En Gudinna på fickan

Teoretiskt är hon miljonär nu, men det hjälper henne inte det minsta med det väldigt praktiska problemet hon hamnat i.

– Fan. Helvetes. Jävla. Skit.

Juliana ogillar egentligen svordomar, men i situationen hon befinner sig är det svära eller gråta som gäller, så hon väljer kraftuttrycken och sväljer den begynnande paniken.

Hon sitter helt klart fast och kommer varken framåt eller bakåt.

Med huvudet och axlarna ute ur ventilationstrumman hade hon försökt pressa ut en arm för att kunna ta emot sig och inte falla handlöst ner på den flottiga stekhällen. Armen hade kilat in sig så hårt mellan hennes revben och kanten på ventilationshålet att hon fastnat. Så nära att lyckas med sin plan men nu skulle hon inte kunna ta sig den sista biten utan att bita av sig högerarmen. Hon hade faktiskt funderat, helt hastigt, på att tugga av sig armen men förutom att hon inte hade mage för det skulle det ändå ta för lång tid. Morgonen hade hunnit bli förmiddag och personalen på The Spot skulle snart dyka upp för att börja förbereda mat.

Juliana sparkar med benen i ett desperat försök att kanske komma loss samtidigt som hon funderar på vad hon ska säga när någon förr eller senare hittar henne. Finns det någon lögn som skulle kunna fungera? Att hon förlorat ett vad? Dolda kameran? Förvirrad ventilationsinspektör? Nej, restaurangknegare är kanske inte de mest intellektuellt vässade individerna men rent svagsinta är de nog inte och kommer ringa polisen så fort de ser henne. Sen skulle det inte dröja många minuter innan hennes pinsamt placerade lekamen skulle kopplas ihop med försvinnandet av jadegudinnan från galleriet i våningen ovanför.

Juliana känner den lilla statyn i sin sidenpåse i hennes lediga hand. Att något så litet kan vara värt så mycket pengar för rätt personer. Och att något så värdefullt kan vara så enkelt att stjäla. Åtminstone enkelt i teorin. Större delen av galleriets säkerhet var kring ingången och fönstren. När Juliana vid ett besök känt den distinkta doften av kryddstark cajun som tillagades i bottenvåningen hade hon insett att baren och galleriet delade ventilationssystem. Resten var bara detaljer hon hade filat fram under de senaste månaderna.

Där hon nu sitter fast är dofterna av kummin, vitlök och cayennepeppar påträngande och börjar ge henne huvudvärk. Det lilla köket är rensat och ingen mat står framme men lukterna verkar sitta i väggarna.

– Jaha. Vad har vi här då?

Juliana rycker till vid det oväntade ljudet av en lite släpig kvinnoröst. Hon hade inte hört någon komma in. I dörren in till köket står en medelålders kvinna i en lite för trång svart jacka och det mörkblonda håret i en slarvig knut uppe på huvudet. I ena handen håller hon ett paket cigaretter och den andra en stor nyckelknippa. Juliana känner igen henne från sin rekognoscering av baren; en servitris vid namn … Ann-Marie? Anna-Karin? Hon kan inte riktigt minnas.

På insidan svär Juliana igen. Hade det varit en man hade hon antagligen haft lättare att snacka sig ur situationen. Män är lätta att lura, de vill bli lurade, speciellt av någon som är ung, snygg och blond. Nu skulle det bli mycket svårare.

– Eh. Hej.

Det lät korkat. Men vad skulle hon säga? Hon kunde ju inte bara vara tyst. Juliana ler så hjärtligt och avväpnande som möjligt men får absolut inget gensvar från den andra kvinnan. Minen av skeptisk förvåning rubbas inte en millimeter.

– Jag förstår att det här ser väldigt märkligt ut, men jag kan förklara om du bara hjälper mig loss …

Inte för att hon kan förklara, men en sak i taget. Tyvärr ser inte den andra kvinnan ut att vilja göra något för att hjälpa Juliana, istället lutar hon sig mot dörrkarmen och flinar.

– Åh den förklaringen blir man ju rejält nyfiken på. Låt mig gissa. Uttagning till tomte som gått snett? Ventilationsinspektion? Kanske någon slags interaktiv konstinstallation?

