– Fröken Dolk? Ni har kommit ensam?
Rektor Friedmanns förvåning är tydlig. Hennes ogillande är inte lika uppenbart, men undgår inte Siguns troskyldiga blick. De möts i porten till Lennings vävskola, just där Norrköpings moderna nybyggen övergår i böljande sädesfält ut mot Klingsbergs gårdar.
– Rektorn behöver inte oroa sig för mig, jag kan ta vara på mig.
Sigun slår ned blicken och rättar till sin enkla klänning som hon förstått passar en vävskoleelev på välgörenhetspengar. Hon väntar med att stiga över tröskeln tills rektorn kliver undan.
– Alltför stora friheter. Dolk ser ju hel och ren ut, åtminstone!
Rektorn går före in i skolans trapphall. Sigun känner doften av kol, smörjolja och bränt läder bakom den mer framträdande såpan från nyskurade golv. Hon förnimmer inga spår efter något bistert gårdsrå, utan bara fabrikskokt grönsåpa. Rektorns klapprande klackar leder vägen uppför stentrappan och in på kontoret.
– Sitt, unga fröken!
Sigun drar fram en pall. På skrivbordet ligger uppslagna kassaböcker och skrivdon framme, ett kabinettsskåp står på glänt och en nyckelknippa hänger kvar i låset. Bokhyllor på båda sidorna om henne är fyllda med fackböcker, tidskrifter och arkivboxar. Hon slår sig ner och kisar mot solen utanför det välputsade fönstret med utsikt över Södra promenadens nyplanterade lindallé.
Rektorn sveper en linjal från skrivbordet framför Sigun. Med dess ände skjuter hon i förbigående ihop Siguns högra knä med hennes vänstra, innan hon sätter sig på motsatt sida av skrivbordet. Hon grimaserar när smärtan i ryggen gör sig påmind.
– Dolk kommer med goda rekommendationer, och skolavgiften är ju löst. Hon är välkommen, så länge hon låter flitens bloss lysa för henne. Kanske blir hon ett gott inflytande på andra elever? Gud ska veta att det behövs!
Friedmann vänder sig om, drar ett djupt andetag och hennes blick söker sig ut över åkrarna. Porträtt av paret Lenning och andra av skolans stora välgörare ser ner på Sigun. Blicken från en äldre man i prästkappa tycks följa henne sedan hon klev in i rummet, trots att den är målad i olja. En kåre löper över hennes rygg.
– Är något på tok, rektor Friedmann? Jag hoppas kunna vara till nytta.
Hon slår upp blicken utan att få kontakt med annat än rektorns nacke.
– Oroas ni av elevernas bristande vandel eller gudsfruktan under er fostran?
Sigun lägger huvudet kokett på sned, håller ögonen öppna mot ljuset och tvingar munnen till en hånfull min. Friedmann vänder sig långsamt om. Hon skakar återhållsamt med linjalen höjd i ett krampaktigt grepp.
– Hon ska inte vara oförskämd. Kom hit och se ut genom fönstret jämte mig. Seså, lägg händerna på fönsterbrädan, så står hon stadigt.
Rappen kommer blixtsnabbt, först över ena handens fingrar, sedan den andra. Rektorn går mot dörren medan Sigun tvingar fram tårar och dröjer kvar vid fönstret. I sitt sinne skiljer hon smärtan och förödmjukelsen från sig själv, men låter känslorna strömma ut över sin uppenbarelse. Rektorn öppnar dörren och vänder i avsmak ryggen mot sin nya elev, som hulkar efter tillrättavisningen. Sigun samlar sig och slinker under Friedmanns arm som håller upp den tunga dörren.
– Dolk hittar sin bädd i sovsalen till vänster på vindsvåningen. Undervisningen börjar i morgon, klockan åtta prick! Frukost vid sju, och andakt halv åtta. Gör mig inte besviken igen!
Sigun skyndar uppför trappan med knutna nävar. Upp, upp, tills trapporna tar slut. Hon snubblar in i en långsträckt sovsal med enkla sovkojar i två rader under snedtak med enkla vindskupor som blott erbjuder dunkelt ledljus genom sotiga, smala fönsterrutor.
– Vem är du? Har hon slagit dig också?
En ung flicka, yngre än Sigun men kanske inte yngre än vad Sigun verkar vara, reser sig från en sängram med halm.
– Hon kommer att ångra vad hon gjort.
Sigun visar upp sin vänstra hand där rodnaden stiger efter rektorns rapp. Sigun ser djupt i ögonen på sin olyckssyster.
– Jag heter Sigun. Sigun Dolk, och här på vävskolan som en försynens chans till ett bättre liv, antar jag. Jag tackar mina välgörare!
Hon himlar med ögonen.
– Ylva. Lindskog, från Simonstorp. Jag har varit här över ett år. Rektorn är en satmara, bry er inte om henne. Vi står alla ut med värre än du, än så länge.
– Så det är illa? Jag hörde rykten redan på väg hit till Norrköping, om knappa omständigheter och än värre.
– Än värre?
Ylva tar ett steg tillbaka och lägger händerna på ryggen. Hon kniper ihop ögonen och kisar mot Sigun.
– Ja, rektor Friedmanns reglemente talar inte väl för sig, ens på avstånd!
Sigun håller åter upp sin rappade vänsterhand. Ylva griper tag i handen med sina.
– Hon är ett vidunder! Hur lång tid var det sen ni träffades innan hon slog? Nej, jag vet! Du kom ju i dag. Och om du blir kvar, så får du snart nog känna av hur illa det är! Din säng är där borta, näst längst in mot hörnet. Berit lämnade skolan nyss. Hon kunde inte stanna i det tillstånd hon var, om du förstår?
– Pojkarnas sovsal är tvärs över trapphuset? Några av dem är väl också beroende av välgörenhet för skolavgiften?
Sigun väntar tills Ylva väljer att släppa hennes hand.
– Jo. Men de är färre än vi. Och det kan varit nån annan, till och med från stan. Bara för att Berit var frielev måste inte hennes grabb varit det. Rika har ju lättare att komma undan i såna här fall.
Alla de som Sigun tillåtit sig älska, var är de nu? Inte har de kommit undan förbannelsen, det vet hon. Sigun vänder sig från Ylva och går bort mot Berits efterlämnade bädd. En hopsnickrad sängram av brädor med halm, sovvaret är försvunnet, och en liten kista för privata tillhörigheter vid fotändan. Så det är så här frieleverna på vävskolan har det. Skolavgiften betald av välgörenhet, disciplinering för minsta förseelse och en hård bädd under enklast möjliga förhållanden på vinden. Sigun öppnar sin högra hand, som varit knuten till nu. Hon ser ned på en svartnad klump av vax. I vaxet finns tre avtryck av nyckelax, nycklarna från rektor Friedmanns knippa.
