Stjärna i natten

Byn ruvar tyst i vinternatten. De röda tegelhusen ligger prydligt uppradade längst landsvägen, förr en genomfartsled mot kontinenten, nu mest en bortglömd bygata. En katt skyndar sig in genom Krons öppna källarfönster, undan den skånska vinterns bitande vindar. Skolan är tyst och mörk den också så här på fredagskvällen. Bredvid den ligger Vitavillan. Man brukar aldrig se någon där, men det lyser svagt från burspråket. Gardinen rör sig och man kan ana ansiktet av en gammal kvinna. Nu hämtar hon plånboken och räknar mynt. Ett mynt till varje barn, precis som alla tidigare år. Utanför på grusgången i skydd av den stora granhäcken hörs ljudet av trampande fötter i gruset och barnröster som tisslar och tasslar. De förbereder sig. Ett berg av jackor bygger upp sig på den frostnupna gräsmattan. Ledaren låter skarp i rösten när hon viskar:

»Skynda dig! Nu är det bara du kvar. Du kan inte ha mössan på dig när hon öppnar.«

Jag slits mellan att vilja göra rätt och att inte dra på mig ännu en öroninflammation. Mössan är vit precis som lucialinnet och den är alldeles ny, av mjuk kaninliknande fuskpäls. Den följer huvudets form och hålls ihop under hakan med två syntetsvansar. Mitt långa hår når ner till midjan och ljusa lockar tittar fram under mösskanten runt ansiktet. Glittret är fastknutet runt mössans kulle. Det såg fint ut när jag provlussade framför mammas stora spegel i syrummet. Där sjöng jag högt och med stor inlevelse. Där vågade jag leva ut. Och där kände jag att jag är bra precis som jag är. Jag tittar på ledaren och överväger om jag ska ta av mössan, men så bestämmer jag mig. Jag tar av med ena lovikavanten och för upp ringarna som håller ihop mössan hårdare under hakan.

»Men hallå, nu kan vi inte vänta på dig längre.«

Hon vänder mig ryggen, irriterad nu som alltid när någon inte gör som hon vill.

»Här, tänd era ljus på mitt!«

Nio vantbeklädda händer med levande ljus förenas i en gemensam ljuslåga bakom min rygg. Jag kan känna värmen från ljusen. Sedan sätter jag på mig lovikavanten igen och plockar upp mitt ljus från grusgången, där jag lagt det när jag tog av jackan. När jag vänder mig om har alla levande ljus i händerna. Jag räcker fram ljuset mot Agnetas men ser in ett par skräckslagna ögon.

»Du brinner«, viskar hon.

Lukten av bränt hår slår emot mig samtidigt som jag känner hettan i ansiktet. Lovikavantar slår mot mitt huvud, mina, Agnetas, kanske andras. Jag kan inte tänka, är liksom inte där, vet inte om händerna som slår på mitt huvud är mina eller någon annans.

Det är över på några sekunder, bara en liten incident, en tillfällig störning av vårt årliga scoutlussande som ska samla in pengar för att förgylla sommarens läger. Kanske kom de fram till mig och undrade om jag hade bränt mig, kanske frågade de hur jag mådde, jag minns inte.

»Hon får skylla sig själv. Hon får skylla sig själv. Hon får skylla sig själv«, ringer det i mina öron och lukten av bränt hår fyller mina näsborrar.

Som en vit ängel med brända vingar flyger jag fram mellan de mörka husen mitt på bygatan. Mössans vita kaninpäls har förvandlats till en svart hjälm och syntessvansarna har smält ihop till en hård pinne under hakan.

I bakgrunden hör jag barnröster »… stjärna i natten …«.