Ingen skulle efteråt säga att det var Ivars fel att björnarna på Skansen rymde. Hade det varit en helt vanlig lördag så skulle de fortfarande vara instängda. Men det var det inte, det var en sådan dag som bara infaller en gång vart tusende år. En dag då allt kan hända. Och gör det.
Det plingar i dörren på Karla godis & frukt. Doften av sötsaker retar näsborrarna och Ivar ser sig om. Ebba står bakom disken.
”Ivar, god eftermiddag.”
”Hallå Ebba, vet du vad det är för dag idag?”
”Jadå, det vet jag eftersom du är här. Det är lördag.”
Hon börjar göra i ordning kaffe till mamma och pappa som masar sig upp på barstolarna med svarta ringar under ögonen. Lillasyster Siri sover i vagnen.
Ivar gnuggar händerna, det pirrar i magen så där som det gör när godispåsen ska fyllas. Veckopengen bränner i fickan, men han gör sig ingen brådska. Först måste han känna in vad han är sugen på och han börjar den vanliga rundan bland hyllorna.
Att mamma och pappa är med när han ska köpa lördagsgodis berättar han inte för kompisarna. En nioåring kan väl själv promenera de fyra kvarteren från Gärdet till Karlavägen. Att korsa Valhallavägen skulle han kunna göra med förbundna ögon. Men mamma och pappa tycker annorlunda. Och så gillar de kaffet.
Vad ska han välja? Lakrits, choklad eller geléhallon? Han plockar påsen halvfull. Kanske ska han smaka på ett hallon. Bara ett. Med långa drag slickar han av sockret när mamma plötsligt dyker upp.
”Ivar, jag har ett viktigt videomöte. Jag tar Siri i vagnen och går på promenad. Du får följa med pappa på fotbollen.”
Han rynkar ögonbrynen. Orden fladdrar förbi utan att fastna. Till råga på allt kommer pappa en stund senare, säger något om fotboll och vänta på mamma. Ivar rycker på axlarna. Nu är det lördagsgodis som ska väljas. Blicken blir suddig och lukterna gör honom vimmelkantig. Han sätter sig på en pall och slickar ytterligare ett hallon rent från socker. Det smakar som en kallsup och sätter igång ett magsurr, som om han svalt en geting. Ögonen tåras och han blinkar.
Plötsligt är allt tyst. Lamporna är släckta och ute är det mörkt. Ivar rycker till, ser sig omkring och blir kall. Vad händer? Var är alla? På Karlavägen åker enstaka bilar, duggregnet strilar och det glimmar i asfalten.
”Hallå.”
Hans röst ekar i affären.
”Ebba. Mamma. Pappa.”
Det enda som hörs är en buss som kör igenom en vattenpöl. Bredvid dörren blinkar en röd lampa ödsligt som säger att larmet är på.
Först blir han sur för att mamma och pappa har lämnat honom. Sedan tar frestelsen över. Ensam i en godisaffär …
Nynnande plockar han påsen full men något saknas. Gröna kulor måste han ha, de dyra som farfar köper till jul. Blicken far runt i affären. Ja där, där uppe står de. Han sträcker sig på tå efter trälådan med marmeladkulor. Högt uppe på hyllan. Det är precis att han kan pilla fram den med fingerspetsarna. Plötsligt tippar den över. Flyger genom luften och landar med en smäll på klinkergolvet så locket går upp. Kulorna rullar ut och bildar ett illgrönt bollhav. Oh nej, nu kommer Ebba bli galen. Han lägger sig ner och börjar plocka. Två hamnar i munnen, fem i påsen och resten i lådan. När han sträcker in handen under chokladhyllan ser han ett märkligt sken. Det är något guldfärgat som lyser i halvmörkret. Blinkar och susar som fläkten i badrummet. Han tar ut den märkliga prylen. Vrider på den. En rund stång och i änden en ögla, som på en nyckel, med arabiska tecken.
”Vad är det här?”
Då är det som prylen vaknar till liv. Den skakar och blir varm. Vibrerar som en mobil och drar honom mot dörren, som om den berättar att den vill in i nyckelhålet. Susandet ökar i styrka och den låter som köksfläkten på högsta fart. Med ett knäpp fälls taggar ut ur stången. Det är en nyckel! Ivar stoppar in den och vrider om, det klickar i låset och den röda lampan slocknar. Den fungerar. Han provar fyra gånger till. Låser upp. Låser igen. Klick. Klock.
Man får inte stjäla, så han skriver en lapp med allt han tagit och lämnar den på disken. Mamma får betala nästa lördag. Sedan går han ut i kvällsmörkret och ösregnet. Låser dörren bakom sig och känner på handtaget. Jodå, här kommer inga tjuvar in.
Han har bara en sommarjacka och inser att han kommer bli dyngsur innan han är hemma. Huvudet far åt vänster och åt höger. I skyltfönstret bredvid ligger mängder med paraplyer och han får en idé. Gatan är tom och han ilar över till grannaffären. Han tar upp guldnyckeln och för den mot dörren. Köksfläkten börjar tjuta så han är rädd att någon ska höra honom. Men ingen hör honom och dörren glider ljudlöst upp. Det luktar damm och gammal tant i affären. På nolltid är han ute igen med ett paraply i handen, på disken ligger godispengarna. En polisbil kommer glidande längs gatan. Ivar trycker sig mot dörren, försöker göra sig osynlig. Men polisen lurar man inte, de stannar och rutan åker ner.
”Hur var det här då?” säger polismannen.
Ivar sväljer och harklar sig. Ser sig nervöst omkring.
”Bra, eeehhh, jag väntar på min buss”, kraxar han och pekar på 67:an som syns längre ner på gatan.
Just då sprakar det till i polisradion. Den kallar alla enheter till en eldsvåda på fotbollsstadion. Blåljusen börjar snurra och kastar sitt sken över husfasaderna. Med skrikande däck kör de iväg. Puh, vilken tur.
Men måste han verkligen hem? Han river sig i håret. Vad var det de sa innan de gick? Jo, mamma tror att han är med pappa som sitter och tittar på fotboll och är övertygad om att han är hemma. Bara möjligheter, som hans morfar skulle ha sagt. En pirrande känsla av äventyr växer i magen. Ensam i Stockholm med en magisk nyckel. Var ska han börja?
Då dundrar bussen förbi så vattnet stänker. Trots farten hinner han läsa de gröna bokstäverna på reklamskylten. Skansen. En vild idé blixtrar till i hans huvud. Björnarna.
