Lackskor och lussekatter

På Kaptensgatan var det lä och hon var snabbt framme vid nummer 12. Koden mindes hon men fick trycka in den ett par gånger innan det blev rätt genom den stela lovikkavanten. I den korta trappan upp från gatan dunkade plastpåsen mot hennes högra lår: lackskorna, grytlappen hon virkat i slöjden, lussekatterna, de gula herrstrumporna och akvarellteckningen. Tejpen hade korvat sig men annars var hon rätt nöjd med inslagningarna. Ett tag famlade hon i mjölkvit dimma innanför porten, innan glasögonen anpassat sig. Framför henne de dubbla svängdörrarna: de till vänster vidare ut mot gården och Gårdshus-Natalia, de rakt fram in mot hissen och trapphuset. Ifrån trappans mittenfönster kastade hon en blick ner mot Natalias fönster, men där var det alldeles svart. Inte ens en adventsstjärna. Kanske hade de åkt till Montevideo. Eller Karlstad, där Natalias mammas nya kille hade sina föräldrar. I fönsternischen stod Grannbirgittas pelargonier, nedklippta, sovande. Hon hade pyntat också, med grå ulltomtar och halmbockar. Innan hon fortsatte uppåt gav hon en av bockarna en klapp över den styva ryggen.

Mässingsringklockan såg nyputsad ut. Inga bastoner från högtalarsystemet hördes inifrån. Hon log. Kanske skulle de sjunga tillsammans istället? Hon tyckte allra bäst om den med det stegrande »Gloria! Gloria! Gloria!« innan det mäktiga crescendot »in ex-cel-sis De-e-o!«. Den hade de sjungit i Johanneskyrkan, eller Sankt Johanneskyrkan som han brukade säga, söndagen innan. Han hade velat att de skulle cykla. Och det var hennes uppgift att ta fram cyklarna. För att komma till cykelrummet gick man ut genom porten och låste upp en annan dörr, alldeles intill. De fem branta trappstegen upp ställde ofta till det för henne. Deras cyklar stod till vänster, precis innanför dörren. De behövde stå luftigt, så att man kom åt dem ordentligt. Ibland blev det rörigt, om någon granne ställt sin cykel mellan deras tre, eller inte lämnat tillräckligt med plats. Då brukade han ordna upp. Men om hon såg det i tid gjorde hon det förstås själv. Det var så jobbigt när han blev arg. I söndags såg det dock ut som det skulle. Cyklarna vilade ordnat på sina utfällda stöd, med styret och framhjulet inböjda åt vänster. Hon började alltid med att lyfta ut hans cykel, den var störst, tyngt och därmed krångligast. Det svåra var att ta sig nedför trappan. Man var tvungen att lyfta i sadeln med högerhanden samtidigt som man höll i styret med vänster hand. Medan hon koncentrerade sig på att inte snubbla i trappan dök det nästan alltid upp någon på trottoaren, eller så fanns han där och instruerade vilket på något sätt rubbade hennes balans.

Men i söndags gick det bra. När hon navigerat ner faderscykeln utan missöden följde samma procedur för den nyas och till sist hennes egen. Det fanns regler för hur de skulle ställas upp på trottoaren. Först och främst riktningen. Skulle de ut på Djurgården riktades de självklart österut. Var det till kyrkan var förhållandet naturligtvis det motsatta. Sedan placeringen. Trottoaren fick inte blockeras, fotgängare skulle kunna passera obehindrat. Samtidigt måste man se till att var och en fick tillräckligt med plats för att utan hinder kunna sätta sig grensle över sin cykel och sparka iväg. Därav kom det sig att de uppställdes på led, med fadern, som skulle leda dem, först, den nya i mitten och hon själv sist. Mest plats, både åt sidan och bakåt, behövde förstås fadern som schvungfullt, i en enda rörelse, svingade högerbenet över ramen och sadeln, landade med foten på pedalen och sparkade iväg med vänsterbenet. Det var förstås viktigt att pedalen då var i rätt läge. Om man jämförde med en klocka och stod på förarsidan, vilket naturligtvis var vänster om cykeln, skulle pedalen stå på klockan tio, så att man fick ordentligt med kraft inför det första, viktiga momentet. Stod pedalen på exempelvis sex misslyckades ju uppsittningen och sådant reflekterades omisskännligen i humöret. Eftersom hon sällan lyckades få godkänt på samtliga dessa, sinsemellan sammanlänkade, men ändå enskilda uppdrag samtidigt brukade cykelturernas start präglas av dålig stämning. Sist glömde hon pedalerna och hans hade hamnat på omöjliga tre. Vad ska man göra med en pedal som står på klockan tre?

