Kapitel ett

Den civila polisbilen kör genom kvällsmörkret mot Östra Sjukhuset. I framsätena sitter två poliser från krimjouren. I baksätet sitter Anna och försöker förstå att hennes liv har förändrats totalt de senaste tio minuterna.

Hennes morfar är tillbaka, har den äldre av poliserna berättat.

Hennes pappa vet dom inget om.

På sjukhuset ska hon få träffa en annan polis. Kanske har han fler svar.

Hon blir avsläppt utanför Östras huvudingång och bilen kör iväg i snöslasket innan hon kommit in. Hon kväver en impuls att springa därifrån, går genom svängdörrarna och möts av en man i fyrtioårsåldern. Hans blonda hår är rufsigt, han har på sig grova bruna skor, ett par blåjeans, en mörkblå täckjacka. I vänster hand håller han ett par handskar, den högra sträcker han fram för att hälsa.

»Anna?«

»Ja.«

»Karl-Johan Lind. Jag jobbar på försvinnandegruppen, det är därför jag är här. Hur känner du dig? Omtumlad?« Han pratar norrländska.

»Ja. Totalt.«

»Jag förstår. Ska jag berätta vad vi vet innan vi går upp till din morfar? Fast du kanske inte vill träffa honom än? Du kanske vill vänta?«

»Jo, jag vill träffa honom. Men berätta allt du vet först. Vet du något om min pappa?«

»Nej, inget. Tyvärr. Ska vi gå lite långsamt mot avdelningen där din morfar ligger, så kan jag berätta om honom på vägen?«

»Ok.«

»Kom, vi ska ta hissen först. Följ med.«

De går mot hissarna, och mannen som säger att han heter Karl-Johan försöker börja berätta.

»Jo, han …«

»Vänta.« Anna stannar. Karl-Johan Lind stannar ett par steg framför henne och vänder sig om.

»Vad är det?«

»En sekund bara.« Anna tittar ner i golvet. Sen sluter hon ögonen. Kan den här mannen ljuga? Är han verkligen polis? Om han ljuger om vem han är och varför jag är här, vad är den verkliga orsaken till att han lurat hit mig?

Hon kan inte komma på varför någon skulle ljuga ihop att hennes morfar hittats, så hon tänker följa med mannen. Hon tittar upp igen.

»Bara en sak.«

»Ja?«

»Skulle du kunna visa mig din legitimation?«

»Ja, självklart! Förlåt!«

Han tar fram sin plånbok ur bakfickan och visar sitt polis-id. Hon tittar på det ett tag, har ingen möjlighet att veta om det är äkta, men namnet stämmer, och fotografiet också.

»Tack.«

»Skulle jag kunna få titta på din också? Bara för säkerhets skull?«

Anna visar sitt körkort. Karl-Johan Lind tittar kort på det och nickar.

»Ska vi?«

De fortsätter mot hissarna.

»Bengt Berg, din morfar, hittades på pendeltågsstationen Lödöse Södra, känner du till den?«

»Nej.«

»Det var för fem dagar sedan, alltså den tjugoförste februari. Han satt på en bänk, utan att göra väsen av sig. En kvinna såg honom sitta där när hon tog tåget till Göteborg, och när hon kom tillbaka fyra timmar senare satt han kvar på samma ställe. Hon frågade hur det var med honom men fick inget svar. Hon ringde efter ambulans, de kom och körde honom till akuten. Han var nerkyld och uttorkad, men i övrigt var han ok. Jag menar då för en man i hans ålder. Men han är svårt dement. Han har inte kunnat svara på några frågor. Jag tror inte att han kommer att kunna göra det heller.«

Han trycker på hissknappen.

»Han hade inga id-handlingar på sig, ingenting alls förutom kläderna på kroppen. Vilka förresten var för stora för honom, så det var förmodligen inte hans egna kläder.«

En hiss kommer, Karl-Johan Lind gör en gest med handen för att Anna ska gå in. När hissdörrarna stängts fortsätter han:

»Det var lite svårt att få reda på vem han var, men det gick ju till slut. Och han reagerar på sitt namn. Han pratar också, men det är inte särskilt sammanhängande det han säger. Han kan inte berätta var han varit, och han kan inte berätta vad som hänt din pappa. Jag beklagar.«

»Vad tänker ni göra nu? Polisen alltså?«

»Ja, fallet har ju öppnats igen. Men om jag ska vara ärlig så är förutsättningarna inte särskilt goda. Vi ska hålla förhör med Bengt Berg, men de kommer inte att ge något, det är jag säker på. Det finns ingen kameraövervakning av plattformarna på Lödöse Södra, så vi vet inte hur han kom dit, om han steg av ett tåg eller vandrade in själv eller om någon förde dit honom. Vi kommer att hålla en presskonferens och be om tips, men stationen är inte särskilt använd annat än morgon och eftermiddag. Kvinnan som larmade såg honom där klockan 10.40 första gången, och då var det bara en handfull personer som väntade på tåget.«

Hissen stannar och de går ur. De befinner sig i ett tyst trapphus, åt tre håll leder glasdörrar in till långa blekgula sjukhuskorridorer.

