Det finns en portal i häcken utanför mitt hus. Den är tunn som en solstråle och öppnas bara om den vidrörs under en halv minut, en evighet om man har bråttom. Den är ämnad för den som vet, kanske har den alltid funnits där, långt före min tid. Den är magi, men uppenbar för den som äger vissheten.
Förundrad och med darrande kropp tog jag mig hem efter första gången jag varit upplöst, från ett taggigt buskage vid parken, strax bredvid kyrkan. Jag förstod inte hur jag tagit mig dit. Omtumlad småsprang jag hem med jord på knäna.
Paul är min pojkvän och vi har bott tillsammans på tredje våningen i en hyreslägenhet nästan ett år. Kåken ska rivas har värden sagt. Snart kommer den att ersättas av ett högt och modernt hus. Vårt kontrakt gäller till dess att nya planer kommer. Det passar Paul och mig. Han studerar till läkare och kör extra taxi. Själv jobbar jag i en bokhandel.
Paul tror inte på det som inte kan bevisas. Om jag tar upp en händelse jag upplevt så brukar han se på mig med en blick som vill tillrättavisa mig. Vi har ingen gemensam syn på vad som existerar och det som inte alla kan se. Jag skulle aldrig berätta för honom om den femte och sjätte busken i häcken. Han skulle inte tro mig.
*
Paul var tankspridd när han packade sin resväska. Emellanåt vände han blicken mot mig.
”Har jag allt?”, undrade han.
”Det är jag säker på”, svarade jag men kunde inte förstå varför han inte visste det själv.
”Kommer du sakna mig?” Hans blick var kärleksfull.
Jag tummade på sanningen. Visserligen skulle han vara borta på konferensen i fem dagar men jag skulle inte hinna med att längta efter honom eftersom jag hade andra planer.
”Jag har en del böcker att läsa”, sa jag.
Jag såg hans blick, visste så väl vad den betydde. Det var science fiction, böcker om drömmar och andliga väsen. En kontrast till Pauls läkarvetenskapliga böcker.
”Bra att du förströr dig”, sa han med ett skevt leende.
*
Jag såg ut genom fönstret på tredje våningen. Trafiken hade minskat. Blicken drogs mot häcken. Den lockade, nästan som om den ropade på mig. Jag behövde vänta på rätt tillfälle. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan jag kom tillbaka till parken vid kyrkan. Det var det mest overkliga och sanna jag någonsin upplevt. Jag längtade till morgondagen men visste också att jag behövde vara försiktig.
När jag hade stått där en stund, stirrat ner på häcken, som förstenad på min plats vid fönstret kom en flicka gående med långsamma steg. Hon såg sig omkring, bort över parkeringsplatsen med den svaga belysningen och sedan mot dörren till vårt hus. Jag backade från min plats men hon kunde inte se mig eftersom belysningen var släckt. Hon gled längs häcken med svävande steg, kastade en snabb blick över axeln och stannade sedan mellan den femte och sjätte busken. Jag drog efter andan, spärrade upp ögonen och såg henne försvinna efter en stund. Hon löstes upp som ett glitter i dimman, alltmedan en svag stråle flimrade från jorden.
Oktoberkvällen var stilla utanför fönstret. Ett glest duggregn lade sig på biltaken nere på gatan. En gatlykta hade slocknat och häcken intill mitt hus såg ut precis som vanligt. En fredagskväll i mörker utanför ett rött gammalt tegelhus och jag stod som förstenad med halvöppen mun. På mitt nattduksbord låg en trave med böcker men det var omöjligt att byta fokus och krypa ner under täcket.
Det blinkade till i min mobiltelefon. Paul skickade kramar och pussar med sms. Jag svarade att jag skulle gå och lägga mig men samtidigt tog jag med darrande händer på min kappa. Något drog i mig med långa svepande rörelser, som innanför min hud, ut genom porten, bort mot häcken som nu tappat nästan alla löv. Jag såg mig omkring, precis som flickan hade gjort, innan jag stannade vid häcken, inväntade min tid. Snart skulle jag försvinna, såg framför mig bilden av hur flickan lösts upp i ingenting. Ingen såg mig nu.
Det knastrade svagt i grenarna när jag försvann till den andra världen. Tiden stod stilla. En ljus virvel förde mig till den plats jag var menad att hamna i. Första gången kom jag till en sal där de spelade musik. Det påminde om änglamusik, om det finns något som heter så. Ljuvliga toner fyllde rummet och med en känsla av välbehag njöt jag. Det var som evighet och lycka i förening.
Andra gången noterade jag tiden och det visade sig att jag varit borta i flera timmar innan jag omtumlad efter en rask promenad från parken kom hem igen. Paul hade varit mycket orolig. Jag var alltför omtumlad för att berätta för honom att jag varit vid en sjö tillsammans med andra människor. Det var inget han skulle tro på. Men likväl var det sant. En man hade låtit mig följa med i en eka som han rodde med kraftiga tag och jag hade blivit nästan förälskad i honom efter en kort stund. Då vi skiljdes åt dröjde hans doft kvar. Jag minns den än. Paul skulle tro att jag var galen.
*
Nu satt jag på en bräcklig pall i ett okänt rum. Min klänning i flera lager var i en tunn kvalitet. På fötterna bar jag sandaler. Jag letade med blicken efter flickan jag sett tidigare och plötsligt stod hon framför mig. Bredvid henne gick en hund som påminde om en varg. Den vädrade med nosen.
”Han vill hälsa”, sa flickan.
Jag sträckte fram handen och kände den sträva pälsen under mina fingertoppar. Hunden såg ut som den log.
”Vad heter han?” undrade jag.
”Han heter Fang”, svarade hon och vände sig bort.
Hon upplöstes efter några steg. Jag häpnade och förvånades på samma gång. Flickan och hunden var försvunna.
Utan förvarning stod jag på en vit prick i salen. Min tunna klänning fladdrade lätt. Det susade av tystnad. I famnen bar jag en katt.
Jag ryckte till vid buskaget och parken vid kyrkan. Katten med den guldfärgade pälsen som låg i min famn såg på mig med stora blå ögon. Det svaga ljuset från kyrkklockan visade att det snart var midnatt. Genom kappan kände jag hur katten spann. Jag bar på en katt från en annan värld.
