Långväga

Det är fortfarande mörkt ute när vi sätter oss i bilen. Mobilens GPS uppskattar restiden till fyra timmar och tjugofem minuter. Julia har gjort i ordning smörgåsar, varsin termosmugg med kaffe, en särskild spellista på Spotify. Trots hennes försök att göra det här till en mysig roadtrip märker jag på henne att hon är nervös. Hon sitter tyst och hopkurad i sin leopardmönstrade fuskpäls, och jag ser att hon vill bita på naglarna men låter bli, eftersom hon just fått dem fixade. När jag sätter bilnyckeln i tändningen vänder hon sig mot mig.

»Helle, de kommer säga något taskigt. Bara så att du är beredd. De är gamla, kom ihåg det.«

»Det är lugnt.«

»De kommer inte fatta hela … det här.» Hon gör en vag gest mot mig.

»De har aldrig träffat en butchflata förut», säger jag och skrattar. »Uppfattat.«

Hon böjer sig fram och gömmer ansiktet i händerna. »Fan, jag har ångrat mig. Vi stannar hemma.«

Jag skakar på huvudet och startar motorn.

»Nej. Vi har varit tillsammans i mer än ett och ett halvt år. Jag vill träffa dina föräldrar.«

När vi har kommit ut ur Stockholm och kört norrut i två timmar lägger hon handen på mitt lår. Jag tycker om att se hennes mörkröda, blanka naglar mot jeanstyget.

»Har du haft sex i en bil någon gång?» frågar hon.

Jag nickar. »Det är obekvämt.«

Jag parkerar på en ödslig rastplats och går ner på henne i baksätet, och det är obekvämt, men värt det för att få känna hennes händer i mitt hår och höra henne mumla gud Helle fortsätt fortsätt fortsätt innan hon kommer. Efteråt kissar hon i en snödriva en bit bort och ropar »Titta inte!» fast jag precis haft ansiktet mellan hennes ben.

En blek sol visar sig mellan molnen lagom tills vi kommer fram. Sista biten är genom skogen, på knappt snöröjda småvägar, längre och längre in tills Julia säger »Här är det», och jag ser gården. Ett stort hus och flera mindre, utplacerade kring en gårdsplan. Den smala vägen förbinder den med omvärlden, som en navelsträng. Runtomkring finns bara skog, tyst och tät och snötyngd.

Varken gårdsplanen eller den sista biten av vägen som leder fram till den är skottade, och vi får parkera en bit bort. Jag tar våra väskor ur bilen, och vi pulsar genom tjugo centimeter nysnö fram till boningshuset. En översnöad Mitsubishi Outlander står parkerad vid vedboden. Julia rynkar ögonbrynen.

»Konstigt», säger hon. »Pappa brukar vara sjukt noggrann med skottningen.«

Sedan tar hon tag i min arm. Jag stannar.

»Du…du säger inget om Andreas, väl?«

Andreas. Arvtagaren. Stor och stark, blond och leende, tio år äldre än sin lillasyster. Andreas flyttade minsann inte iväg till Stockholm så fort han kunde, som Julia. Andreas ville ta över gården efter sina föräldrar. Det är flera år sedan han körde hem full från en fest, krockade med ett träd och dog. Ändå svävar hans ande fortfarande över Julia i all sin överlägsenhet. »Jag tror att de skulle byta om de kunde, så att det var jag som dog och han som fanns kvar», sa hon en gång.

»Nej, det är klart att jag inte säger något», svarar jag.

När vi är nästan framme vid ytterdörren öppnas den, och en äldre man uppenbarar sig. Han är gråhårig och stöder sig tungt på en käpp, och trots Julias varning blir jag förvånad över hur gammal han ser ut. Min egen pappa jobbar som ekonomichef, spelar padel, tar med min bonusmamma på weekendresor till Barcelona och lägger upp foton av patatas bravas och Gaudí-arkitektur på Instagram.

»Hej, pappa.» Julia kliver upp på förstutrappen. »Vad har hänt med dig?«

Han viftar avfärdande med handen. »Äsch, det vanliga. Värre, bara. Ryggen. Svårt att gå.» Han pratar i korta, avhuggna meningar, som om han måste betala per ord. »Kom in. Ni släpper ut värmen.«

Hallen är trång och belamrad med gummistövlar, neongula varselkläder, hörselkåpor och lådor med reservdelar. Julias pälskappa ser alldeles förfärad ut när hon hänger upp den på en ledig krok, mellan en oljerock och en lurvig, orange Helly Hansen-jacka.

Julias mamma väntar i soffan i vardagsrummet. Hennes händer rör sig nervöst i knät, plockar med en formlös stickning. Hon är liten, finlemmad, så chockerande lik Julia med sina mörka ögon och höga kindben att jag får anstränga mig för att inte stirra. Julia stannar precis innanför dörren, höjer handen i en vinkning.

»Hej.» Hon låter redan defensiv, beredd på en attack som ännu inte kommit. Hon trevar bakom sig efter min hand, och jag tar den motvilligt. Det känns oartigt med ömhetsbetygelser innan jag blivit presenterad, som att berätta interna skämt inför någon som inte är invigd i dem.

