“Det var här vi brände häxan.”
Mor Myrtabas vägvisare, en gammal man från trakten med bara tre tänder kvar i munnen och ungefär lika många hårstrån på huvudet, stannade till och hon höll motvilligt in hästen. Där, mitt på byns allmänning, syntes de förkolnade resterna av bålet. Svartbrända stockar stack upp ur askan och pekade likt olycksbådande fingrar upp mot himlen. Platsen stod i skarp kontrast till de omgivande pittoreska stugorna med deras halmklädda tak och blomsterlådor nedanför fönstren. Det vände sig i magen på henne när en vindpust förde med sig den kvardröjande stanken av bränt kött. Hennes vägvisare slängde iväg en spottloska i riktning mot bålet. Det gick inte att ta miste på stoltheten i hans tandlösa flin.
Hennes grepp hårdnade om hästens tyglar när hon kämpade för bemästra vreden som bubblade upp inom henne. Sedvänjan att bränna folk på bål borde sedan länge vara utraderad i konungariket Fyr. Den lilla byn, som saknade ett officiellt namn, låg emellertid tillräckligt långt från huvudstaden, gömd i en dal högt uppe bland Demonbergens toppar, att lagens långa arm sällan nådde den.
“Och vad hände med pojken? Enligt de uppgifter jag har så hade häxan en son?”
Orden kom ut skarpare än vad hon hade avsett. Den gamle mannen ryckte till och såg misstänksamt på henne. En blick på det kungliga emblemet på hennes mantel räckte dock för att åter lossa tungans band.
“Han är hos smeden. Vi har hållit honom inlåst där sedan…”
Mor Myrtaba höll upp handen och avbröt honom.
“Ta mig till honom. Nu.”
Nyfikna ögon följde deras färd genom byn. Hennes blodröda mantel, ett tecken på att hon tillhörde häxjägarnas skrå, väckte uppmärksamhet. Såväl män som kvinnor, unga som gamla, kom ut ur husen för att storögt betrakta främlingen som anlänt till deras by. Några av dem klev rent av nedför förstutrappan och började på avstånd följa efter henne och den gamle mannen längs den enda bygatan. När de nådde fram till smedjan så hade bortåt femtio personer anslutit sig till dem.
Pojken hölls fången i en hastigt ihopfogad metallbur som stod placerad på gårdsplanen framför smedjan. När Mor Myrtaba såg den smutsiga, lilla gestalten som satt hopkurad inne buren, fick hennes vrede nytt bränsle.
“Släpp ut honom. Omedelbart”, beordrade hon.
En flämtning hördes från folkmassan bakom henne och smeden och hans lärlingar såg misstroget på henne.
“Men… men han är son till en häxa. Tänk om han använder sin magi och förhäxar oss?”
Smeden vred sina tjocka nävar och trampade nervöst med fötterna.
Mor Myrtaba suckade.
“Om han hade kunnat det, tror ni då att en enkel metallbur hade stoppat honom? Nej, precis. Så släpp ut honom. Nu.”
Hon satt av hästen och gick med bestämda steg mot metallburen. Den röda manteln flaxade bakom henne likt en segel.
En av smedens lärlingar skyndade före och låste upp buren. Pojken på andra sidan metallstängerna reste sig sakta och steg tvekande ut genom öppningen. Hans blick flackade fram och tillbaka och han ryggade till vid minsta rörelse från smeden eller hans lärljungar. På nära håll syntes det att han hade blivit slagen. Under all smutsen skymtade blåmärken i både ansiktet och på armarna. Och han var fruktansvärt mager.
“Vad heter du?” frågade hon med mild röst.
Pojken svarade inte utan såg bara upp på henne med stora ögon. Han hade en nordbos sneda ögon och korpsvarta hår, inte helt ovanligt så här nära gränsen. Hon uppskattade hans ålder till att vara runt tio.
“Bränn ungen!”
Ropet kom från byborna bakom henne.
“Ja, bränn häxans horunge”, upprepade en annan röst. Fler instämde.
Mor Myrtaba såg sig om över axeln och sökte med blicken efter de som hade talat. Folkmassan stirrade tillbaka med nollställda ansikten.
Hon fnös föraktfullt. Fegisar.
Hon vände åter uppmärksamheten mot pojken och var precis på väg att ta ett steg närmare barnet när ett föremålet kom flygande till höger om henne, så nära att hon kunde känna vinddraget mot sin kind. Föremålet föll till marken och landade med ett plopp i leran vid hennes fötter. Hon såg ned och hennes hjärta frös. Det var en sten, stor nog att krossa en skalle om den kastades med tillräcklig kraft och precision. Huruvida stenen var ämnad för henne eller pojken var oklart, innebörden var emellertid ändå den samma.
Mor Myrtaba suckade. Hon hade verkligen hoppats på att kunna lösa situationen på ett lugnt och fredligt sätt men insåg nu att den möjligheten hade försvunnit, om den överhuvudtaget hade funnits. Hon böjde sig framåt och sänkte rösten så att bara pojken skulle höra henne.
“När jag säger till springer du mot skogen.” Hon nickade mot skogsbrynet alldeles bakom smedjan. “Spring så fort du kan och se dig inte om, hör du det?”
Pojkens ögon vidgades först av förvåning. Sedan nickade han. Han förstod.
“Bra. Gör dig redo.”
Med de orden rätade hon på ryggen och i en böljande rörelse befriade hon sig från den avskyvärda manteln samtidigt som hon vände sig om för att möta pöbeln. En kollektiv flämtning hördes från de församlade byborna när två eldklot uppenbarade sig i hennes uppåtvända handflator. Lågorna dallrade i luften ett par centimeter ovanför hennes hud utan att skada henne.
“Backa undan”, fräste hon. “Backa undan, eller så bränner jag er på samma sätt som ni brände min syster.”
