Benke

Jag mördade min granne förra veckan. I tvättstugan. Slog ihjäl honom med ett strykjärn, nej förresten, jag knuffade honom mot en mangel. Ni vet en sån där stor, tung grej som står i hyreshustvättstugor över hela landet. Ingen vet hur de funkar. Jo kanske Inger på 31:an. Hon ser ut att kunna sånt. Kanske har hon också slagit ihjäl en granne i tvättstugan? Nej, Inger på 31:an är snarare typen som dränker barn. Har under fyrtio års tid tagit emot fosterbarn för en nätt summa, för att kort därefter dränka dem. Nej fy. Man kan inte hålla på att mörda barn. Där går även min gräns. Visste knappt att jag hade någon. Men jag klarar inte av att skriva om mördade barn. Det är för hemskt.

Jag började skriva när min man lämnade mig för grannen. Inte samma granne som jag fatalt knuffade mot mangeln (eller kanske var det strykjärnet ändå?), utan en annan. Benke i 27:an har alltid varit trevlig. Hejat glatt när vi setts ute på gården. En gång hjälpte han mig med cykellåset när det kärvade. Han är fin, Benke.

Det tyckte uppenbarligen min man också. En helt vanlig tisdag harklade han sig vid elvakaffet (vi åt sista biten av påsktårtan som blev över, inte så god på slutet kanske, men här kastas inget).

Min man skrapade av tårtfatet med skeden, svalde de kladdiga smulorna och sa att han ville skiljas. Hade träffat en ny kärlek. Hittat sin nya livspartner, sa han.

– Jaha, sa jag.

– Ja. Vill du veta vem det är?

– Nej. Inte direkt, sa jag.

– Benke.

– Benke? Grannen som hjälpte mig med cykeln i vintras?

– Ja, precis han.

– På så vis.

– Ja.

– Jamen dåså. Jaha lycka till då, eller vad man ska säga.

– Tack.

Sen blev det lite stelt, för jag hade påsktårta kvar på mitt fat men ville inte att han skulle tro att jag var oberörd, så jag sköt fatet ifrån mig. Så då åt min man – min nyblivna exman – upp även min portion med tårta. Trots att den inte var särskilt god från början.

Benkes lägenhet ligger nära vår. Eller ja, det är bara min lägenhet nu då. Sitter jag i fåtöljen i vardagsrummet så har jag insyn rakt in i Benkes kök. Tvärs över gården ser jag min man (exman) plocka fram fil och flingor och ladda kaffebryggaren fastän han gör uruselt kaffe. Jag antar att Benke har överseende med det. Han har ju andra kvaliteter, min man. Exman.

Men hur det var så satt jag i fåtöljen och såg i kikaren när Benke drack av min exmans förfärliga kaffe och jag kände bara sån lust att slå ihjäl någon. Eller iallafall säga något riktigt argt. Men sedan jag hade blivit ensam i lägenheten så hade jag ingen att slå ihjäl, än mindre att säga otrevligheter till. Blommorna kan man inte prata med. Går man runt och väser för sig själv i mataffären så tror folk att man inte är riktigt klok. Så jag började skriva istället.

I text kan man skriva om sanningar och lögner. Sno någons briljanta idé och göra till sin. Jag tycker särskilt om att skriva om mord. Inte deckargåtor eller nån trött polis eller de stackars efterlevande anhöriga. Jag trivs med mördandet. Aldrig barn. Sällan kvinnor. Oftast män i mogen ålder, kanske är de några med en storhemlighet som någon har upptäckt. Och så får de en stol i skallen. Knuffas nerför en stentrappa. Eller blir kvävda av en påsktårta.

Roligast är att skriva om folk jag känner. Oftast grannar. Han som jag slog ihjäl mot mangeln var en dryg snorunge av den där typen som vill bli rik på snabba börsklipp. Han hade hällt sköljmedel i förtvättsfacket, och när jag tänkte igenom hur jag skulle påtala det så föreställde jag mig handgemäng, någon lättare (men hetsig!) brottningsmatch och han skulle därpå falla så illa att han dog. Eller om det ändå är mer effektivt med ett strykjärn? Ett riktigt ångande hett, fräsande, tredje-gradens-brännskada-framkallande strykjärn? Jag får kanske ändra det där.

Jag råkade nämna för Inger i 31:an att jag tycker om att mörda folk i fantasin.

– Jaha, sa hon. Har du mördat mig också?

– Nej, du är ju själv en mördare, en som dränker barn.

– Jaha.

– Ja. Ingen har kommit på din hemlighet än.

– Får jag fråga, varför dränker jag barn?

– För du ser så snäll ut. Ingen tror att du kan vara en mördare.

– Helt sant, sa Inger i 31:an. Ingen kan tro att jag kan vara en mördare.

Vi började umgås lite mer efter den gången, jag och Inger. Hon är riktigt trevlig. Lite knepig kanske. Hon tycker ju väldigt mycket om katter. Väldigt, väldigt mycket. Annars är hon helt okej. Hon är bättre på att göra tårta än jag. Hennes tårtbottnar blir inte så torra. Och medan hon bakar så mördar jag. Vi passar ihop bra, jag och Inger i 31:an.

Hursomhelst så föredrar jag att mörda folk i text. Det blir mindre kladdigt då. Mera lustfyllt. Tills en dag när jag och Inger i 31:an kommer att göra gemensam sak och dränka min exman. Men Benke lämnar vi ifred. Han är fin han, Benke.