Jag tittade ut genom fönstret och försökte bedöma avståndet ner till marken. Det borde vara ungefär hundra meter. Det var garanterat att man dog om man hoppade. Bra, tänkte jag, och fylldes med skuldkänslor över vad jag skulle göra. Jag hörde hur nycklarna rasslade i låset, dörren öppnades, och in kom en tjänare med kort, svart hår, sår på armarna och ungefär i min längd. Solen kastade skuggor över hans utmärglade, nakna kropp, resultatet av år och år av slaveri. De senaste veckorna av svält hade fått min egen att anta en liknande form. På avstånd kunde hans anletsdrag säkerligen förväxlas med mina. Perfekt. I händerna höll han en mugg vin och en bit bröd. Han såg väldigt förvånad ut över att jag var naken. Så fort dörren stängdes och låstes smällde jag till honom i huvudet med pallen, så han rasade ihop på golvet, medvetslös. Vinet färgade väggarna röda när muggen träffade golvet. Jag plockade upp en av skärvorna och skar av mitt axellånga hår så att det blev kort som hans. Sedan körde jag in huvudet i eldstaden och gnuggade håret mot de svarta väggarna och gömde det avklippta håret under en sten. Jag såg i spegeln på väggen att mitt hår nu nästan var helt svart. Jag drog på tjänaren mina kläder, och släpade honom till fönstret.
“Förlåt”, viskade jag i hans öra, trots att jag visste att han inte kunde höra mig. Svetten rann ner i ögonen och blandades med tårar när jag lyfte upp honom på fönsterblecket och gav honom en knuff så att han föll över kanten. Jag slöt ögonen och vände mig bort när jag hörde den tunga dunsen. Jag skrubbade snabbt armarna mot de skrovliga stenväggarna för att imitera pojkens sår, och slutade inte förrän jag kände att huden brast. Sedan torkade jag tårarna och sprang till dörren och bultade på den medan jag skrek osammanhängande. Vakten som öppnade såg mycket förvirrad ut.
“Vad står på?” frågade han argt.
“Kronprinsen hoppade!” skrek jag och pekade på fönstret. Vakten blev vit i ansiktet, och rusade dit. Han såg byltet på marken, en pojke i mina kläder, men det var för stort avstånd för att han skulle se att det inte var jag.
“Gå tillbaka till köket!” röt han. “Jag ska meddela Översteprästen.”
Jag sprang ut ur tornet med adrenalinet dunkandes i öronen, nerför trapporna till soldaternas baracker där jag stal en pyjamas. Ingen brydde sig om mig, jag smälte in perfekt förklädd som tjänare. Jag fortsatte över borggården, och jag såg i ögonvrån hur vakterna samlades runt tjänarens kropp på marken. Jag kände hur stenarna skar in i mina fotsulor när jag sprang, och jag började bli trött. Nu hörde jag hur det blev kalabalik vid kroppen, de insåg att den inte var min. Jag tvingade mig själv att öka takten, och drog en lättnadens suck vid åsynen av stallet framför mig. Jag for in genom stallporten och dök in i spiltan till en grå, kraftig häst med namnet Skadi. Väl därinne drog jag på mig pyjamasen och klättrade upp på hästryggen. Jag grep tag i manen och sparkade till henne i sidan så hon flög framåt. Jag red ut på borggården igen, och den här gången fick vakterna syn på mig. Jag kunde höra hur de ropade efter mig när jag red över vindbryggan och ut i friheten. Ja, nästan iallafall, jag behövde fortfarande ta mig igenom byn innan jag var riktigt säker och kunde ta mig vidare till ett närliggande kungarike. Insikten kom som en blixt från en klar himmel. Jag skulle inte kunna gömma mig i något annat kungarike. Översteprästen skulle efterlysa mig, och jag skulle antingen behöva leva som en utstött resten av livet, eller försöka rentvå mitt namn. Och för att kunna göra det var jag tvungen att hitta den riktiga kungamördaren.
Jag saktade ner Skadi när vi kom fram till de första husen i byn, för att inte väcka mer uppmärksamhet än jag redan gjorde. Nu när adrenalinet började avta kände jag hur det värkte i armarna efter såren jag gjort i tornet. Jag såg hur det började formas blommor av blod på ärmarna av pyjamasen. Jag vände blicken mot vägen igen, och det var tur att jag gjorde det, för annars hade jag ridit över flickan. Jag drog häftigt i manen på Skadi som stegrade sig, men satte ner hovarna en bit ifrån henne.
“Se upp!” skrek hon argt och blängde upp på mig.
“Förlåt!” ropade jag tillbaka. “Jag såg dig inte.”
Flickan studerade mig en stund.
“Ska du härifrån?” frågade hon.
“Ja”, svarade jag tveksamt. Varför ville hon veta det?
“Ta mig med dig, jag ska också härifrån, och jag kan hjälpa dig”, sade hon.
“Hur då?” frågade jag misstänksamt.
“Jag är bra på att stjäla saker, och jag kan öppna lås utan nyckel. Dessutom kan jag slåss, och det ser inte ut som om du kan det”, argumenterade hon med en menande blick på min blodiga pyjamas. Jag avskydde det, men tvingades erkänna att jag inte var i stridsskick överhuvudtaget.
Jag nickade motvilligt.
“Okej då. Men om vi ska göra följe vill jag veta ditt namn”, sade jag.
“Kalla mig Lixie”, svarade hon kallt. “Din tur.”
Det var nog en dålig idé att säga Alexandr, mitt riktiga namn, så jag tog min livvakts istället.
“Draven”, sade jag, och lade märke till att Lixie hade en stor väska med sig.
“Vill du ha hjälp med den där?” frågade jag och sträckte frågande fram handen. Hon backade genast undan och fräste, och innan jag hann blinka höll hon i en kniv.
“Nej! Jag rör inte dina grejer, du rör inte mina, och speciellt inte väskan.”
Jag drog snabbt undan handen, för hon verkade fullt kapabel att hugga av den.
Lixie stoppade undan kniven och kom långsamt närmare. Jag sträckte återigen ner den för att hjälpa henne upp. Hennes kalla fattade tag i min svettiga, och jag började dra upp henne. När hon var ungefär halvvägs råkade väskans spänne fastna i mitt byxben, och lockflärpen gled upp en aning. Lixie ryckte till och skyndade sig att spänna fast den igen, men jag hade hunnit se vad som fanns däri, och det fick mitt blod att frysa till is i mina ådror. Det var min fars huvud som låg i Lixies väska.
