Småstad, gråstad

En epa drar förbi med musiken på, och det är kallt ute. Om man blundar doftar snötäcket fortfarande blöt, vårig lera och spån från någonstans under ytan. Röken som stiger från hustopparna är död rök på samma sätt som hela staden är döende. Samtidigt finns det något djuriskt med en stad som försvinner. Något som gör den rå. Jag tänker att alla som går runt här varje dag och viker sig runt stolpar och tegelväggar på väg hem och till måste känna samma sak. Alla ungar drömmer sig bort och klamrar sig fast på samma gång. Biter tänderna i marken och gräver naglarna i husknutarnas flagnande rödfärg fast de allihop har löparskor på sig och sprintar så fort de har pengarna. De flyr till universitetsstäder och shoppingdistrikt medan nästa butik släcker ned, och när de kommer tillbaka med barnen om tjugo år är alla husen tomma. Fiket mitt emot Strykjärnsparken med flickan i sten är borta och som hajar, simmar de: man måste, annars dör man.

Det är ju inte nån unges fel att staden vittrar bort, och drunknar man måste man ändå trampa vatten. Hur brutal är inte tanken att det inte egentligen är dig det beror på, fast du skulle kunna göra någonting åt det. Du skulle ju kunna anmäla dig till slåttern och stanna kvar efter gymnasiet. Vem vill väl ändå bli doktor när man kan öppna ett litet kafé i en stad som blöder som om den blivit skjuten, där smältvattnet rinner rött i rännstenen? Men det är ditt liv. Ditt liv kan inte vara en plats för alltid. 

Det står en borg på kullarna i skogen bakom huset där jag bor. Det går inte att gå upp dit nu, när allt är fruset, men när jag var liten tänkte jag på den ofta. Borgen, och bronsåldersgravarna. På 60-talet var det arkeologer här och grävde. Man hittar inte många gravar från den tiden, och upptäckten drog uppmärksamhet från hela landet till lilla Borg vid lilla Norrala och lilla Söderhamn. När jag var så liten att jag kunde gunga med fötterna över bilstolen och leka med att försöka sträcka tårna ned till golvet brukade mormor peka mot träden när vi körde förbi. »Där fanns det gravar«, sa hon.

De som låg i gravarna var kvinnor. Tolv stycken högar på ett stort gravfält, delvis under en nedriven bondgård. En grusås, låg de under. I brandgravar. Lite avskilt fanns en större grav. En mansgrav fylld med vapen, pilspetsar, söljor och smycken. Kopior av urnan han hade med sig, mörk och blank med insvängd hals, fanns att köpa om man vill ha dem, åtminstone på 90-talet, enligt nån hemsida. Inte här dock. Norralamannen fanns i Hudiksvall. Kvinnorna någonstans i Stockholm. Jag tror inte barnen vet om att det finns nåt sånt här i Borg några hundra meter från idrottsplatsen, varken borgen eller gravarna. 

De dödas kullar finns lite här och var i skogarna. Det mytiska känns som starkast kring högtiderna, vid påsk, rötmånad och Halloween. När luften är fuktig sipprar livet ned i marken, följer daggen och slukas av rötterna. Tallarna törstar och svälter precis som allt annat här. Kanske är asagudarna här och viskar. Kanske drivs jag och villebråden av samma instinkt; flykten och saknaden som gjutna i ådrorna. För några år sedan var de från Hemsökt här och sa att det spökade, men det får man ta med en nypa salt.

I en liten stad som den här är egentligen det enda sättet att skaffa vänner att spela fotboll på planerna mellan gravkullarna. Om inte fotboll så bandy. Om inte det så gymnastik i en liten grupp på Hällåsen. Man ska in tidigt, helst innan sju. Jag höll på med fotboll ett tag. Sen la jag av och körde på musiken istället, fiolen och sången som finns här, men inte på samma sätt som de finns i Delsbo med sina stämmor och varmare städer längre upp i norr. Det var en annan miljö här, av en sort man inte enkelt kom in i, en som inte är lika fylld av visor och folkdräkter. Jag minns det som en dimma av iver och besvikelse. Jag sa nej till mycket. Favoritlärarna slutade, rektorer byttes ut på löpande band, och man la nästan ner både högstadiet och Kulturskolan. Jag längtade efter liv på samma sätt som min stad gör det. Klamrar mig fast och drömmer mig bort på samma sätt som alla andra.

Baksidestext

Med småorten som scen och livets alla skeden som både karaktärer och skådespelare skildrar »Småstad, gråstad« en hjärtnära desperation och längtan både till och från staden, i hopp om att försona sig med hembygdens långsamma död och skapa något som bevarar den för evigt. Fokuset är på Söderhamns kommun och närliggande områden som varit viktiga under uppväxten.