Kylan

Trots de många minusgraderna hettade luften mot mitt ansikte. Varm ånga steg från motorhuven som hade börjat ryka och röken dansade framför mig på den snötäckta landsvägen. Det brummade fortfarande lite från hyrbilen, i övrigt var det alldeles tyst. Bilens vänstra framlykta hade släckts i kraschen och i helljuset från den högra lyktan blänkte djurets öga. Djurkroppen låg stilla men ur näsborrarna steg fortfarande andedräkten. Jag hade för en sekund tänkt att det varit ett spöke, en vit vålnad som stått framför bilen för att hindra mig från att köra vidare inåt landet. Kanske någon från andra sidan som kommit för att hämta mig och få mig att stå till svars för mina synder.

Blodet rann från djurets näsborrar och fortsatte i en rännil vidare ner på den snöglittrande vägen. Jag borde ta reda på om djuret fortfarande levde, men jag var orolig för att om jag rörde mig skulle jag tappa balansen. Bilen kändes trygg och jag höll bildörren i ett krampaktigt grepp, rädd att släppa taget. Jag ryckte till när jag uppfattade en blinkning. Svalde och hoppades att det var inbillning. Fäste blicken på djurets skalle och hoppades att det varit en synvilla. Djuret blinkade igen. Jag kände hur galla började tränga upp i halsen när jag vände mig bort och hann kasta mig ner på marken innan jag kräktes.

Det var en ovärdig kräkning, mina stövlar täcktes av sörjan och sedan rann den oförlåtligt vidare mot mina händer. Jag satt så en stund på huk med mina bara händer mot den frusna marken. Händerna var kalla och utan känsel, kladdiga av spya. Runt mina ögon frös mina tårar till is. Bilen hade tystnat nu och landsvägen var alldeles tyst och stilla. Det gick några minuter utan att jag rörde mig och jag trodde att det var inbillning när jag hörde ett svagt motorljud från skogen. Jag tittade upp och såg ett ljussken som svepte mellan tallarna. Jag torkade mina händer på täckbyxorna och ställde mig upp. Det var en sorts motorljud jag inte kände igen som kom närmare. Mannen stannade skotern på snövallen och klev ut på vägen.

»Hallå?« Min röst lät svag när jag ropade.

Mannen höll upp handen och kisade mot mig i ljuset från bilens lyktor. Han synade mig uppifrån och ner. »Är du oskadd?«

Jag nickade. Kände min puls öka när han tog några steg närmare mig. Nu var han så nära att jag kunde känna lukten av hans svett och en annan okänd doft. Han synade mig och gick bort till min bil och hämtade sedan en yxa från skotern. Baksidan av yxan landade på den vita renens huvud med ett dovt ljud och sedan använde mannen klingan till att skära av djurets huvud. Blodpölen på vägen blev snabbt större och spyan på mina stövlar täcktes av ett lager blod. Jag backade undan och kände för första gången att det pulserade i mitt eget huvud. Jag kände i pannan, det ömmade och en bula började ta form under mössan. Några minuter stod jag där och tittade medan mannen flyttade på djuret. Flyttade vikten från ena foten till den andra för att hålla värmen men jag började ändå huttra.

»Har du ringt nån?«

Jag svalde. »Jag är på genomresa. Jag antar att jag kan ringa hyrbilsfirman men…« Jag tog upp mobilen ur fickan. Den visade 22.55. »Jag vet inte om jag får tag på dem så här dags.«

»Jag har en koja med en varm kamin.« Han pekade in i skogen med ett blodigt finger.

Jag övervägde mina alternativ och fann mig efter några minuter sittande på en skoter bakom en främmande man i en ödslig skog mitt i natten. Vi följde en antydan till en stig kantad av snöklädda granar. När vi kom fram till kojan var jag blöt av svett och snö som fallit från de snötyngda träden och letat sig in under mina kläder. Vanligtvis hade känslan förmodligen varit outhärdlig men nu var den bara ett konstaterande. Dörren till den timrade stugan var trög och knarrade när mannen öppnade den. Kojan var täckt i mörker och det verkade inte finnas någon elektricitet. Jag tog fram mobilen och lyste med ficklampan.

»Ta sängen du.« Han pekade mot en smal brits utan sängkläder i ena hörnet av stugan.

