Våga verba för att fånga känslan

»Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.« För en tonåring var det märkligt nog. Och så fortsatte det när jag på gymnasiet läste August Strindbergs roman Hemsöborna. Det blev inte mindre underligt i dialogen:

– Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt åv inte förstå sådant, illparade Carlsson.

Illparade? Min svensklärare visste inte vad det betydde. I skolordlistan fanns inte skymten av verbet illpara. Långt senare snubblade jag över Svenska Akademiens ordbok som kunde berätta att innebörden var ›illistig‹ och att första belägget på ordet var just från 1887 och Hemsöborna. Det beskrevs som en tillfällig bildning till adjektivet illparig som i sin tur var synonymt med illmarig.

Det var alltså August Strindberg som myntade ordet genom att förvandla ett adjektiv till ett verb. Illpara var inte bara typiskt för hans språkliga hantverkskonst. Det var också ett exempel på en av svenskans alla ordbildningsmöjligheter – bort med en ändelse och dit med en annan så uppstår något nytt. Med ett par enkla handgrepp kan vem som helst bli sin egen språkingenjör.