»Apropå presskonferensen,« säger Karl-Johan Lind och vänder sig mot henne, »jag tror att det här kommer att slås upp rätt stort. Jag hoppas du är beredd på det.«

»Beredd hur då?«

»Det här är en väldigt speciell händelse. Journalister kommer att ringa dig, förmodligen ringa på din dörr också. Det kommer att skrivas en massa, saker som du kanske förträngt kommer att dras upp. Det kommer att förekomma spekulationer och rena lögner. Försök att undvika tidningar, det är mitt råd. Både att prata med och att läsa. Såvitt jag förstår är du Bengt Bergs enda släkting, så alla kommer att vilja få tag i just dig. Visst är det så? Du har inga syskon eller kusiner på din mammas sida?«

»Nej.«

Mannen nickar. »Kom.«

Han leder henne till en av glasdörrarna och öppnar den för henne. Hon går in och ställer sig innanför den, känner sig lite illamående. Den odefinierbara sjukhuslukten får henne inte att känna sig bättre. Karl-Johan Lind går förbi henne och fram i korridoren, för snabbt för hennes smak. De passerar ett rum där en sjuksköterska i gröna kläder sitter framför en dator. Hon tittar inte upp när de passerar. På båda sidor i korridoren finns sjuksalar, Anna kastar snabba blickar in i dem, även om hon inte vill. Hon ser orörliga patienter under gula filtar. Förutom Annas och polisens steg är det helt tyst.

Utanför dörren på höger sida näst längst bort i korridoren stannar Karl-Johan Lind och väntar in Anna.

»Han har ett eget rum. Vill du gå in först?« viskar han. Anna skakar på huvudet, känner sig torr i halsen. Karl-Johan Lind ger henne ett par sekunder, sedan går han in i rummet. Hon hör honom säga: ”Hej Bengt, hur är det med dig nu?” Han säger det högt, på ett avspänt och trevligt sätt, med lite extra norrländska. Sedan hör hon en annan röst, en svag röst, en hes och tunn gubbröst. »Hej?« säger den, och det finns inget bekant med den. Hon måste gå in i rummet, hon måste se om det verkligen är hennes morfar som ligger därinne.

Hon tar ett steg, ser Karl-Johan Lind som står vid kortändan av en säng. När han ser henne vänder han sig mot henne, han ler, sen vänder han sig tillbaka till personen i sängen och säger:

»Jag har en besökare med mig. Någon som du inte sett på länge.« Han vinkar åt Anna att komma in, och hon tar försiktigt ett steg in, sedan ett till, så hon kan se mannen i sängen. Han är lite orakad, håret är tunt på huvudet, kinderna är insjunkna och ögonen blekt blå, men visst är det samme man som hon sett på så många foton.

Hennes morfar.

Han vrider sakta huvudet mot henne, tittar på henne och säger:

»Gunilla? Är du här?«

Hon möter hans ögon. Han känner igen henne, men ändå känner han inte igen henne. Gunilla. Hennes mamma. Hans dotter.

»Nej” säger hon. ”Inte Gunilla. Anna. Gunillas dotter. Ditt barnbarn.«

Hon pratar till honom som om han vore ett barn.

»Jaså« säger Bengt Berg, och vrider bort huvudet igen, och det märks att han inte förstått vad hon sagt.

Anna tittar på Karl-Johan Lind, som tittar tillbaka på henne och mimar »din mamma?« Anna nickar. Karl-Johan Lind tittar tillbaka på mannen i sängen och fortsätter, med sin lugna norrländska:

»Har du fått något gott att äta idag, Bengt? Själv åt jag isterband till lunch, det var länge sen. Det är gott när det är kallt ute.« Han pratar på, bara tomma ord, sånt där småprat som man gör med ytliga bekanta, sånt där småprat som Anna är så dålig på. Hon vill säga något men hon kan inte, Karl-Johan Lind pratar på trots att han inte får några svar, men hon kan inte komma på en enda sak att säga. Hon tittar på sin morfar, mannen som byggde sin karriär med sin skarpa hjärna, och som idag förmodligen inte skulle klara att knyta skorna. Vad har hänt med dig? Och vad har hänt pappa?

Hon orkar inte vara kvar och går ut från salen, lutar sig mot väggen utanför, tar ett djupt andetag. Hon hör Karl-Johan Lind avsluta samtalet inne i sjuksalen, han får inget svar, sen säger han hej då och kommer ut. Han nickar till tecken att hon ska följa med, och de går genom korridoren mot utgången, hon först nu, betydligt snabbare än förra gången. När de kommit ut i trapphuset stannar hon. Karl-Johan Lind ställer sig mitt emot henne, studerar henne ett ögonblick. Hon undviker hans blick.

»Han trodde du var din mamma.«

»Ja.«

»Är ni så lika?«

»Det tror jag inte.«

»Behöver du prata med någon? En psykolog menar jag?«

»Nej, det behöver jag inte.«

»Säkert? Du verkar lite tagen.«

»Ja, men vad tror du!« Hon låter argare än hon menat. Försöker mildra rösten. »Jag trodde han var död. Jag trodde min pappa var död. Kan du föreställa dig hur jag hade det som barn? Min mamma kunde inte gå med på att dom var borta. ›Idag ska du se att pappa kommer tillbaka‹ sa hon varenda dag. Jag fick aldrig chans att glömma att han var försvunnen. Mamma pendlade mellan hopp och förtvivlan, och hon fick mig att göra det också. Jag var bara ett barn! Till sist förstod jag att dom aldrig skulle komma tillbaka. Jag var övertygad om att dom låg döda någonstans. Jag saknade en pappa men jag visste att han var borta borta för alltid och kunde börja leva lite. Mamma kunde aldrig det. Hon dog, övertygad om att dom levde. Och nu har morfar kommit tillbaka och visat att jag hade fel och mamma rätt. Ärligt talat, jag skiter i min morfar, det är min pappa som är viktig. Och om morfar lever så lever kanske han också. Men var är han? Och var i helvete har han varit i trettio år?«