Imorgon

Klockan är 19.30 och tv-rutan fylls av Rapports välbekanta vinjett. Bilder som flyger förbi till den pulserande musiken följt av Rapportloggan på den röda bakgrunden. Och sedan i bild, Katarina Sandström.

Birgittas blick vilar dock inte på tv:n, utan på sin man som i vanlig ordning sitter till höger om henne med en whisky i ena handen. Tre centiliter och en stor isbit, varje kväll till Rapport. Men inte mer, det är han noga med, Kent. I den andra handen håller han en halväten knäckemacka med ost. Hans mun bearbetar långsamt en stor knäckebrödstugga. Det knakande ljudet av knäckebrödet fortplantar sig i Birgitta huvud. Som att en liten människa har tagit sig in i hennes huvud och för varje knastrande ljud slår med en slägga på hennes hjärna. Hon betraktar med avsmak några smulor som bitit sig fast i mungipan på Kent. Ryser när hon tänker på hur brödet sakta mals ner till en brun sörja i hans mun.

Så tar Katarina Sandström till orda och presenterar kvällens huvudnyhet: En kvinna har gripits misstänkt för spioneri. Birgitta räknar tyst ner i huvudet för sig själv, och där kommer den.

»Hon är allt bra fin den där Katarina«, säger han.

Repliken som alltid fälls av Kent i början av varje sändning med Katarina, oavsett vilken nyhet som är i fokus för dagen.

Och sedan nästa replik, lika förutsebar den:

»Inte i nivå med Lisbeth, men bra är hon ändå.«

Det var länge sedan som Birgitta gav upp att försöka förstå sin mans besatthet att kommentera de kvinnliga nyhetsankarna. Till en början hade hon blivit irriterad, funderat på vad han försökte förmedla till henne genom kommentarerna. Bitit ifrån och gett sig in i försök till diskussioner om det förminskande i att döma kvinnor utifrån deras utseende. Men varje sådant försök till diskussion hade hon förlorat, antingen genom att Kent ignorerat hennes invändningar eller genom att han överdrivet pedagogiskt förklarat att hans uppskattning av en kvinnans utseende absolut inte stod i motsatsförhållande till tilltron på deras kompetens. Med åren hade hon kommit att tystna alltmer i den frågan, och i flera andra frågor.

När Kent för knäckemackan mot munnen för att ta ytterligare en tugga ställer sig Birgitta plötsligt upp. Jag klarar inte mer, tänker hon. En sekund till av det vidriga ljudet och jag kommer lappa till honom. Så förvånad han skulle bli. För sin inre syn ser hon hur knäckebrödsmulorna sprutar ut ur munnen på honom och hur han med gapande mun stirrar förvånat på henne.

»Vad händer?«, frågar Kent.

»Jag ska bara hämta något att dricka i köket«, svarar hon.

Kent hummar till svar och höjer volymen på tv:n.

»Så att du hör ut till köket«, säger han och tittar på henne som att han skulle få en guldstjärna för omtänksamhet.

Med långsamma steg, höften värker fortfarande efter operationen för artros trots att det nu är nästan nio månader sedan, rör sig Birgitta mot köket. De har bott i huset i över trettio år och det är som ett stilleben över tiden som gått. I den smala hallen som förbinder vardagsrummet med köket ser hon i golvet spår efter barnens härjningar när de var små. Skarven i den blommiga tapeten som på ett ställe inte helt är mönsterpassad påminner om när Kent, ivrigt påhejad av Birgitta, tapetserade om större delen av övervåningen. Och nästan lyckades. Hur de skrattade åt hans misslyckade mönsterpassning. Han lovade att justera det, men sen gick åren. Som de tycks göra.

Senast igår pratade hon med Anja, sin dotter.

»Mamma, är det inte dags att sälja huset och flytta till lägenhet«, hade Anja frågat.

»Flytta in till stan. Leva lite, nu när ni har all tid i världen.«

Birgitta hade hummat något svävande till svar. När de avslutat samtalet hade tårarna kommit. Inte kunde Anja förstå hur rätt hon hade. Hur Birgitta längtar efter att leva. Bara inte med Kent, längre.

Birgitta öppnar den mörkbetsade träluckan och tar fram ett vattenglas. Medan hon fyller glaset med vatten betraktar hon köket: det mörkblå kaklet över köksbänken i trä och de svarta klinkerplattorna som klär golvet. Som hon älskade inredningen när de renoverade köket för en herrans massa år sedan. Nu fantiserar hon för sitt inre vad en mäklare skulle säga om de skulle sälja huset. Renoveringsbehov, alldeles säkert, som en omskrivning för bedagat. Som hon. Som hon och Kent.

»Kommer du«, ropar Kent från köket. »Nu pratar de om elpriserna.«

Birgitta tar två stora klunkar och sätter sedan ner vattenglaset. Tar ett djupt andetag och ler några gånger för att trolla bort spåren av ledsamhet. Går sedan tillbaka till soffan, och Kent.

Imorgon, tänker hon som så många gånger förr. Imorgon tar jag diskussionen.