De sitter på varsin köksstol, vid det lilla köksbordet som är placerat under loftsängen. Köket är i sovrummet och sovrummet i hallen. Lägenheten är liten, men bara deras.
De har en öppen relation, men inte en öppen dörr. De får träffa vilka de vill, men inte i lägenheten som bara är deras. Det har de kommit överens om, men nu har någon annan ändå varit där. Suttit på köksbordet, legat på köksbordet.
Hon frågade inte, ändå berättade han.
Jag drog ner persiennerna, säger han, som att försäkra henne om något.
Bordet är stabilt, säger han sedan, menande.
Hon undrar vad han menar, om de någonsin har menat samma saker.
Vår lägenhet ska vara en frizon, säger hon.
Vi är fria själar, säger han.
Köksbordet äcklar henne, hon vet inte om det är bacillskräck eller någon annan skräck. Hon vill inte att de ska röra samma saker, hon och de andra.
Det är våra saker, säger hon.
Det är bara saker, säger han.
Han är besviken, men det är hon som ska vara besviken. Hon är besviken.
Det knackar på dörren. De har inte hängt upp någon lapp om att dörrklockan är trasig, för de väntar aldrig besök. Lägenheten är bara deras.
Varför knackar det? frågar hon.
Jag trodde du skulle jobba idag, svarar han.
Knackningen på dörren, igen. Det är någon som förväntar sig att bli insläppt.
Några avgörande sekunder eller bara sekunder. Tystnaden. Hon undrar om han hör den.
Vi borde laga dörrklockan, säger han.
Hon nickar.
Det knackar igen, men ingen av dem reser sig för att öppna.
Juryns motivering
»Den sparsmakade prosan vibrerar av undertext. Berättelsen växer i läsarens huvud.«
