Byrackan

Det är som om tiden stått stilla, tänkte Bertil. Den stora asfalterade ytan, den pampiga entrén och den vitputsade byggnaden som försökte efterlikna ett romerskt palats. Allt var sig likt. En ramp för rullstolsburna hade anslutits till den mäktiga stentrappan och en barack hade uppförts i det hörn som tidigare var rökruta. Det var de enda förändringar han kunde notera.

Många hade redan infunnit sig trots att själva jubileet inte skulle börja förrän om en timme. Prydligt och förståndigt klädda damer och herrar kurade i den isande vinden på skolgården. Några var i ivrigt samspråk men de flesta stod ensamma och tittade sig ­nyfiket och lite besvärat omkring. Som om de försökte identifiera något välbekant drag i ett ansikte eller en kroppsrörelse. Något som fanns kvar efter de gångna femtio årens långsamma och obönhörliga förvandling. Då och då kunde han höra förvånade utrop: »Men är det inte … Nu känner jag igen dig … Var det du som …«

Bertil slog sig ner på en parkbänk längst bort på skolgården där han hade överblick utan att ge intryck av att delta i festlig­heterna. En obeslutsamhet kom över honom. Det var fortfarande möjligt att vända om. Att ta tåget tillbaka och glömma alltihop.

När inbjudningsbrevet damp ner i brevlådan tre månader tidigare hade Bertil slängt det i papperskorgen efter att snabbt ha läst rubriken Femtio år sedan vi tog studenten! Det måste vi fira! Hoppas vi ses den 20:e maj!

Fira! Vad skulle han fira? Femtio år i Gulag? Han återvände till soffan och fortsatte att titta på ett TV-program om engelska slott. Men han kunde inte koncentrera sig.

»Hur fick de tag på min adress?« mumlade han medan han gick till kylskåpet och tog fram en burk öl. Han drack i stora klunkar. Det brukade hjälpa när oron gjorde sig påmind. Den där oron som varit hans trogna följeslagare i femtio år. Han hade döpt den till Byrackan. Byrackan tyckte inte om brevet!

 Bertil hade tagit sitt straff. De tio åren på Södertälje­anstalten var egentligen den lindriga delen. De övriga fyrtio hade varit betydligt svårare.

Den envisa Byrackan fanns ständigt i hans närhet, envist bevakande sitt offer. Bertil hade lärt sig olika knep för att om dagarna hantera det ovälkomna husdjuret. Innan han blev pensionär var hårda, slitsamma arbetspass den bästa medicinen. Nuförtiden kunde det räcka med långa, utmattande ­promenader eller spännande filmer på TV:n. Men ofta behövde han komplettera med alkohol och tabletter. Det svåraste var nätterna.  Några timmar efter midnatt brukade han vakna med ett ryck. Byrackans gula ögon lyste i mörkret. Den ­morrade och visade tänderna. Då var Bertil försvarslös. Han var tvungen att stiga upp ur sängen och sätta sig vid köksbordet. Öppna en burk öl medan frågorna ekade i hans huvud. De frågor som polisen bombarderat honom med gång på gång.

»Vad hände egentligen? Varför gjorde du det? Något måste du minnas! Hur kändes det att ge sig på en försvarslös kvinna?«

Och han hörde sig själv vråla till svar: »Jag minns inget. Allt är svart.«

De första åren på anstalten samtalade Bertil en gång i månaden med en psykolog, Sara Larsson. Hon var nyutexaminerad och anställdes samma vecka som han kom dit. Han var hennes ­första klient. Hon var ambitiös och ville att han skulle göra en resa i sitt inre.

Efter fem år sa han till henne att han var klar med sin resa. Att han försonats med det som hänt och att han skulle sluta med sina våldsamma och högljudda utbrott.  Att han accepterade domen och inte längre skulle älta och ifrågasätta. Sara såg nöjd ut. Som om hon därmed utfört sitt uppdrag. Hon ­frågade om det kändes bra. Om han var nöjd med sin resa. Han svarade att det varit en bra och nyttig resa. Därefter behövde han inte ha några fler psykologsamtal. Däremot behövde han starkare sömntabletter. Sara hjälpte honom att övertyga fängelse­läkaren. De återstående fem åren försvann liksom i en dimma.

När frigivningen närmade sig sökte en kurator upp honom. Hon frågade om han hade några önskemål och han sa att han ville komma långt bort. Hon tog fram arbetsförmedlingens broschyr med lediga jobb.

»De behöver industriarbetare i Skellefteå«, sa hon.

»Det blir bra«, sa han.

Hon ordnade allt som behövdes. En bostad och ett jobb, en ny identitet. Livet fortsatte, liksom insvept i en dimma. På ­jobbet var han en vresig kuf som ingen förstod sig på och som ingen ville umgås med. Men han var en jävel på att svetsa.

Han hade klarat fyrtio år i Skellefteå, utan någon kontakt med sitt gamla liv. Och sedan han blev pensionär var det ännu enklare. Nu var han bara en oförarglig farbror som gjorde sina dagliga promenader och som inte störde någon.

