Förnimmelse
Jag vet egentligen inte hur eller varför jag fått det namn jag bär. Mina föräldrar har aldrig fått frågan av mig heller vad jag minns. Under min uppväxt blev namnet till ett ok. Inte själva frågan över tilkomsten av namnet och inte heller namnet i sig utan tillägget. För att ni ska förstå bättre behöver jag nog nämna min syster också. En lillasyster. Hon hette Marie. Vi var olika men ändå lika. Hon hade långt blont hår som skruvade sig i långa böljande vågor. Blå ögon med rosaröda läppar och ett smittande skratt. Eller fnitter. Egentligen vill jag nog kalla det för fnitter. Vilket började som en liten kittling men bubblade upp likt en sprudlande fontän som inte klingade av utan slutade helt abrupt. Ungefär lika abrupt som hennes liv. Hon älskade och älskades. Sen tog det slut. Sen togs hon ifrån oss. Vardagen gick från färg till svartvitt. Familjen slutade samtala. Våra blickar vågade knappt mötas av rädslan för att konfrontera varandras sorg. Men för mig fanns även en annan rädsla. Att inte bara möta sorgen utan även läsa av blicken som skulle tala om det andra också. Att det borde varit jag. Att den svaga överlevde och den starka gick bort. Att det vackra förlorades och skräpet blev kvar. För vi var lika men ändå olika jag och min syster. Mitt hår är vad en del kallar råttfärgat och utan lyster. Min mun är färglös och det som oftast kunde locka den till glädjeuttryck hade varit Maries fnitter. Min kropp tycktes lealös och håglöst hängig till skillnad från min systers spänst. Men våra ögon var lika. Lika bottenblå och vackert rundade med långa ögonfransar och lagom markerade bryn, ingenting kunde göra mig så stolt som när Marie sa;
-Vi har varandras ögon Merkel.
Merkel Märklig blev mitt epitet. Jag minns så väl första gången jag hörde det i skolans korridorer. En viskning som inte var menad för mina öron men som ändå nådde dem. På det direkta skrattet som följde viskningens mottagare förstod jag att smeknamnet redan använts bakom min rygg tidigare. När man växer upp i en mellanstad som jag har gjort är det sedan gammalt att ett tillmäle som snabbt sprids i högstadiet också riskerar att bli etablerat. Så också i det här fallet. Det dröjde inte länge innan någon ”råkade” nämna tilläggsnamnet riktat mot mig och avsett för mina öron. Merkel Märklig. Jag har svårt att klandra någon för det. Ingen kom att tycka att jag var konstigare än jag själv. Ändå sved det i mina ögon vissa dagar att höra det. Ändå hackade det sig i bröstet när jag ibland tjippande efter jämna andetag och dolde mitt ansikte i det gröna högstadieskåpet där jag förvarade min skolböcker och ytterkläder. För de flesta tonåringar är det inget konstigt att man inte får visa svaghet. Att gå i ett högstadium är som att befinna sig i en djungel, blottar man strupen finns det alltid någon som står beredd att hugga. Det finns såklart strategier. Man kan vara den som slår först, sparkar neråt för då blir du inte sparkad på och inger fruktan istället för att gro den egna rädslan. Man kan slå tillbaka även om man är svagare och inte kan slåss. Det kan kosta mycket men det kan också vinna respekt, om inte annat viss självrespekt. Man kan också gå och prata med en ”vuxen person” precis som nästan alla vuxna skulle föreslå. Men redan i mellanstadiet är det väl känt att ”golare får inga polare” och att vara en ”snitch” förbättrar knappast ens status i högstadiedjungeln. Man kan också bli en tapetblomma. Anpassa sig så mycket till omgivningen att man varken syns eller hörs. Ignorera glåpord och smälta undan (eller in) som en färglös blomma i en tapet fylld av andra färglösa blommor. Det sista alternativet hade varit mitt naturliga val. Om det inte vore för att jag hade svårt för och/ eller underprioriterade att dölja min märklighet. Hade jag lyckats med det hade min historia antagligen sett annorlunda ut. Kanske hade mitt öknamn fallit i glömska och jag hade så småningom kommit att betraktas som mer eller mindre normal. Vad nu ”normal” är? Alldaglig är kanske ett bättre ord. Så blev dock inte fallet. Jag betedde mig allt annat än vad som av allmänheten ansågs ”normalt och alldagligt”.
Nu kan det låta och uppfattas som om min tillvaro alltid var nattsvart. Så var det inte. Jag har upplevt lata dagar med sol med bad, kastat mig i högar av löv i höstens alla färger, enträget dragit min pulka uppför branta snöbeklädda backar i jakt på fartens rus och fiskat jagande randiga rovriddare under tidiga vårmornar. Vi hade det aldrig fattigt hemma. Kanske inte direkt rikt heller. Det fanns alltid mat på bordet. Våra föräldrar tog hand om oss, såg till att vi var hela och rena och nyttjade inte alkohol mer än till helgmiddagen eller vad som svensk tradition krävde på högtidsdagarna. Radhuslängan från tidigt 70-tal som vi bodde i var en del av det miljonprogram som bedrevs i Sverige på den tiden. Varken bättre eller sämre boende än någon annan i min omgivning. Gatorna var uppkallade efter fåglar. Vår gata hette Koltrastvägen, i området fanns också Domherrevägen, Sparvstigen, Blåmesvägen osv. Koltrastvägen 18. Det var där den stora sorgen började och med den mest troligt också min märklighet. Jag var fjorton och Marie hade precis hunnit fylla tolv år.
