Skalvet

Settemeta 2038

Android 7083, Timi vaknade med ett ryck. Två millisekunder innan Nod-Expressen åkte in i tunneln.

Till en början var mörkret kompakt. Timi vände sig om på britsen, den knakade lätt. Han korrigerade mörkerseendet rätt framför sig. Fokuserade skärpan på medeandroidens tinningskruv. Även han tillhörde infrastrukturenheten. Avdelning 153Y. Den enda självständiga enhet som fått temporärt tillstånd att operera utanför Settemetas gränser. Timi riktade linsen mot kontrollpanelen samtidigt som han hävde sig upp på den vänstra armbågsplattan. Panelen som var fästad bredvid sovkupéns strömbrytare var av den platta modellen med två parallella invertorer och ett minimalt kretskort. Den gav ifrån sig ett ihåligt knastrande ljud och ett surrande läte som var atypiskt för de nyare modellerna.

Skalvet i Derodalen hade fått marken att vibrera i hela trettio sekunder. I samma ögonblick som Timi placerat lutningsmätaren på fästet, hade brobygget plötsligt skälvt till. Hans hand hade öppnat sig reflexmässigt och mätaren hade fallit tungt mot balken nedanför. Timi stelnade till. Oförmögen att gripa tag eller röra sig. Det hade varit som att hela hans synapskärna hade fått sig en nådastöt. Aldrig tidigare hade han upplevt något liknande. Det hade inte funnits något annat val än att avbryta rotationscykeln och resa hem ett dygn före utsatt tid.

Derodalen var lokaliserad ettusensexhundra kilometer sydväst om Settemetas stadskärna. Resan var beräknad till fem timmar. Trots att Timi visste hur viktigt det var med återhämtning efter oförutsedda händelser kunde han inte stänga ute alla intryck. Skakningarna hade triggat ett flertal av Timis komprimerade minnesfiler. Bland dem kopplingarna till den stora jordbävningen i Montalba. Den som vänt upp och ner på hans framtidskalkyl men även sett till att Ama blivit deras. Det var elva år och hundraåttiotvå dagar sedan. Tänk vad priviligierade han och Miti var. Ama hade räddat deras anseende när parametern hopp hade varit farligt nära noll.

Genom fönstret urskilde Timi ett tjockt dimstråk. Det skymde undre delen av stadskärnans skyskrapor. Uppladdningen som han hade satt igång så fort tåget lämnat Derodalen uppgick till fyra timmar och femtio minuter. Timi kände sig fortfarande omskakad men fullgott utvilad. Artikulationsplattorna lyftes när han tänkte på sin partner. Miti, hans äkta hälft var fenomenal med sifferdata och besatt av skor. Hon hade kommit in i hans liv genom en frontalkrock utanför stans bästa GMO-restaurang en regnig kväll. Sammanstötningen hade inte bara drabbat hans intimaste vindlingar men även påverkat hela hans högra hölje. De hade varit partners i över arton år.

Dagen då de ansökt om ett androidbarn hade varit en av de viktigaste dagarna i hans livscykel. Han kunde felfritt spela upp minnesfilen där de tillsammans fyllde i ansökningsformuläret till Moderfabriken. Koderingarna som de hade valt följde de på förhand angivna alternativen. Utökad förmåga till att snabbkoppla algoritmer, målinriktad och med ett slitstarkt hölje – fast inget hade gått som planerat. Den stora jordbävningen i Montalba hade drastiskt förändrat premisserna. Då Timi fått kännedom om hur katastrofen i människosamhället påverkade komponentsbristens omfattning och hämmade produktionen av nya småenheter, hade han insett att deras och kanske hela Settemetas framtid stod på spel.

När bristen på huvudkomponenter ledde till produktionstopp i Moderfabriken och orimligt långa köer till filialerna insåg han att de behövde andra sätt att fullfölja sina basuppdrag. Tidsmarginalen var knapp och när han fått kännedom om möjligheten att adoptera från Montalba hade han handlat snabbt. Timi hade resolut sett till att de fått sitt eget människobarn. Det var inte första gången i historien som barn adopterades utan fullständig bakgrundscheck. Trots att det saknades bevis för att Amas koderingar motsvarade kraven, hade Timi alltid varit säker på att hon skulle nå poängkvoten till de eftertraktade enhetssektionerna. Förr eller senare skulle hon bevisa sitt värde för Settemeta. Det tvivlade han inte på.

Timi satte sig upp på sovbritsen, tryckte in den översta knappen på sitt digitala armband och avslutade nattladdningen. Han misstänkte att uppladdningen av minnesfilerna hade varit ofullständig. Det hände inte ofta men när det skedde förväntades man meddela tredje Vice huvudman. Samtidigt som Timi reste sig hörde han hur medeandroidens tinningplatta knakade. Han antog att den andre tillhörde de något äldre årsmodellerna för även hans IP-led bar spår av rost. Timi smög mot kontrollpanelen. Mycket riktigt, det hade tänts en blå lampa intill knappsatsen. Det var tydligt att något modifierats. För artighetens skull snabbkontrollerade han sin grannes inställningar. Innan de båda hade kopplat över till sömnmodus hade de utbytt några respektfulla fraser. Han hade fått intrycket av att den andres hörsamhet gentemot de tre Vice huvudmännen var felfri. Såvitt Timi kunde begripa fungerade medeandroidens uppkopplingar. Han samlade tyst ihop sina tillhörigheter. Arbetskängorna och hjälmen var fortfarande leriga så han la dem i varsin ångpåse. Drog åt remmarna ordentligt och placerade sedan försiktigt Amas present överst i den ljusgråa ryggportföljen.

Utan att väcka medandroiden sköt han kupédörren åt sidan och gick ut i gången. Ett av fönstren var inte ordentligt stängt och genom glipan erfor han plötsligt tågets höga hastighet. Det snurrade till i synapserna. Han greppade stången framför fönstret och återfick omedelbart orienteringsförmågan.

Miti hade varnat honom för att Amas symtom från övre gångjärnsleden hade försämrats, något han inte kunde verifiera utan konkreta bevis. Hans äkta hälft hade på sista tiden förlorat sin känsla för proportion, särskilt när det gällde produktionsfel. Trots att han inom sig kände ett odefinierbart motstånd var han inställd på att möta både Ama och Miti igen.