Hon avbröts i sina funderingar av en ny tanke. Ingen kom och öppnade. Hon ringde på igen och den skarpa ringsignalen letade sig ut i trapphuset men följdes inte av någon annan hörbar aktivitet på insidan. Hon kände på dörrhandtaget. Det var låst. Man fick vara försiktig så man inte klämde fingrarna när man fällde upp brevinkastets dubbla mässingplattor. Det var släckt innanför och allt man såg var innerdörrens speglade mönster. Kouros och en vag matlukt. Mimmi Pigg sträckte ut sina armar i arton minuter över ett på hennes handled. De hade sagt att de skulle äta vid två men att hon ju gärna kunde komma lite tidigare. Kanske hade de glömt något och sprungit ut och handlat? På Ica Banér var det nog stängt men någon av matbutikerna på Fältöversten hade säkert öppet. Hon slog sig ner på klappstolen intill Axelssons. De hade pratat om att hon skulle få egen nyckel men den nya kände inte riktigt att hon var mogen för det än.

Klappstolen var inte särskilt bekväm och ryggstödet skar in mellan skulderbladen. Men hon tyckte ändå om den. Mindes hur de hade åkt ut till Kungens kurva alla tre och köpt sex stycken likadana dagarna efter att mamman och hon lämnat Porsön för att bo med honom istället. Till Kungens kurva kunde han aldrig åka utan att kommentera ortsnamnet. Kurva kom från latinets »curva« som betyder sned, böjd. Mycket logiskt, menade fadern, sa man därmed på polska kurwa om pros-ti-tu-erade. De sneda, böjda kvinnorna. Hon hade inte riktigt förstått vem som var en kurwa och hur man blev en sådan. Fadern använde begreppet om så sinsemellan olika kvinnor som mammans skilda arbetskamrat Inga, Mona Sahlin, Madonna och en gång till och med om mamman själv. Men hon visste att det var något mycket dåligt. Långt senare skulle hon höra anekdoten om kungen som kört av vägen och den varianten skulle lägga sig över den första som ett mjukt täcke nysnö.

Sedan, efter att de flyttat ut och den nya flyttat in, försvann stolarna. Alla utom den som förpassats till trapphuset, vill säga. Istället kom ett matsalsmöblemang i glas och stål. Med stolar som i kyrkan, samma raka och höga rygg. Det hände inte ofta nuförtiden att hon satt på den som blivit kvar. Ryggstödet skavde och hon drog av sig sina snowjoggers och satte på sig lackskorna. Förhoppningsvis skulle han märka hur fin hon var i dem. Och hur snyggt, jämnt, hon hade ställt uteskorna mitt på dörrmattan. Vid stolen hade det hunnit bildas en liten pöl av smältvatten. Hon torkade upp det värsta med tygskaftet till en av snowjoggersarna. Fjorton minuter i två. Inifrån Axelssons hörde hon musik. Jul med Egon. Mamman hade samma skiva och hon nynnade med i Räven raskar. »Så här gör Grinolle var han går, och var han sitter och var han står.« Hon härmade grinandet och gnuggade sig med knytnävarna i ögonen. Plötsligt kände hon en riktig tår rinna nedför kinden. Men tänk om de skulle komma hem just då! Ilsnabbt stack hon ut tungan och fångande upp tåren just som den rann förbi mungipan.

Hon undrade vad de gjorde uppe hos Bermans. Han hade berättat att sådana som de inte firade jul. Och förra påsken hade han avslöjat att det var de som dödade Jesus. Ja, alltså självklart inte direkt de däruppe. Men sådana som de hade hellre velat att en riktig bov skulle gå fri än att Jesus, som inte hade gjort någonting fel, skulle slippa ut ur fängelset. Och sedan blev han uppspikad på korset. Det gick inte att lita på dem helt enkelt. Det var likadant med Wolskis i porten intill. De brukade stöta på varandra på väg till tvättstugan som låg i deras gårdshus. Och en gång hade hon lekt med Jonathan uppe på hans rum. De hade spelat Master mind och han hade vunnit flera omgångar på raken. Det var tydligen också så de var. Oberäkneliga, men smarta.

Ett tydlig kurrande kom henne att tänka på suget som hon nog känt en bra stund nerifrån magen. Arton minuter över två. Hon hade ju med sig fikabröd, men det var tänkt för dem, för sedan. Sex lussekatter, satsens största och jämnaste, låg nedpackade i en röd plåtburk. Om hon tog en skulle det fortfarande vara en kvar åt henne och två åt dem var åt dem. Saffransdoften steg upp mot henne när upp tryckte upp locket. Hon tog den minsta av dem, bröt den mitt itu, i två små ringlade bullar, och skalade sig långsamt fram ända in till russinen. Hon blev tvungen att ta en till, men kom på att på så sätt kunde de fyra lussekatterna som blev kvar verkligen få vara en julklapp, bara till för dem. Utan att tänka sträckte hon med ens på ryggen och förde ihop benen alldeles intill varandra. Nere i entréhallen hade porten klickat till.