Råttan i magen

Jag kämpar för att se ut genom smala springor.
Folk reser land och rike runt, från mycket fjärran länder för att se undret. Solen i midnatt.
Mig stör den.

Pastor Kauppinens torra fingrar, medlidsamt över mors kind nu. Hon står lutad mot gärdsgårn.
Jag känner hur det känns, spruckna gamla fingrar mot len hud. Över bara nacken, där håret reser sig, nästan varje söndag hela livet.

Det som sedan händer förvånar mig en bit, då mor vanligtvis hör till den sort som fnyser åt fjäsk och pjåsk och krus.

Det skulle till att vara pastorn, jo visst.

»Som Guds budbärare är det min plikt att förkunna sanningen och ingenting annat. Sanningen är svår, men fru Lehto skall höra på: Det er familj drabbats av är alldeles givet av djävulsk karaktär.«

Mor tar sig åt bröstet. Vita knogar, spänd blus. Den trötta, svullna kroppen bultar där under. Jag krälar, framåt framåt. Jag är en orm i det höga gräset. Med det mörkgröna skinnet alldeles vått av nattgräs.

Det jag nu råkar höra är utan tvivel ett samtal avsett för ingen utomstående. Kauppinen ruskar mor om axlarna.
Framtillbaka. Framtillbaka. Han flämtar till.

»Vad i fridens namn! Ni har ärats med sju friska, fromma Guds gåvor! Sju! Att den åttonde skulle bli så sjuklig, det finns mening i det, hör du, mening! Vägen är outgrundlig.«

Mor jämrar sig. Huvudet som en gråsten i händerna. Små älvar slingrar sig sakta över kinderna, utmed hakan, ned på backen. Så länge jag levat har jag inte sett på maken. Aldrig att jag sett hennes vassa anlete så mycket som slätas ut en gång.

Att mor gjort sitt bästa för att tukta mig kunde ingen ifrågasätta.
En fast och beslutsam hand, det hade hon då verkligt haft. Därför var det till mors, grannarnas, byns och Gud faders bestörtning att hon Lehtos yngsta inte blitt riktigt riktig.

På byagårn fick man det senaste över tre-tåren.

Tänderna gnisslande av kaffeosten, det västes mellan borden. »Jomenvisst är det väl sjukt är det inte. Och vilken tragedi för hela familjen! Jag hörde av han Aho att hon visst varit spritt naken med tre jämnåriga grabbar från grannbyn.«

Ett sus av äckel genom salen, ja, håren står rent på armarna. Det frenetiska doppandet till dukarna blivit prickiga. Allt detta förbjudna och rent snuskiga i samma veva, sånt tar nästan åt hjärtat på folk.

»Nå nä, minst fem grabbar och Lehtos dotter var det! De hade visst försökt gömma sig hela hopen under någon risbuske, jomenvisstförstårdu. Jag hörde av slaktar-Niva, det var frugan som sett med egna ögon när hon var ut för att plocka lingon. Kan du tänka dig det va, rena ormgropen!«

Fasta händer och uppfostringsläger i övre Soppero tre somrar på rad till trots – denna förbannelse, denna Satans parasit som dragit skam över hela släkten, hade bitit sig fast med ett rejält grepp.

Själv hade jag alltid vetat: visst var jag ur synden kommen, troligast född som ett Guds straff. Det hände ibland, om än sällan. Gud gjorde så för att visa exempel: Jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig …

Före jag hittat till mansfolket hade jag, ibland två, ibland tre gånger om dagen, sprungit långt till skogs.
Jag hade gnidit mig mot gran och tall, ibland hade jag tagit till kottar och pinnar.
Sedan sprang jag ned till den rytande forsen, skrubbade bort smuts och svineri till det blödde i skinnet.

Det hela hände i månadsskiftet februarimars, det var två meter snö utanför fönstren.
Då hade objudet folk dragit in i bygden, troligen skickade av kommun för att laga slukhålet på Laestadius. Arbetet skulle ta två dagar, så det blev en natt över på bygdens gästhem. Jag gick dit och låtsades vara vilse.

I en av gästhemmets toaletter gick vi in. Han med sotiga fingrar, lukt av asfalt och cologne och alldeles hal av svett. Skäggstubben rev skönt mot axlarna. Arbetskamraterna visslade utanför, dunkade med i takten. Det varma, vita rann mellan benen.

Och nu är jag en orm med en råtta i magen.

Jag springer. Kyrktuppen skriker efter mig: Du arma lerdocka …
Jag springer det fortaste jag har. Förbi Sunnas gård, ner över slänten, nakna grenar piskar i ansiktet. Jag snor en gammal brunrostig crescent som står en bit upp på stranden, far hem till Heikki.

Han skiner upp, blottar sina glesa tandrader innan han släcker ned och ljudlöst leder mig till potatiskällaren. Sirkka-Liisa sover som vanligt på övervåningen.
Två liter fulsprit för tio minuter med bara händerna, det får man anse vara bra affärer. Samma sekund det blir kladd i handen torkar jag av mig på den rödorange plyschsoffan och reser mig.

Långt ut i skogen, djupa klunkar direkt från dunken. I min tygpåse: gaffel, sax och ett järnspett.
Jag kväljer av rävgiftet, men nog går det om jag håller för näsan.

Dö!

Gud eldar i min hud, lågor slår upp mot himlen.

Dö!

Jag snurrar, hoppar, slänger mig fram som en vilde mellan träden.
Jag kastar mig ned över vassa stenar, putmagen först.

Dö!

Jag flyter fram bland molnen. Det är varmt och ljust och luften alldeles ljum.
Jag lägger mig till ro, på den allra mjukaste bädd någon någonsin känt en gång.

Här ska jag sova en stund.