Byrackan

Hon ser direkt att den nye är av rätt sort. Han står i källartrappan mellan matsalens bakdörr och dörren till slöjdsalen och tjuvröker med några pojkar. Han är huvudet kortare än de andra och mager. Ansiktet är kantigt och framtänderna sneda. Alla pojkar är vända en aning mot honom. Hon står utanför den nerklottrade matsalsdörren och uppfattar inte vad han säger men hon hör att hans röst redan hittat sitt mörkare tonläge och han talar lugnt men intensivt och ser på var och en. Det är som att han märker att han är iakttagen för plötsligt riktar han blicken mot henne och säger något till de andra. De vänder sig om, tittar på henne, skakar på huvudena och fortsätter röka. Han stirrar några sekunder och hon ryser till. Hon har väntat flera år på att den rätte skall dyka upp och nu står han där och hon vet att han skulle bli perfekt. Ur förklädsfickan, flottig av gårdagens dillkött, drar hon fram en ask, plockar ut en cigarrett och tänder. Hon drar ett djupt bloss, blåser långsamt ut röken och tittar mot pojkarna. Det finns en mamma, med ett kassörsjobb dagtid och ett städjobb kvällstid, och en skara yngre syskon, hur många vet hon inte. Detta fick hon veta av matematikläraren igår under en gemensam kaffestund i skolans matsal där varje stolsben som skrapar mot det sträva golvet får det att ila i kroppen. Mammans hushållspengar kommer att räcka lite längre.

Hemma i hennes radhuslägenhet finns den stora gula hunden hon hittade när den stod med huvudet i skolans kompost och grävde efter ätbart. Den var skygg och hade illaluktande andedräkt. Nu ligger den för det mesta på hennes säng och vräker sig. Hon har en katt också, en svart- och vitfläckig. Även den har hon hittat, den strök omkring med tovig päls och rinnande ögon i radhuskvarteret. Katten var svårare att tämja än hunden. Katten strök runt matportionerna hon satte ut, iakttog henne med sina gula ögon innan den snappade åt sig en matbit och försvann under det trasiga planket. Hon var ihärdig, lärde sig vad den inte kunde motstå. Pojken är som katten, skygg och vaksam. I deras blickar kan hon utläsa en stor dos beslutsamhet, ett brett stråk av trots och, om man vet vad man söker efter, ett uns av önskan att höra till, vara viktig. Katten sover numer i den slitna konstlädersoffan på en filt av grön fleece under dagarna, på nätterna jagar den. Det ska han också göra. Första och andra stegen har hon redan klarat av: han har sett henne och han vet att hon inte kommer att skvallra för lärarna att de tjuvröker. Till näst skall hon sticka åt honom en cigarrett, i förbifarten. När kontakten är etablerad kan hon fortsätta med en hel ask, några öl och slutligen starkare grejer, men inte för mycket, han kommer att vara på sin vakt. Hon har ingen brådska. Om han vore som den gula hunden, som lufsade efter henne redan efter det första köttbenet, skulle han inte vara rätt för uppdraget. Han måste vara som katten, en jägare som lägger ut lockbeten och väntar tålmodigt på att överrumpla sitt byte. Det hon har att erbjuda är ändå bättre än det han annars skulle få. Skolklockan ringer, pojkgruppen fimpar sina cigaretter och släntrar iväg. Hon riktar blicken mot den spruckna muren tio meter längre bort och låtsas inte se dem men hon känner hans ögon.

Dagen därpå ställer hon sig lite tidigare utanför matsalsdörren och väntar. Det blåser snålt och duggregnar. Hon står med de bara armarna i kors och tar då och då ett bloss. Tobakslukten blandar sig med lukten av stekt lök som fastnat i hennes kläder. Pojken kommer en bit efter de andra, i munktröja med huvan uppfälld. Tröjan är sliten över armbågarna och jeansen har för korta ben. Hon räcker fram cigarrettpaketet och blåser samtidigt ut ett moln av rök och ser på honom i ögonvrån. Han stannar, ser stint på henne så länge att hon stänger asken med tummen, drar åt sig armen och rycker på axlarna. Han ser hungrigt på den stängda asken. Hon ler inombords, steg tre är avklarat.