– Haha. Nej faktiskt så …

– Du, spara på skitsnacket. Jag fattar nog vad du gör där. Du tror väl inte att du är den enda som tänkt på att vi är i samma byggnad som det där galleriet?

Tystnaden är obekväm som lite för trånga stringtrosor. Faktiskt hade Juliana inte alls räknat med konkurrens, framförallt inte från vad som verkade vara en helt vanlig, medelålders kvinna som slängt bort eventuell högre utbildning på ett slitigt yrke utan vidare karriärmöjligheter.

– Jag vet verkligen inte alls vad du pratar om. Vilket galleri?

– Lägg av.

– Men …

– Snart kommer Chaos, kocken. Han börjar egentligen samtidigt som mig, men är alltid typ en halvtimme sen. Om han får se dig där kommer han ringa polisen direkt för han hatar att folk håller på och jävlas med hans kök. För honom spelar det ingen roll varför du hamnat där. Jag kan däremot tänka mig att hjälpa dig ut härifrån innan dess. Till rätt pris.

Juliana harklar sig, försöker samla tankarna, göra en plan och hitta lite värdighet i sin prekära sits. Framförallt värdigheten är svår att få tag på.

– Vilket är ditt pris för vänligheten att hjälp mig ner?

Kvinnan skrockar lätt, hennes blick granskar Juliana intensivt.

– Har du statyn? Lyckades du få med dig den?

Juliana suckar uppgivet.

– Ja, jag har den.

– Fantastiskt! Jag vill ha hälften.

– Hälften? Vadå hälften?!

– Hälften av vad den är värd. Jag läste att den skulle gå på tre och en halv miljon. Så det blir …

– Hälften?! För två minuters handräckning? Det här har jag slitit för i månader!

Statyn av jade skulle visserligen gå för minst det dubbla till rätt köpare men Juliana tänker inte släppa på en krona i onödan.

– Hellre en halv gudinna på kontot än tio i skogen?

Juliana sväljer sitt svar på kvinnans näsvisa kommentar. Det är uppenbart för dem båda att utan hjälp kommer inte Juliana någonstans och hennes chanser att komma undan minskar för varje sekund som går.

Hon nickar, för uppgiven och arg för att kunna formulera ett vettigt svar. Tack o lov kräver inte servitrisen något muntligt, högtidligt löfte utan börjar istället rota i vad som verkar vara en verktygslåda innanför dörren. Det skramlar högt och vasst och gör Juliana nervös över att någon ska höra att det pågår något misstänkt. Hon vet att man kan göra mycket så länge man inte skapar ljud som är ovanliga. Buller av plåtar och grytor från ett kök skulle ingen reagera på, men borrar, mejslar och udda skruvar låter annorlunda och väcker tanken “vad har gått sönder i det där köket?”

– Jag vill inte störa men skulle du inte kunna göra det där tystare?

– Nej.

Juliana biter sig i läppen för att inte skrika i frustration. Hon är inte van att vara så här utelämnad och dessutom i klorna på någon så orimlig och bitsk som den här kvinnan.

– Jag känner att vi inte fick ett bra första möte här. Om vi nu har ett gemensamt mål; att få ut mig så att vi kan tjäna pengar ihop, så borde vi åtminstone känna till varandras namn. Tycker du inte?

Servitrisen har hittat en skruvmejsel och något som ser ut som ett bräckjärn och vänder sig om mot Juliana.

– Du först, ventilationsålen.

– Juliana Silver.

– Det låter som ett taget namn. Taget ur en dålig Bond-film.

– För det första; det finns inga dåliga Bond-filmer. För det andra; kan du inte sätta fart och få loss mig under tiden som du kritiserar mitt namn? Vi har bråttom som du redan påpekat.

Kvinnan rycker på ena axeln. Som om hon inte bryr sig tillräckligt för att rycka med bägge. Hon skjuter fram en sliten pall med ena foten så att hon kan kliva upp och nå fläkttrumman där Juliana sitter fast. Servitrisen luktar cigarettrök och billig parfym men på nära håll kan Juliana se ett oborstat skarpsinne blänka till i de blågrå ögonen. Kvinnan betraktar Juliana i smyg samtidigt som hon börjar vrida loss de första skruvarna, håller koll på minsta rörelse, tolkar allt hon ser.

