»Är det genialt?!«

Det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än när man bestämmer sig för att det är färdigt. Den där sista punkten sätts i den där sista meningen. Man skriver: »Den som blir hjälten blir saga, blir vad som helst, blir friheten. Och jag skjuter.« Man drabbas av den stora tveksamheten. »Och jag skjuter.«? Ska det verkligen vara det? »Så jag skjuter.« är väl rimligtvis bättre? Och? Så? Och? Så? Så. Så har man skrivit det. Herregud, tänker man. Nu ska det bara gås igenom en sista gång.

Man bestämmer en dag när det verkligen ska vara färdigt. Ett datum, ett klockslag. Man skriver ett andäktigt mejl till sin förläggare en plötslig torsdag i september där man kavat slår fast: »På måndag morgon kommer manus!«.

Man tillbringar sedan en långhelg i ett fullständigt maniskt tillstånd. Sedan tidigare har man skickat sitt manus till sin bästa kompis Martin, sin mamma och sin partner och man har nu en oupphörlig diskussion med alla tre, där de får spela olika roller. Man börjar med sin bästa kompis Martin, för han har ingen pardon, nej, som en annan självplågare kastar man sig njutningsfullt fram mot den hänsynslösa kritiken. Martin säger att det håller. Man andas ut, man närmast lättar. Men – han ifrågasätter några logiska luckor, pekar på scener där karaktärerna inte är konsekventa, där något i så fall måste förtydligas, han tycker mycket om scenen med fotografen, när Kelly och Skye ska bli fotograferade. Men varför är Skye så obekväm? frågar han och eftersom man måste förklara, vet man att man måste skriva om just den scenen. Man tackar för läsningen och frågar hur det är, man är dock ännu manisk och lyssnar inte på svaren, men kommer att bjuda på öl eller middag nästa gång man är i samma stad och då vara närvarande på riktigt. Man tänker att alla borde ha en hänsynslös bästis som kan läsa ens text.

Man går vidare till sin partner. I egenskap av partner har han en mycket kärleksfull blick på det man gör. Han tycker om formuleringsglädje, det vet man, och därför stirrar man på honom under hela läsningen och varje gång han skrattar till frågar man desperat: »vad var det som var roligt?« »Det här med att kaktusarna står som ett våldsamt strössel«, svarar han till exempel och man andas ut och känner sig som någon som har kul med ord. Till slut har han läst färdigt, men innan han har hunnit utveckla sina tankar kring det har man redan vrålat: »är det genialt?!« Och han anar kanske att hans uppgift framför­allt är att svara ja på den frågan. Så han gör det. Man andas ut. Man ringer sin mamma. Man har en mamma med den underbara egenskapen att hon till fullo litar på ens förmåga, och därför blir uppriktigt förvånad när hon tycker att det man gjort inte är nåt bra. Hon säger att hon blev berörd. Det är egentligen tillräckligt. Fylld av energi störtar man vidare, in i den sista bearbetningen, man känner sig älskad och sedd och på den energin kan man åstadkomma vilka underverk som helst. Natten mellan söndag och måndag sover man inte en blund. Man flyttar kommatecken. Man drömmer om öknen. Man äter mjölkchoklad och dricker pulverkaffe och när gryningen stiger över östra Göteborg formulerar man ett mejl till sin förläggare som är ganska roligt, det tycker man själv, och så trycker man på skicka. Hoppla, lilla västernroman, tänker man förundrat precis innan man somnar i soffan med kläderna på. Man är mycket, mycket lycklig. Nej, det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än just det ögonblicket.