Det luktade instängt och unket. Min andedräkt blev till imma framför mig och jag följde efter den in i stugan. Ovanför sängen hängde ett älghuvud med döda ögon som stirrade tomt mot mig. Jag rös till och tog av mig stövlarna. Snön hade sett till att stövlarna var rena igen men mina fötter var bleka och kalla. Mannen gav mig en tjock yllefilt som hängde över fotändan av sängen. Jag huttrade fortfarande och lukten av gammal blöt ull gjorde mig inget, jag var tacksam för något som kunde ge mig lite värme. Sedan gick han och tände en fotogenlampa och började tända i brasan. Jag letade i min jackficka efter burken med tabletterna. Öppnade burken i fickan och tvekade. Tog ut en och sedan en till. Svalde ner pillrena med saliv som fortfarande smakade av galla. Han tog av sig mössan och innan jag somnade han jag se att hans hår var tunt och ostyrigt. Han var inte lik sig.

Jag måste ha somnat för jag vaknade med ett ryck av att dörren till stugan gnisslade och mannen stampade av sig snön från skoterstövlarna. Han satte sig vid det lilla bordet och stoppade in en prilla. En svag morgonsol lyste in på honom genom den smutsiga spetsgardinen. Han satte locket på snusdosan och stoppade tillbaka den i bröstfickan på skjortan. Jag tog ett djupt andetag och försökte slappna av. I drömmen hade han kommit efter mig och jag hade bannat mig själv att jag inte hade lagt kniven under huvudkudden.

»Inte så mycket att äta är jag rädd.« Han tittade inte på mig när han pratade.

Nej inte den mannen, en annan man. Mannen som pratade med mig nu var en främling. Jag måste lära mig hålla isär saker och ting. När jag sovit hade mitt hår lossnat från hårsnodden och jag strök en test bakom öronen. Jag försökte vakna till och få grepp om verkligheten. I drömmen hade det varit en mer välvårdad man. Kanske yngre. Jag tog ett till andetag och satte mig upp. Tog mössan och satte den på huvudet. Jag hade definitivt en bula i pannan nu men det verkade inte ha gått hål på skinnet.

»Kaffe duger gott.« Jag försökte le när jag pratade med honom men misslyckades. Han tog kaffepannan från kaminen med en virkad grytlapp och hällde upp i en kopp med reklamtext.

Jag satte mig upp i sängen, golvet var iskallt under mina bara fötter. Under väggklockan hängde en väggkalender som menade att det fortfarande var juli. Det kunde väl ändå inte vara möjligt? På bilden log två glada barn in i kameran, en av dem med ett tandlöst leende. Jag försökte värma mina händer i varandra, snurrade vigselringen några varv. Intorkad galla hade samlats mellan ringen och fingret vilket gjorde att den klibbade fast. Jag lyfte bort filten från mina ben och hittade min mobil. Den lyste inte upp när jag tryckte på knappen. Kylan eller fukten eller av att jag glömt ficklampan igång hade gjort slut på batteriet.

Jag gick bort till bordet och satte mig på pinnstolen mitt emot honom. Kaffet var beskt och jag sörplade i mig det, lät det långsamt silas mellan tänderna och försökte att inte grimasera när jag drack. Efter en stund ställde han sig upp. Han rörde sig klumpigt insåg jag nu, det hade jag inte tänkt på innan. Som att han hade ont i ryggen eller haltade, jag kunde inte avgöra vilket. Han hämtade ett par yllesockar som hängde vid kaminen och gav till mig. De luktade ull och fotsvett. Sockarna var för stora och hälen på sockan hamnade uppe på vaden när jag hade satt på mig dem. Han tittade ut genom stugans enda fönster, spottade i sin kaffemugg och tittade upp på mig. Brunt saliv rann över hans tänder när han pratade.

»Jag var och tittade på bilen din.« Han tryckte tillbaka prillan under överläppen. Det hjälpte inte mycket för den bruna saliven fortsatte rinna över hans framtänder när han pratade. »Du tar dig inte härifrån.« Locket på snusdosan knäppte när han öppnade det och utan att ta ut något stängde det igen.

Jag svalde och klarade inte längre av att le. Stolen jag satt på knarrade lite när jag justerade vikten och satte mig lite längre fram. Han hade tagit en kniv från bordet och satt nu och rensade smutsen från sina naglar. Han torkade sedan av händerna ingående på den av flott och sot smutsiga handduken. Jag svalde igen. Hade han tittat i bakluckan? Min strupe kändes torr och omedvetet började jag bita ihop käkarna. Händerna som jag hade ovanpå varandra i knät började darra. Jag tryckte handflatorna mot varandra i hopp om att darrandet skulle avta. Han la undan trasan på bordet och lade prydligt kniven bredvid och sedan tittade han på mig utan att blinka.

»Mannen i kofferten, vad vill du att jag gör med han?«

Juryns motivering

»Detaljskärpa ner till det knäppande snusdose­locket. Är kvinnan i den krockade bilen offer eller förövare?«