Hemmakriget

Inledningen av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort. Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av.

Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd. Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.

De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Fortsättningen av Lena Olofsson

Inne på ett rum på asylboendet sitter de framför en mobiltelefon och en surfplatta och följer bilarna som samlas på rastplatsen. De träffade några lediga säsongsarbetare, en kväll när de hade vågat sig ut. Då en av patrullbilarna körde förbi var det någon som hade kommenterat trakasserier som förkom från lokalbefolkningen.

»Det är nästan som i kriget«, var det en annan som sa. Tankarna började ta form. Vi kan göra motstånd. Vi har kunskaperna. TV:n stod på hela dagarna och visade rapporteringen från kriget, hur soldater i skyttegravarna arbetade med modern teknik. Och därifrån kom iden att med enkel teknik som drönare, kamera och GPS-sändare kan vi hålla koll på de fem bilarna som kör omkring i trakten.

Magneter för att fästa GPS-puckar på bilarna köpte en av säsongarbetarna när han var in till stan för att proviantera. Drönare och kamera beställdes på en nätbutik och försändelsen hämtades ut på matbutiken. Sedan hjälptes de åt att bygga en bomb. Den testades ute på det gamla hygget. Den åstadkom en djup grop och granplantorna flög i luften. Sprängladdningen modifierades och så behövde de bestämma när attentatet skulle utföras. Genom att spana med drönaren så lärde de sig snabbt hur bilarnas rutt gick och var de samlades utanför samhället.

Det var lätt att provocera fram ett agerande från patrullen. Till slut behövde man bara stå ensam med huvan uppdragen över huvudet så var de på en. Först hade bilarna bara farit runt och kollat men nu har de börjat med att utmäta straff. När de som åkte i patrullbilarna på något sätt störde sig på någon från migrationsboendet eller de som tiggde utanför livsmedelsbutiken togs de med i bilen och kördes ut i skogen så att de fick ta sig hem själva. På så sätt har de som suttit utanför affären flyttat. Deras fuktskadade husvagn står kvar på den igenvuxna fotbollsplanen. Och den senaste gången hade den som det självutnämnda medborgargardet tagit med blivit misshandlad.

Det är dags att sätta stopp för det nu. I kväll kommer det att ske. Attacken måste utföras innan medborgargardet börjar lynchningen av honom som kallar sig Abdul och som har ställt upp som lockfågel.

Den sista och femte bilen stannar på rastplatsen. Där är de dolda från vägen i slyet som vuxit upp runt den spruckna asfaltytan. Kameran på drönaren visar tydligt hur den tjocke mannen sist baxar sig ut från baksätet med Abdul framför sig. Ur de andra bilarna kliver människor. Det är någon som går fram och pratar genom den nervevad rutan med kvinnan i den sista bilen och så öppnas dörren på förarsidan och på passagerarsidan och de ansluter till gruppen som väntar till att någon tar ledningen. Så kommer Abdul i greppet från den tjocke och hans kamrat. De andra går bakom i en marsch in i skogen.

De som sitter i rummet på boendet manövrerar drönarens kamera mot några säsongsarbetare i arbetskläder som gömmer sig bakom en dunge med träd. På asylboendet avvaktar man tills en av säsongarna höjer armen till den överenskomna signalen. Då utlöser de bomben.

Bilden från drönaren fladdrar när tryckvågen kommer. De ser hur Abdul tas omhand medan bilgänget springer tillbaka mot rastplatsen och de brinnande bilvraken.

Inne på migrationsboendet hurras det men tyst så att inte personalen börjar ana oråd.