Komma hem

Jag sa att min man slog mig fast vi båda visste att det var en lögn. Det var när vi precis hade träffats, jag stod i tvättstugan och han hade tagit fel på tiden, stod där förvirrad med sin tvättkorg under armen och när han såg mig fick han ett stråk av oro i ögonen. I stället för att säga som det var, att sprickan i ögonbrynet berodde på att jag ramlat under en skidresa i alperna, slog jag ner blicken och nickade sakta på hans ordlösa fråga. Vad kan jag säga, det fanns en attraktion. I stunden kändes det helt enkelt rätt. Och lögnen var nödvändig, Lars var med sin taniga kropp och dåliga hållning inte tillräckligt mycket man för mig för att leva upp till mina förväntningar om vad en älskare skulle vara. Han å sin sida behövde hitta en reva i mig, en svaghet, var för att han skulle våga ta sig an mig. Att min man Thomas skulle slå mig blev en nödvändighet, ett fundament för den passion som utvecklade sig, och som den utvecklade sig.

Det hela förenklades av att Lars bodde i vårt trapphus. Logistiken hade annars gjort det svårt, vår relation byggde på minsta motståndets lag. Därför var det ett måste att det inte tog längre tid än tjugotvå sekunder att ta mig från mig på andra våningen upp till honom på vinden. I början tog det fyra minuter och trettioåtta sekunder, då jag fortfarande försökte anstränga mig för att få det att verka som att jag faktiskt gick ut och sprang som jag sa. Jag gick då trappan ner, smällde hårt i portdörren och sprang ett varv runt huset hela tiden med blicken fäst vid vårt fönster och sedan ner i källaringången på andra sidan huset. Men jag såg aldrig Thomas stå där och titta ut, aldrig kontroller att jag faktiskt sprang iväg, han lyssnade inte efter steg eller portar som slog eller tunga steg på grusgången. Vägen till Lars förkortades därmed med flera minuter och många var våra kärleksmöten, och intensiva till sin sort. Det är ett särskilt möte när en människa räddar en annan. Tror du mig inte är det bara att du sätter på valfri film om krig och kärlek.

Det hela var spännande i någon månad eller så, sedan stagnerade det. Det var i denna svacka jag nu befann mig, och jag kände mig nödgad att göra mig själv illa. Vi hade kommit till en platå, stråket av oro hade med tiden slätats ut från Lars ögon. Hans armar sa mig inte längre att de ville skydda mig från allt ont när jag låg i hans famn. Hans »men herregud«, som han i början utropade samtidigt som han höll med båda händerna över mina axlar (löst, jag hade ju blivit slagen, så han ville inte trigga något), hade övergått till ett »oj då« och en blick som varken var djup eller chockad. Hans reaktioner var en drog som alla andra, jag behövde starkare och starkare och han behövde mer och mer att reagera på. Det behövdes blod. Det var därför jag nu stod och fingrade på något kallt och tungt, en sten, som jag hittat vid lekplatsen inte långt ifrån vårt hus. Försiktigt måttade jag den mot kindbenet. Jag fann att det var svårare än man kunde tänka sig att skada sig själv, hela kroppen stretade emot, jag insåg att det skulle krävas en ordentlig vilja.

