Froge smyger sig hukande in under den tjockaste roten längst bak i mörkret. Förgreningarna är så knotiga och slingrande att man knappt kan se vad som är rot eller vägg, jord eller mörker. Inifrån sitt gömställe längst bak i jordsalen kan han höra vad som sägs men inte se vad som utspelar sig där framme. Ingen vet att han har sin håla just här ovanför, i den pampiga jordsalen av alla ställen, längst upp närmast det skrovliga taket där mörkret är så kompakt att ingen skulle få för sig att leta. Här har han dessutom nära till tunneln ut – han kan enkelt smyga sin väg utan att någon skulle se honom eller ens veta att han någonsin varit här. Froge drar sig ytterligare en liten bit in i mörkret.
Helst hade han velat stå med de andra, viska gissningar i mörkret, känna sig självklar och inbjuden, nicka så där allvarligt som stunden kräver och humma medhåll, men Froge vet bättre än så. Hans arv är tungt att bära och överallt möts han av tvivel och ifrågasättande. De misstänksamma blickarna gör ont, de blir som små hål i huden som sticker och skaver och får honom att vilja krypa ur sitt eget skinn. Därför gör han sig alltid så osynlig han kan. Han har förädlat konsten att varken synas eller höras, märkas av eller räknas med. Ibland händer det att de andra underjordingarna i Joreklyft liksom glömmer bort att han finns och det är ju lika bra det.
Froge hukar där under roten, andas in den täta, spända atmosfären och väntar på att skaran framför honom ska tystna och låta Samlingen börja. Han kan inte se Struen eller någon annan i Rådet, men ljusskenet avslöjar att de skridit in och tagit plats framme vid Jordkronan.
En annan gång, för länge sedan, innan Froge riktigt förstått att det var han som ärvt och bar den kollektiva synden, hade han lyckats ta sig ända längst fram i jordsalen. Han hade knappt hört ett ord av vad äldringarna sade, så förtrollad var han av den enorma Jordkronan med alla sina snirkliga, trådtunna rötter som slingrade sig in i varandra till långa smäckra nystan av brunt och svart, djupaste grönt och skiraste silver. Dropparna av bärnstensfärgad sav och guldskimrande vatten strilade, lekte och gnistrade som tusen ögon i den täta kronans djup. Jordkronan, hjärtat som slår för alla och som alla hjärtan slår för, livets början, grönskans ursprung och kärnan i Kraften som allt levande behöver för att födas, finnas, frodas. Froge blundar och ler när han känner att glöden som Jordkronan tände i hans inre fortfarande brinner lika starkt. Han är trots allt en jording, ett med jorden, sprungen ur den och uppfylld av kärleken till naturen och instinkten att skydda och vårda allt som lever där – det kommer de aldrig kunna ta ifrån honom. Han vilar så djupt i minnesbilden att han nästan missar de inledande orden av Struens kungörelse.
”… under jord och ovanför, grannar och vänner och gäster från fjärran.”
Struen lyfter lite tveksamt blicken vid dessa ord och ser sig sakta omkring. Han vet att det varken finns grannar, vänner eller gäster från fjärran här, det är önsketänkande, en stolthet från förr som Struen vägrar släppa. Orden klingar falskt men åhörarna suger tag i dem med spända nävar och hoppfulla blickar, kanske kan vännerna och grannarna och gästerna en dag bli verklighet igen. Kanske kan de återta sin värdighet, skaka av sig skammen och återigen bli det stolta folk som de en gång var. Struens röst är tunnare och torrare än Froge mindes den, som solbränt gräs.
”Många av er är för unga för att minnas, och vi äldre som kommer ihåg har nästan glömt. Men nu är tiden inne.”
Någonting svindlar bakom Froges ögon, han famlar efter stöd mot väggen för att inte förlora fotfästet. Det är nu det händer, det är nu det outtalade kommer att bli sagt, så att alla kan sluta med sina anklagande blickar och i stället säga det rätt ut. Att allt är Froges fel. Synden, skulden, beslutet som ledde till början av katastrofen.
Det susar till i jordsalen, ett stigande sorl av viskningar och röster, några höjda och uppbragda, de flesta låga av respekt för stundens allvar. Sorlet lägger sig lika plötsligt igen. Det blir knäpp tyst, som att alla håller andan.
”Rådet har kommit till ett beslut.”
Struen drar ett raspigt, illavarslande andetag.
”Vi ska ta tillbaka Kraften från människorna. Innan de förgör det sista av både oss och sig själva.”
Froge slutar andas. Det dunkar i öronen, flimrar framför ögonen. Han tumlar bakåt, ömsom snubblar, ömsom springer mot tunneln. Han måste bort härifrån, upp ovan jord och ut i friheten.
***
”Men varför Froge? Han har ju inte ens tagit sin rätta form än! Att skicka i väg honom är både grymt och meningslöst, till allas vår fördärvelse! Hur kan detta vara ditt förslag?”
Grons blick är ilsken, han skakar på sitt kantiga huvud och frustar till så det skvätter grus från ena mungipan.
Rummet blir besvärande tyst. Rådets äldringar brukar inte vara oense. De sitter i varsin tron runt stenbordet och betraktar varandra. Struens ektron har format sig efter honom i nästan ett årtusende, en gammal kompanjon som alltid skänker honom stabilitet och beslutsamhet – och det behöver han sannerligen nu. Han kan inte berätta hela sanningen, men Rådet måste enas. Gron muttrar uppfordrande och lutar sig närmare bordet. Barka ser stilla på Struen men säger inget. Hon ritar cirklar på bordet, det blir små runda pölar av vattendroppar i fingrarnas spår. Tjäle gnuggar sand ur ögonen och har stora svårigheter att hålla sig vaken trots stundens allvar. Struen ställer sig upp, ser bistert på de andra en i taget.
”Froge må vara en hopplös figur, men han är vårt enda alternativ”, säger han bestämt. ”Det finns ingen annan som kan ställa allt till rätta.”
Han böjer sig ner och drar mödosamt fram ett avlångt föremål som han lägger på bordet. De andra drar förskräckt efter andan och stirrar vilt på Struen.
”Nu förstår ni varför. Vi måste skicka i väg Froge nu, med hast, innan det är för sent.”