– Du gav mig aldrig ditt namn tillbaka.

– Varför skulle jag det? Du ljög uppenbarligen om ditt. Klart jag kan säga ett namn tillbaka men för dig kan det lika gärna vara lögn som sanning, eller hur?

Juliana överväger en sekund att ge något annat namn, en annan lögn, hon har många sådana namn på lager. Men något i den andra kvinnans sätt får henne att känna att det här är en farligare chansning än vid första anblick. Det här är mer än ett utbyte av namn.

– Julia.

Servitrisen möter hennes blick för ett ögonblick. Mäter sitt eget stål mot motståndaren.

– Anna-Lena.

Hah. Så var det, Anna-Lena. Nu kanske de kan börja bygga lita tillit, när de börjat släppa varandra innanför … Plåten som utgör ventilationsschaktets sida släpper med ett ljud som påminner om åska. Julianas axlar och högerarm sitter fortfarande fast i öppningen men resten av kroppen är i teorin befriad. Hon ser hur servitrisens uttryck förändras. Girig hunger vaknar i ögonen när hon får syn på Julianas hand som håller sidenpåsen.

– Anna-Lena. Tänk inte ens tanken …

Men hon har redan sträckt upp sina lystna fingrar och drar snabbt sidenpåsen ur Julianas hand. Juliana känner panik och ilska svida i strupen som en illasinnad cocktail.

– Bitch! Ge tillbaka den!

Juliana inser att chansen är nära noll att servitrisen kommer lämna tillbaka statyn, trots att hon antagligen inte har en aning om hur och var man säljer den. Utsikten om så mycket pengar har alltid en fördummande effekt på folk.

Försiktigt, nästan erotiskt, öppnar Anna-Lena sidenpåsen och plockar upp den lilla statyn. Den grönskimrande jaden är mörk och den polerade ytan felfri. En uråldrig gudinna betraktar dem med upphöjd värdighet och lugn bakom halvslutna ögon.

– Tänk att något så litet kan …

Juliana tänker inte låta servitrisen avsluta den filosofiska tanken hon själv redan haft. Det är inte mycket hon kan göra från sin position men hon kan nyttja den rörlighet hon fått. Med all kraft hon kan få till på det trånga utrymmet sparkar hon ut med ena benet och träffar Anna-Lena i sidan. Sparken är inte väldigt hård men kommer så oväntat att servitrisen skriker till och ramlar av pallen, rakt ner på det hårda klinkersgolvet. Juliana fortsätter sprattla med benen, nu både arg och orolig för att statyn kan ha kommit till skada. De fästen och plåtar som fortfarande håller henne fast gnäller plågat ikapp med Anna-Lenas svordomar på golvet. Metallen skaver in i Julianas arm och axel men hon registrerar det knappt för vågen av vrede.

Braket när hela ventilationsschaktet, inklusive Juliana, faller ner på bänken nedanför och välter rader av stekpannor och kryddburkar är så öronbedövande att det får både Juliana och Anna-Lena att kippa efter andan. Damm och paprikapulver yr och gör det svårt att öppna ögonen så det tar Juliana flera sekunder att inse att servitrisen tagit sig upp på fötter igen och är på väg mot henne, röd i ansiktet av både kryddan och ilska. Juliana rullar åt sidan och Anna-Lenas knytnäve träffar bänken där hon nyss legat. I rörelsen märker Juliana att ventilationsfästet som suttit runt henne försvagats i fallet och med ett ryck tar hon sönder det förhatliga metallfängelset.

– Ha!

Den befriande rörelsen har dock gett Anna-Lena övertaget i en sekund och hon träffar Juliana med ett slag rakt i magen. Juliana tappar andan och smakar en blandning av magsyra och paprika på tungan.

Helt klart har Anna-Lena varit i slagsmål innan, hennes rörelser är drivande och hon håller inte tillbaka. Men det är inte Julianas första gång heller. Juliana vrider sig runt där hon ligger på bänken och svingar ventilationsfästet mot servitrisen. Metallen träffar Anna-Lena rakt över ansiktet och hon faller ner på golvet en andra gång, nu med händerna kupade över en näsa som sprutar blod.