Med stenen någon decimeter från mitt ansikte förstod jag dem som planerade för att ta livet av sig, och hur de behövde rigga det på ett sätt så att kroppen inte kämpar emot in i det sista. Jag hade en vän som extraknäckte som självmordshjälp, han gick Västerbron fram och tillbaka och erbjöd sig att utdela den sista fatala knuffen ner i det kalla vattnet för dem som hade bestämt sig men ändå inte vågade. Den första skedde av en slump, en äldre man, sjuttio säkert, som stod och svajade på kanten. Vad vill du egentligen, hade min vän frågat. Jag vill aldrig mer vara på andra sidan av det här broräcket, sa mannen, men jag vågar inte, i hela mitt liv har jag varit en feg skit och nu vågar jag inte släppa taget. Vet du hur länge jag har planerat för det här? I trettio år, trettio år har jag knappt haft kontakt med en annan människa eftersom jag sedan dess bestämt mig för att jag inte vill leva mer. Man säger att det är en egoistisk handling, men jag har medvetet inte skapat en enda relation till någon som skulle kunna sakna mig. Jag lämnar inte efter mig någonting. Inte ens en katt. Inte en räkning. Inte en tidningsprenumeration som kommer att fortsätta. Trettio år av ensamhet, och nu vågar jag inte släppa taget. Min vän gjorde det enda rätta, mannen sprack så fort han nått vattenytan och en sörja av olika inälvor rann ut ur magen på honom, flöt ut på den becksvarta ytan innan de försvann nedåt djupet. Därefter gick vännen bron, kväll efter kväll, för att få göra en god gärning igen. Efter att ha hjälpt tre personer startade han upp en webbsida där han erbjöd sina tjänster för mer än bara broar, han kunde hjälpa till med. Av detta gjorde min vän några tusenlappar i månaden. För dem investerade han i en kolonilott där han odlade kirskål och morötter. Jag kallade den för dödens trädgård.

Jag tänkte på honom när jag stod med stenen i handen. Jag kunde ingenting om våld, och Lars hade heller aldrig begärt något bevis på våldet, men nu behövdes det. Vi skulle ses senare den kvällen och jag ville ha tillbaka honom. Så som han varit, så som vi varit. Stenen var alldeles för liten såg jag nu, jag letade efter en ny bland röda plastspadar och trasiga hinkar. Sedan hittade jag den, det perfekta vapnet. På något sätt lyckades jag ta kontroll över mitt eget sinne, och drämma till den rakt över huvudet.

När Thomas kom låg jag under ett vitt landstingslakan, svalt om min kropp. Jag hade bett en sköterska öppna fönstret åt mig och hade betraktat henne när hon sträckte sig för att nå den översta öppningen. Hon var finlemmad men vaderna var starka, de flexades som en mans när hon stod på tå, bultade ut som två kycklingklubbor mot den annars så slanka kroppen. När gryningen kämpat sig upp över fönsterkarmen hade jag sett att jag befann mig högt upp ovan husen, och kunde se ut över allt det vatten som omgärdade öarna på vilken staden låg på. Det hade varit en vacker syn, jag hoppades att jag skulle få stanna ett tag, få några ytterligare gryningar att betrakta, och fler sjuksköterskor som klappade på mitt huvud med sina svala lena händer.

Jag ringde till alla sjukhus, sa Thomas, innan jag fick tag i vart du var någonstans. Han satt vid sängkanten med sin hand omslutande min, den såg så liten ut där den låg bland hans stora. Slät i hans grovhuggna. Med tummen drog han över min handrygg, den rispades av hans torra spruckna hud. Älskling, sa han, du måste berätta vad som hänt. Så sa han att sjuksystern berättat att det verkat som att jag fått ett slag över kinden och sedan ramlat med huvudet mot en vass sten som fått mig att svimma av. En kvinna med en tax hade hittat mig och ringt efter en ambulans. Thomas hade varit utom sig av oro, sa han och fortsatte rispa min hand med sin tumme. Friktionen fortplantades hemtamt i min kropp, så jag gjorde det enda rätta: jag berättade om Lars. Hur han attackerat mig plötsligt, inte långt från lekparken när jag var på väg hem, med ett föremål jag inte kände igen, kanske var det en sten. Försökte våldta mig, slita av mig kläderna men jag lyckades ta mig därifrån, rymde på knä först, sedan till fots, sedan klappade jag ihop och resten minns jag inte, men någon måste ha hjälpt mig därifrån, jag ville tacka kvinnan med taxen, kunde vi kanske hitta igen henne, frågade jag, men jag blev avbruten.

Thomas ögon hade svartnat, de hade verkligen det fast jag aldrig trott att han skulle ha det i sig. Med kol i blick började också ansiktsmusklerna rycka, han reste sig snabbt upp, satte sig sedan ned igen och började stamma något jag inte förstod men det lät som att »den jäveln« pressades fram mellan de fradgande käkarna. Han fattade min hand och tryckte den med hela sin kraft. Blodet spreds snabbt till mina blygdläppar och jag kände att det skulle gå bra ändå, med allt.