Terra nullius

»Här är en till«, ropar Jon från andra sidan hagen. Han tittar bort mot mitt håll, trampar rastlöst med fötterna.

»Jag kommer så fort jag är färdig här«, svarar jag och skyndar på arbetet. Svett fuktar mitt ansikte. Jag tar fram den röda snusnäsduken och torkar hastigt bort det från pannan. Kisar bort mot Jon som kliar sig bekymrat i håret. Den svarta kalufsen har börjat tunna ut i vikar. Det är svårt att tro att vi är lika gamla. Det senaste året har tärt mer på honom än på mig. Jag känner en viss skuld för det. Ett ständigt närvarande dåligt samvete som hägrar långt inne i bröstet på mig.

Det hörs ett kvävt tjut från Jons håll. Det skär genom den svala höstluften. Jag rafsar ihop utrustningen och skyndar mig till honom. Han står på knä i den leriga marken och håller ett rödblodigt bylte i sin famn. Kalvens ögon letar vettskrämt efter vajans trygga närhet och rör sig oroligt. Den darrar. Det gråaktiga köttet har inget skydd mot den kyla som tränger sig på. »Det är den tredje den här veckan. Nils, jag vet inte om jag klarar av det här.«

Jon ser trött ut. Den svaga bekymmersrynkan har blivit en permanent fåra mellan hans ögonbryn och kråkfötter har lämnat spår runt hans ögon. Det hugger till i mig. Jag vill stryka honom längs med kinden. Känna tredagars-stubben mot mina fingrar. Han tittar vädjande på mig.

»Jag gör det«, säger jag innan han hinner fråga. Jag lyfter den försvarslösa varelsen från hans famn och går bort mot stallet. Kalven börjar tjuta, den här gången öronbedövande. Ett hjärtskärande skri som ekar in i märgen på mig. Jag stänger av. Barrikaderar mig i ett ogenomträngligt skal. Jag vänder mig om och tittar på Jon innan jag går in i stallet. Han sitter kvar på samma ställe. Hans kläder är fläckiga av blod och leran ser ut att har trängt in genom hans arbetsbyxor. Huvudet hänger slappt och hakan stöder sig mot bröstkorgen. Händerna är krampaktigt knäppta bakom huvudet. Det värker till i bröstet på mig när jag vänder mig bort från honom. Jag kliver in och stänger dörren hårt efter mig.

De blåa nyanserna kontrasterar mot varandra. Den klara tonen i hennes kolt skär sig mot de bleka uniformerna och det vävda midjebandet lyser likt en regnbåge på ljusblå himmel. Hon såg lycklig ut. Skitförbannad, men lycklig, fasthållen i varsin arm av två sammanbitna poliser. I bakgrunden syns andra aktivister som släpas bort av hårdhänta män. Någon har munnen öppen, fångad mitt i ett vrål. Någon annan har klamrat sig fast vid en trädstam. En halv banderoll syns där orden Galloks skog och pa exploateringen lyser klarröda mot det vita tygskynket.

Jag stryker lätt med fingret över skärmen. Mormor. På bilden är hon 26 år, bara några år yngre än vad jag är nu. Håret hårt flätat i två långa svansar. Ögon likt glöden i ett norrsken. Blicken knivskarp. Hon ser stor ut, stark, trots att hon med sina knappt 160 centimeter är inklämd mellan två betydligt större män. Mormor berättade alltid om den dagen med ett stråk av sorg i sin hesa röst. Dagen då staten hade beslutat om att urskogen skulle gallras till förmån för ytterligare en gruva. Hur de lämnade flyktiga löften om nyplantering av contortatall, lika invasiv som storsvensken själv. Som om det skulle kunna ersätta de rötter som sträckte sig långt tillbaka. Hon fortsatte alltid att berätta med en nostalgisk värme om hur de hade organiserat sig. Folk som reste ända från söder för att stötta upp. Meddelandena som gick varma i aktivistgruppen på Facebook. Hur atmosfären hade vibrerat.