»Det här är Helen», säger Julia. »Min flickvän.» Hon tittar på mig. »Det här är min pappa Sven-Erik. Min mamma Sonja.«

»Trevligt att träffas», säger jag. Julias röst låter plötsligt mer norrländsk än jag någonsin hört den förut, och min egen stockholmska gnisslar och kärvar mot den.

»Alla kallar mig Helle», lägger jag till, som om det skulle göra saken bättre.

Sven-Erik hummar lite och haltar ut ur rummet, men Sonja reser sig och kommer fram till oss. Hon ser ännu mindre ut när hon står bredvid mig. Hon sträcker fram en hand, och jag släpper Julias för att ta den. Den är liten och kall, och försvinner nästan i min.

»Hej, Helen», säger hon. »Så trevligt att få träffa en av Julias väninnor från Stockholm.«

Julia gör en otålig rörelse bredvid mig.

»Inte väninna, mamma. Helle är min flickvän. Vi har pratat om det här.«

Sonja släpper min hand. Jag ser hur hennes ansikte sluter sig.

»Flickvän, väninna», säger hon. »Det är väl inte så noga vad man kallar det?«

Jag tittar på Julia, och på något sätt vet jag vad hon kommer att säga, redan innan hon öppnar munnen. Det är samma känsla som den gången en räv sprang ut framför min bil. En annalkande katastrof som kan förutses, men inte förhindras.

»Tja, det beror väl på», säger Julia fundersamt. »Helle slickade min fitta för några timmar sedan. Det är inte något jag skulle förvänta mig av mina väninnor. Skulle du?«

Orden hänger enorma och oåterkalleliga i luften mellan oss, men jag stannar inte för att höra svaret. Jag rycker åt mig mina ytterkläder i hallen, sticker fötterna i kängorna och går ut. Utomhus är luften hög och silverklar, och jag tar djupa andetag som känns som stora klunkar iskallt vatten. En snöskyffel står lutad mot den faluröda väggen, och efter en stund tar jag den och börjar skotta. Det är skönt att känna musklerna arbeta, och jag fortsätter tills hela gårdsplanen är jämn och slät som ett salsgolv. Det har börjat mörkna. Jag är andfådd och ångande varm, och min andedräkt kommer i stötvisa moln framför mig. Jag tar av mig jackan och hänger den över trappräcket innan jag börjar skotta fram Mitsubishin.

Plötsligt hör jag ytterdörren öppnas. Jag förväntar mig att se Julia på förstutrappen, men när jag vänder mig om är det Sven-Erik som står där med sin käpp. Han betraktar gårdsplanen under tystnad. Sedan nickar han, nästan motvilligt, och säger:

»Bra skottat. Noggrant.«

Jag gör en paus i arbetet, lutar mig mot snöskyffeln.

»Jag tänkte att ni behövde lite tid ensamma.«

Han tittar tankfullt mot vardagsrumsfönstret.

»Det har varit svårt», säger han. »Efter Andreas.«

»Ja», säger jag.

»Gården har varit vår i generationer. Skogen med.» Han gör en svepande gest. »Nu sniffar vindkraftsbolagen runt här, vill arrendera mark. Avtal på trettio år. Hundrafemtiotusen om året.» Han är tyst en stund, suckar. »Man borde väl låta dem. Gubben duger inget till längre. Allt har sin tid, kanske?» Han tittar frågande på mig, som om jag skulle kunna fatta beslutet åt honom. Hans ögon är blå, och rinner lite i kylan.

»De är så lika till sättet, de där två», säger han plötsligt. »Sonja och Julia. Ett jäkla humör. Envisa.«

»Jo», säger jag. »Jag vet.«

»Hur länge har ni …?«

»Nästan två år.«

Han begrundar detta under tystnad, och jag undrar om han försöker räkna hur många besök hon gjort hit, ensam, de senaste två åren (fyra), hur många telefonsamtal de haft när hon kunde ha berättat, men inte gjorde det (många).

»Jag älskar henne», säger jag. »Väldigt mycket. Om det gör någon skillnad.«

Han ser eftertänksam ut. »Nog gör det skillnad, alltid. Det gör det.«

Sedan ser han ut att slås av en tanke. »Är du stark?» frågar han. Jag nickar.

»Kom.» Han går före, förvånansvärt snabbt.

Han vill ha hjälp att flytta en tung låda, från golvet upp på en hög hylla i ett av uthusen. Allt annat därinne är i pedantisk ordning, och jag förstår att den där lådan har stört honom. När jag lyft upp den på plats petar han nöjt till den med gummifoten på käppen.

»Lite kaffe nu, va?» säger han på väg tillbaka till boningshuset. »En droppe whiskey, kanske. Du dricker det?«

»Gärna», svarar jag.

Han säger inget mer, men när vi är framme vid ytterdörren lägger han sin hand på min axel. Den ligger kvar där när vi går in till Julia och Sonja, och det är en gåta hur något kan vara så oändligt lätt och så outhärdligt tungt på en och samma gång.