättelsen först. Jag måste skriva den bästa boken jag har i mig, för man vet aldrig när det är för sent.«
Den brådskan ledde raka vägen till Augustpriset.
… nya hybridjätte
Hybridförlag får ofta kritik för att sko sig på folks författardrömmar. Och visst kan det bli dyrt för författaren, och visst finns det aktörer som slarvar med sina tjänster, och visst ges många böcker ut utan att sätta något som helst avtryck i omvärlden – men såväl hybrid- som egenutgivning fyller en funktion i bokbranschen. Många författare ger ut flera titlar på egen hand och tillflödet av nya författare fortsätter.
Nu genomför Hoi Publishing ett så kallat villkorat förvärv av Ekström & Garay. Med köpet blir det två dominerande hybridförlag på den svenska marknaden (Vulkan är det andra), samt ett antal mindre aktörer. Att Hoi tror att Ekström & Garays kunder är så pass nöjda att de vill ge ut fler böcker än en, signaleras av pressmeddelandets formulering om att Hoi nu kommer att »kraftigt utöka sin katalog av titlar, dessutom med nya författare som redan är vana vid investeringsvillkor«.
Läs mer om hybrid- och egenutgivning i Johannas Ge ut din bok (slutsåld i bokhandeln, men tillgänglig digitalt för Skrivaprenumeranter).
… berättarperspektiv
Nina Wähäs Testamente avhandlades i min bokcirkel härom helgen. Jag gillade den mycket, minst ett halvdussin av bokens heldussin syskon lever vidare i mitt huvud. Fantastiskt att Wähä lyckats få alla karaktärer i den myllrande boken så tydliga och levande!
Hennes sätt att använda olika berättarperspektiv är också tekniskt intressant, med en allvetande berättare som tittar fram här och där. En deltagare i bokcirkeln tänkte sig att det är huvudpersonen Annies dotter, som föds på bokens sista sidor, som är den allvetande berättaren – att dottern i en framtid hade tagit reda på så mycket hon kunde om sin mammas historia. »Genialt!« utropade jag. »Det måste vara så Wähä har tänkt.«
Då glömde jag i hastigheten att Johanna redan intervjuat Nina Wähä om saken, och att Wähä då svarade: »Jag tänkte att det [den allvetande berättaren] behövde vara någon med självförtroende och såg framför mig en sådan där gammal rysk gubbe med skägg och pipa. En som säger ›Kom allihopa, slå er ner här så ska ni få höra.‹ Så jag fick uppfinna honom.«
Läs gärna hela intervjun, där Wähä berättar väldigt inspirerande om språk och berättarröster.
I nästnästa Skriva publicerar vi för övrigt en guide om berättarperspektiv, skriven av Mattias Edvardsson.
