Varje december skriver vår VD Ola ett julbrev till företagets delägare. Där skryter han om allt vi gjort under året, med syfte att få oss att framstå som framgångsrika och framåtlutade, så att ägarna inte ska paniksälja sina aktier i detta lilla strävsamma förlag. Men i år vill jag att också de som verkligen möjliggör Skrivas existens får ta del av uppskattningen.
Så det här är mitt julbrev till er.
2025 har varit ett habilt, stabilt Skrivaår. Mycket av hösten har gått åt till att fundera på alla de förändringar, och förbättringar, som ska genomföras 2026. Jag sa häromdagen till Tobias att det känns som om arbetsdagarna består av att fatta otroligt många, otroligt små beslut. Som om en ny vinjett ska heta »Författarnas metod« eller »Författarna svarar« eller »Så gör jag«, eller kanske »Så skriver jag«. Men summan av alla de här besluten kommer nästa år att manifestera sig i en lite bättre tidning, en mycket bättre hemsida samt ett antal nya roliga grepp. Vi hoppas så att ni ska vilja hänga med in i 2026.
Jag ska inte lisma men: utan er, ingen Skriva.
Fast jag är alltid lite kluven till att skriva så där. Inte bara för att det känns som att man tigger; varje gång jag vänder mig direkt till er blottlägger det den lite konstiga relation man som chefredaktör har med sina läsare. Det som ser ut som en envägskommunikation är mer än så. Vi känner er också, kanske mer än ni tror. Vi läser mejl ni skickar och noveller ni skriver, lyssnar på det ni säger, ser vilka texter som läses mest på sajten, tycker om att lite från sidlinjen få ansikten på er. Tjejen i tjugoårsåldern med cendréfärgad hästsvans som alltid sitter i publiken på våra event. Han den där goa med skägg och kavaj som kommer förbi Skrivamontern flera gånger under varje bokmässa och vill snacka. Ni som återkommande går långt i våra skrivtävlingar, oavsett jury. Och så alla ni som mejlar när jag skrivit ett särskilt bra fredagsbrev, som Karl-Erik för några veckor sedan:
Hej Johanna
Har stor behållning av dina fredagsbrev. Varför? Därför att du hittar så många vinklar. Alltid intresseväckande. Hur du växlar mellan det personliga och dina erfarenheter från litteraturen.
Det slår mej nu när jag skriver, att det som gör att dina texter är så bra är att de BOTTNAR I DEJ. Det känns och det märks. Visst är det konstigt?
Keep up the Good Work
Några korta rader som skänker glädje åt en chefredaktör i december. Och det är häpnadsväckande; vi får i princip aldrig några riktigt arga eller besvikna mejl. Det har förstås hänt, som när ni anmärkt på att jag svurit för mycket i breven – märker ni att jag skärpt mig? Men det här är också svårt, för några av er tyckte säkert att mina texter var roligare när jag svor mer. Någonstans ska man som journalist försöka vara spetsig, personlig, specifik och modig och ändå skriva något som landar rätt hos de allra flesta.
Mina föräldrar som jobbade på en liten dagstidning fick skit mest hela tiden för allt de skrev, inte skrev eller skrev på fel sätt. En gång blev en läsare, faktiskt en aspirerande poet, så arg över att redaktionschefen Ingbritt la ner hans favoritavdelning »Läsarnas dikter« (som till 90 procent bestod av just denne mans inskickade poesi) att han åkte hem till hennes en tidig morgon och sågade ner hennes äppelträd.
Så skulle ni aldrig göra.
Kanske begriper ni, som själva skriver, att det inte alltid är så lätt att få ihop ett vettigt fredagsbrev. Ni fattar att journalister är människor. Ibland har man släpat arga trötta ungar till skola och förskola, svept en kopp mikrovärmt kaffe i hallen, tänkt »fy fan vilken dålig förälder jag är«, knökat ner en plastlåda med korv stroganoff i ryggsäcken, cyklat åtta kilometer i duggregn, fått syn på sitt trötta nylle i spegeln på jobbet och tänkt »fy fan vilken trött kollega jag är«, och sen ska man skriva något smart till 23 000 nyhetsbrevsläsare och Worddokumentet är tomt och vitt och man tänker »fy fan vilken dålig journalist jag är«.
Men sedan kommer VD-Ola och viftar med ett julägarbrev som ska korras och så får man en idé, som känns … lite kul.
Och så kommer förstås andra morgnar. När alla barn vaknar på ett mjukt sätt och har så där varma pyjamasmagar och luktar nyvaknat i håret, när man hinner tända ett stearinljus och göra extra goda mackor och kan skratta åt ett fånigt skämt under promenaden till skolan. När något som liknar dagsljus sipprar igenom molnen och man har fem minuter över och kan unna sig att cykla utmed vattnet, se hamninloppet och kranarna och känna doften av salt i vinden.
När man skriver en text som inte bara funkar.
Utan som är bra.
Så tack för att ni läser Skriva. Vi tar er inte för givna. Vi lyckas inte alltid men vi gör alltid vårt bästa. Och varenda gång någon av er väljer att teckna eller förnya en prenumeration så ser vi det, som en liten siffra i en excelkolumn, och känner tacksamhet.
Utan er, ingen Skriva.
God Jul!
Veckans …
… sistaminutenklapp
Det vore tjänstefel av mig att inte följa upp mitt julbrev med en stillsam påminnelse om att du kan ge bort Skriva i julklapp till någon du älskar eller åtminstone gillar skarpt. Insatsen 300 kronor ger tre papperstidningar i brevlådan, ett halvårs digital tillgång plus mycket mer. Min kollega Gustaf har också fixat ett fint gåvobevis till prenumerationen att ladda ned!
… alternativa sistaminutenklapp
Om du av någon anledning inte vill ge bort en prenumeration på Skriva: ge bort en prenumeration på en annan tidning, en du tycker är riktigt bra. Det kan vara Dagens Nyheter, Bamse, Hemslöjd eller SvD Junior; poängen är att journalistiken behövs och måste få kosta. Affärs- och betalmodeller kan man diskutera i all evighet men det är ett faktum att journalistik bara finns kvar så länge de som tar del av innehållet betalar på något sätt. Vuxenlego i all ära – att ge bort en prenumeration på en vettig tidning gör gott på (minst) två sätt.
… bokklubbsprojekt
Jag har aldrig blivit inbjuden att vara med i en bokklubb och är inte det lite konstigt? Jag tänker mig själv att jag vore världens största tillgång men kanske är folk rädda att jag skulle bete mig som en kritiklysten besserwisser eftersom jag jobbar med böcker. Nu har äntligen jag och några vänner en bokklubb på gång och 2026 blir kanske första året när jag får uppleva denna varma, rödvinsmustiga gemenskap (så föreställer jag mig det i alla fall på förhand). Om jag kommer att bli en jobbig deltagare? Jag ska göra mitt bästa för att låta bli.
… tips
Vår praktikant Kim har uppdaterat vår stora guide till vistelsestipendier – och på köpet blivit sugen på att söka minst hälften av dem. Vill du resa bort, få ny inspiration och vika några dagar eller veckor helt åt skrivandet kan du botanisera i stipendieguiden på Skrivas webb.
… nitlott
Att ha 67 som gatunummer, vilket jag har. Hur många barn som tjuvringt på vår dörr för att vråla »SIXSEVEN« och sedan springa iväg? Hur många tonårsgäng som stannat utanför vårt radhus kvart i ett på natten och skrattande skrikit … ni fattar vad? Jag har slutat räkna, och hoppas att vi alla kan vinka adjö till detta obegripliga begrepp på nyårsafton.