Mormor var en av de som hade stått längs fram på barrikaden. Slagits som om det inte fanns någon morgondag. Hållit brandtal efter dagar utan sömn, hög på den rena luften och gemenskapen. Försökt få dem att förstå. Att utan urskogen kommer vi att dö. Utan oss som värnar om och lever i harmoni med naturen kommer Sverige att vittra sönder. Urholkas. Men de hade vägrat att lyssna.

Jag går med tunga steg mot farmen. Jon går bredvid mig, stryker försiktigt min hand och jag möter hans sorgsna blick. Efter gårdagens inrapportering om de tre kalvarna blev vi inkallade till en av mellanchefernas kontor inne i staden. Han var angelägen om att vi skulle ta reda på orsaken, vi som ändå hade vana av djuret i dess ursprungliga natur. Han ville ha något som kunde hjälpa hans forskarteam att ta fram en lösning på problemet. Jag och Jon hade tittat menande på varandra, tackat för oss och modfällda lämnat kontoret. Det vi tog hand om nu var inte de renar som våra förmödrar och förfäder hade växt upp med. Det här var resultatet av människans storhetsvansinne.

»Nå, hur ska vi göra?« frågar Jon allvarligt.

»Jag tänker att vi som har två val«, svarar jag lågt. Jon nickar. Tänker tyst medan bekymmersrynkan dansar i hans ansikte. Jag kan inte låta bli att le. Han är som vackrast när han koncentrerar sig.

»Vad flinar du åt?« frågar han med ett tjuvroligt leende lekandes på läpparna.

»Nå int just nå«, svarar jag och kysser honom. Han börjar skratta och drar mig närmare. Allting stannar upp. I varandras armar tappar tiden sitt syfte och vi låter oss slappna av för en stund. Innan vi börjar gå igen viskar Jon varma ord på ett undangömt språk och jag blundar, låter mig minnas.

Jag märker att något är fel när vi kliver in i hagen. Det är en orolig rörelse i flocken och en av vajorna frustar aggressivt. Hon är tung i kroppen och rör sig som om hon hade ont. Hon är i slutet av sin dräktighet och redo att kalva när som helst. Det är hennes femte kull och efter den är det dags för slakt. Halveringstiden för en vajas dräktighet har effektiviserat köttproduktion enormt, dessvärre på bekostnad av hennes livslängd. Att de går åt som förbrukningsvaror är inget som de högre styrande tar någon hänsyn till.

Jag går fram till henne och lägger försiktigt handen på hennes rygg. Låter den följa den pälsfria huden. Lutar huvudet mot hennes kropp och viskar lugnande. Samma ord som mormor alltid använde när hennes vajor skulle kalva. Låter henne tala genom mig. Vajan lugnar ner sig och Jon kommer fram och undersöker henne.

»Det är dags«, säger han med en viss oro på rösten. Försiktigt hjälper vi henne att lägga sig ner på sida. Hon andas snabbt. Tittar in i Jons ögon med en lamslagen skräck. Han stryker henne försiktigt över det hornlösa huvudet och vyssjar henne. Hon börja gny. Jag ställer mig på knä nere vid henne och ser att framklövarna har börjat sticka ut. Hennes krystarbete är ansträngt och jag försöker hjälpa henne genom att försiktigt dra i kalvens ben. När huvudet är ute märker jag att något är fel. Det kommer en stor mängd blod och vajan skriker av smärta. Jon försöker lugna henne men hon drar ihop kroppen i kraftiga kramper. När kalven är helt ute chockeras jag över vad jag håller i min famn.

»Nå?«, säger Jon med ett illavarslande omen långt nere i maggropen.

Jag drar mig för att möta hans blick men tittar till slut upp. Han hajar till när han ser det glasartade i mina ögon och jag försöker samla mig innan jag svarar.

»Vi har inte längre något val«, säger jag medan jag förtvivlat tittar på den deformerade kroppen i min famn. »Vi måste fly. Nu.«