Juliana glider ner från bänken och ser sig om. Visst vill hon gärna sula till Anna-Lena som ligger på golvet, fast nu måste hennes första prioritet vara den lilla statyn av jade. Servitrisen verkar inte ha den kvar i handen, så den måste åkt iväg någonstans. Bråte, köksattiraljer och damm fyller det lilla kökets golv men jadegudinnan lyser ändå tydligt grön under fritösen. Juliana går ner på knä, sträcker sig in och hinner precis sluta fingrarna runt statyn när hon känner Anna-Lena greppa hennes krage. För att undvika att bli strypt följer Juliana rörelsen bakåt och runt varandra tumlar de två kvinnorna över kakelplattorna. Bägge får in både en och annan snyting.

– VA I HELVETE PÅGÅR HÄR?!

I dörröppningen står en man och betraktar förödelsen med en stor burk Red Bull i ena handen. Hans kockskjorta är halvknäppt och bandanan på huvudet håller knappt ordning på de spretiga mörka lockarna. Med munnen vidöppen vandrar blicken över den nedrasade ventilationen, allt skräp och de två kvinnorna på golvet.

Juliana och Anna-Lena stelnar mitt i rörelsen. Deras ilska lägger sig, Juliana känner hur servitrisens grepp om hårflätan lättar. De försöker bägge snabbt göra en ny bedömning av läget. Anna-Lenas ögon går från statyn i Julianas hand, till kocken, och möter sen Julianas blick. Nu gäller det att vara smart för att ha någon liten chans till pengarna alls. Juliana nickar försiktigt åt servitrisen som nickar tillbaka.

Anna-Lena harklar sig och börjar ta sig upp från golvet.

– Chaos, du är tidig idag. Det är bra, för som du ser har det skett en olycka.

– En OLYCKA? Hela köket är ju förstört! Vem fan är hon och vad gör hon i mitt kök? Och varför slåss ni?

Juliana känner hur det bultar kring ena ögat där det måste framträda en rejäl blåtira. Förgäves försöker hon samla ihop det hår som tagit sig ur flätan under slagsmålet. Hon ser antagligen helt vild ut men lägger på sitt vänligaste leende mot kocken.

– Åh vi bråkade om sånt som kvinnor alltid bråkar om du vet … Drama …

Hon viftar obestämt i luften som för att indikera att det är för komplext och diffust för att kunna förklara. Mannen i dörröppningen stönar och rullar med ögonen.

Anna-Lena harklar sig igen och fyller i.

– Och vi råkade komma åt värmeskåpet och då rasade hela ventilationsröret. Måste suttit dåligt, varit på väg att ge upp. Du vet hur slitet det här köket är. Det var en olycka. Som vi bägge är lika skyldiga till …

Hon vänder blicken mot Juliana och får en menande rynka mellan ögonbrynen. Juliana förstår vad hon försöker säga.

– Jovisst, så är det ju. Det här delar vi lika på. Skulden alltså. Och betalningen för allt.

De nickar åt varandra. Tillbaka på den ursprungliga överenskommelsen.

Kocken skakar på huvudet.

– Jag skiter i vem som betalar för vad. Jag måste ringa Dorotea. Måste få hit nån jävel som kan fixa det här …

Han börjar plocka upp några kryddburkar som på något sätt lyckats förbli hela och muttrar för sig själv.

Juliana tar tillfället i akt och smiter förbi, ut i korridoren som leder till köksingången. Hon hör Anna-Lena ropa något efter henne men stannar inte. Hon springer ut genom dörren, över bakgården, rundar hörnet och fortsätter neråt gränden. Det är en vacker förmiddag, knappt några människor är ute och ljudet av hennes springande steg ekar mellan husfasaderna. Hon tänker inte stanna förrän hon är säker på internationellt vatten och har lämnat över den gröna gudinnan hon håller hårt i handen.

Tänker hon hålla sitt löfte till servitrisen? Antagligen. Om inte annat så förtjänar en kvinna som kan utdela en sån käftsmäll viss respekt. Juliana fingrar försiktigt på blåtiran och skrattar för sig själv.