Bertil sneglade på brevet som stack upp ur den överfyllda pappers­korgen. Det var som om det inte ville försvinna bland alla andra papper. Han fick en obehaglig känsla av att hans mödosamma arbete med att gömma och glömma varit förgäves. Att brevet var ett hot mot hans tillvaro och att han riskerade att slungas femtio år tillbaka i tiden. Tillbaka till den där dagen som han inte fick tänka på. Byrackan visade tänderna.

Jag tar en promenad, tänkte han. En långpromenad i vinter­kylan borde hjälpa. Han tog på sig ytterkläder och vinterkängor. Vid ytterdörren hejdade han sig, vände och gick ­tillbaka in i köket. Utan att förstå varför plockade han snabbt upp brevet ur papperskorgen och tryckte ner det i jackfickan.

Den råa februarikylan slog emot honom när han kom ut på gatan. Så här års var det mörkt i stort sett hela dagen. Han tyckte om de långa, mörka och kalla vintrarna här uppe i norr. Mörkret gav honom en behaglig känsla av att inte synas och kylan dämpade hans oro nästan lika effektivt som öl och tabletter.

Han sökte sig ner mot älven och följde den österut på norra sidan. Kylan fick det att sprängvärka i fingrarna och han kände av sin kärlkramp i bröstet. Smärtan hjälpte honom att hantera Byrackan. Precis som han önskade. Jag skulle kunna skriva en självhjälpsbok om hur man uthärdar, tänkte han. En bok om hur man dresserar en Byracka.

Varje gång han såg en papperskorg funderade han på om han skulle slänga brevet. Men något hindrade honom. För första gången på länge upplevde han en känsla som han inte omedel­bart ville bedöva. En känsla av nyfikenhet. Han stoppade ner handen i fickan och kände att brevet låg kvar där.

Han var stel av köld när han efter tre timmars vandring fram och tillbaka utefter älven åter slog sig ner vid köksbordet. Fingrarna var som smärtsamma isklumpar och värken spred sig i bröstkorgen. Han var van vid sin kärlkramp men den hade aldrig tidigare känts så starkt. Det var som om hjärtat kramades av en stark näve. Värken spred sig ut genom axlarna och ner i armarna ända till händerna. Samtidigt som han frös kände han svettdroppar i pannan. Han noterade sakligt att han långsamt sjönk ihop över bordet utan att kunna göra motstånd. Om jag dör här kan det ta lång tid innan någon förstår vad som hänt, tänkte han. Vem skulle sakna mig? Jag kommer att bli ett sådant där fall som man skriver om i tidningarna. Ett exempel på hur ensamheten breder ut sig i vårt samhälle.

»Vilken tur att du bor på bottenvåningen«, var det första läkaren sa när Bertil vaknade upp på sjukhuset med ett antal sladdar kopplade till kroppen. »Och att din granne såg genom fönstret att du låg alldeles stilla med huvudet lutat mot köksbordet. Det är tack vare henne du lever i dag.«

Läkaren berättade nästa dag att en bypass-operation skulle utföras. Bertil lyssnade men han brydde sig inte mycket om vad läkaren sa. De får göra vad de vill med mig, tänkte han. Det var något annat som upptog hans tankar.

Först förstod han inte vad det var. En känsla av både tomhet och lättnad. Som om något lyfts bort från hans tillvaro. Något som funnits så länge han kunde minnas. När undersköterskan kom in på salen och leende frågade hur han mådde förstod han vad som hänt. En leende ung kvinna hade varit det säkraste sättet att få Byrackan att gå till attack.

»Bra tack«, hade Bertil svarat. »Jag mår bra, tack så mycket.«

Ingen Byracka! Hans vidriga husdjur var borta. Kvar fanns bara en helt orimlig och obegriplig glädje över att få leva ett tag till.

 Efter tre veckor fick Bertil åka hem. Han köpte en blombukett och ringde på hos grannfrun som larmat ambulansen.

»Tack för det du gjorde«, sa han. »Jag lovar att jag ska ta hand om det du gav mig.« Kvinnan såg undrande ut när hon tog emot buketten.

På kvällen satte han sig vid köksbordet med anteckningsblock och penna. Sida efter sida fyllde han med sin spretiga handstil. Ibland lutade han sig bakåt på stolen och blundade. Sedan fortsatte han att skriva.

Skolgården fylldes alltmer. De flesta hade hittat en grupp att ansluta sig till. Glada utrop som signalerade igenkänning och förväntan hördes från olika håll.

Det här var en galen idé från början till slut, tänkte Bertil. Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk efter hjärtoperationen. Om jag tar Norrlandståget klockan ett är jag hemma sent i kväll.

Han kastade en sista blick upp mot skolbyggnaden. De ­massiva dörrarna öppnades och en man klev ut på trappan. En kortvuxen, korpulent man med grått skägg.

»Välkomna till vårt studentjubileum«, ropade mannen med en röst som ekade över skolgården. »Å festkommitténs vägnar föreslår jag att vi inleder med en tyst minut för att hedra minnet av Anita som så tragiskt mördades på själva studentdagen.«

Bertil reste sig upp från bänken. Med en Ica-kasse i vardera handen gick han långsamt och hasande tvärs över skolgården. Ingen av de festklädda människorna brydde sig om den skäggige och ovårdade mannen men några flyttade sig irriterat åt sidan när han kom för nära. Bertils tveksamhet var borta. Han visste att han måste följa sin plan.