Förgätmigej
Ett ensamt moln vandrade över bergstoppens naggade rand. De enstaka stråken av gråvit snö sinade innan de vidrörde skogens jämna bryn. Härifrån var det omöjligt att se vad som befann sig bortom dalen. Den enda ledtråden var en smal dalgång som löpte likt en klyfta mellan två aftonröda klippor, västerut. Jag visste att det rann en flod genom dalen och jag visste att den slutade någonstans. Jag mindes att den rann ner i en alpsjö och vilade där ett tag.
Mina vandringsskor var sotgrå undertill. Torkad dy täckte sulorna. Framtill, vid tårna, var dyn sprucken. Under skorna viskade silveraktigt gräs i den vaga vinden. Vinden vankade av och an i dalen. Jag snurrade ett grässtrå om mitt pekfinger och nynnade. Emellanåt antog min sång samma frasering som vinden.
Min kjol hade sölats ner och brustit i ändarna. Lösa sömmar och stycken av härjat ylletyg hängde fransiga. Jag lyfte upp en kant och förde den närmre min gryniga syn. Någonstans i den grå nyansen gömde sig ett mönster som varken jag eller mor någonsin hade kunnat se i dess helhet. Efter år av slitage och lagning hade jag lagt märke till vissa motiv. Som tydligast var de runt blygdbenet, dit varken strykande rörelser, solljus, eller lerigt vatten brukade nå. Om vartannat kunde jag urskilja blommor mellan de alldagliga bilderna av lerkrus, silverbokar, och duvor. Trots att varje enskild blomma var annorlunda, såg jag att de tillhörde samma art.
Artens namn hängde på min tunga innan jag kunde frammana det. Inte fingerborgsblommor, inte nyponblom…
Förgätmigej.
Det första ledet av ordet är ett ålderdomligt ord för att glömma, som vanliga människor inte använder längre. Jag tyckte att ordet framstod som en diktrad; en lösryckt skymt av längtan, plåstrad över en mjuk blå blomma som verkar vara lättare att glömma bort än andra.
Jag reste mig upp och hasade upp kjolkanten över knäet. Tyget väste förmanande. På mitt knä lös det oläkta såret som lyktsken tummar i dörrspringor. Det verkade krympa och växa, och öppnas och stängas. Men alltid fanns en skymt kvar; ett eftersken. Jag vände kjoltyget ut och in och såg hur avtrycket från såret, nu med nyansen av levrat blod, även bar ett stråk av bärnstensfärgat var i mitten. Jag undrade vad det innebar, och ratade mig själv för att jag inte hade ställt fler frågor.
Ängen med förgätmigej vrängdes hit och dit i den intågande vinden. Medan blombladen välvde fram och tillbaka, skiftade tonen från kornblå till silver och från silver till kornblå igen. Jag släppte taget om kjolen och lät den stryka mot mitt smalben. En frans kittlade min fotrygg, och en sten föll högljutt ner i det flacka röset. Jag började försiktigt att klättra ner, varsam för de vassa snåren och springorna mellan de större stenarna.
Ett askgrått moln sjönk in över bergsranden. Vinden började plocka i ändarna på min huvudduk, trummade in sig i de lösa ärmarna av min tunika. Kvar lämnades gåshud. I stunden verkade det som om min hud sakta men säkert förvandlades till gammalt läder, som om ömheten jag hade känt i flera veckor var början på något större, eller värre.
Jag närmade mig ängen, pressade ner en hand i min kappsäck, och rotade bland det osorterade medtaget. Jag tummade på en träask, ett ihoprullat pappersark, och en mjuk fjäder, innan jag kom åt boken. Raskt föste jag av bandet och satte mig ner på huk. Jag stöttade händerna mot knäna och kände hur svedan spred sig från såret, upp till låret, ner till vaden. Jag sträckte åter ner handen i öppningen.
Boken var rödbrun till nyansen. Över pärmen löpte spår som liknade framskjutande nervkärl. Min vän hade sagt att den liknade barken på en rödgran. Mörk, multen brun, och sömstucken av en eldartad rodnad. Vi hade legat under en korkek och bläddrat mellan de olika sektionerna. Den första var ägnad till blommor, den andra till blad, den tredje till fjärilar, … Vännen hade undrat hur det kom sig att jag förde anteckning. Jag försökte, men kunde inte riktigt förklara varför. Det fanns så mycket jag kunde säga, men jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Vid bron över agarfloden, eller på veteåkern. Det ena kändes för nära, det andra för avlägset. Allt däremellan var suddigt i kanterna.
Kanske var det därför jag stod där just då med boken uppslagen i min vänstra handflata. Blåsten bläddrade mellan sidorna på egen hand. Jag tillrättavisade den strängt medan jag tog ett par steg framåt. Kanske var det därför jag öppnade munnen och andades ut när den kvicksilvergrå gestalten dök fram över klippkanten.
Himlens skira blå yta, hade delvis färgats förgätmigej. Över det färgspruckna valvet flög ett stygn av skimmer. Vingar vecklades fram och föll tillbaka, fram och tillbaka. Vingslagen ljöd ända dit. Likt häftiga andhämtningar, följda av fullkomlig tystnad.
Boken föll ur mitt grepp. Jag stod där, mållös i ett ögonblick, innan jag lade märke till gestaltens storlek. Över träden som kantade den lägre bergskammen, flög ett bevingat fä vars kropp sträckte sig över ett helt skogsparti. De uppmärksamma grantopparna drogs med i luftmotståndet. Fäet utlät ett skri och jagade efter molnen.
Jag slängde ner säcken i gräset och stoppade boken i min kjollinning. Jag kastade mig upp för röset, greppade med bara händer tag om de vassa stenarna. Allt, för att ta mig upp till täppan så fort som möjligt. Den sista biten kröp jag på mina bara knän, och kände hur köttet i mina ben snörptes åt likt gammalt läder. Kjolens ena kant kneps åt av ett vasst stenhörn. Jag hörde hur den yttersta sömmen tog emot innan den brast. När jag vände mig om, såg jag hur blombladen lösgjorts från stjälkarna på ängen. Tusentals förgätmigejer omintetgjorda i vinden. Ömsom silver, ömsom kornblå.
Vinden sjöng mot mina kinder, och just som jag vände mig åter, såg jag fäet flyga ut genom dalgången. Dess vingar, svarta, där de förvandlats till nattens första skugga.
