Isflickan

Den hösten marscherade myrorna i långa rader på stigen mot dass och jag hade tappat min första tand. Varje dag tog vi upp fisk och gav renset till måsarna som skriande cirklade kring våra huvuden. Jag var rädd för deras kraftiga vingar, näbbarna, klorna. Pappa lyfte upp mig på sina axlar och bar mig till utkiksberget. Jag satt högt upp med händerna djupt i hans hår och såg solen gå ner över vår ö och försvinna bakom Majholmen och Backlunds.

»En gång till«, bad jag när vi kom tillbaka till huset.

Det ville han inte. Mamma ropade.

När jag kom in låg de i sängen och vilade. Jag kröp upp mellan dem. Jag var deras lilla kattunge som bökade med nosen i halsarna på dem och slickade och bet lite.

»Se dig för«, sa pappa och mamma puttade bort mig från sin kind. »Varför slickar du så där för? Det är äckligt.«

Jag gick ensam ner till bryggan. Det hade regnat och bräderna var hala. Jag gick längst ut och la mig på mage på det murkna träet. De skrattade inne i huset och skratten gav sig iväg över fjärden. Nere i vattnet glimmade ett mörtstim förbi. Jag kippade efter luft, sprattlade och ville ner i det kalla för att bli en av varelserna där, men innan jag hann var mamma ute ur huset. Hon gick runt i ljungen och ropade mitt namn, sen var hennes armar om mig och jag låg mot hennes axel och kände hur hon skakade.

Dagarna fylldes av stormvarningar och sekundmetrar på radion. Vinden knakade och viskade i husväggarna. Mamma och pappa lappade taket, inventerade förråden och röjde ur vedbon. De bad mig inte om hjälp och när jag frågade sa de att det var för farligt.

»Gå och lek«, sa de och jag satte på mig stövlarna och gick stigen förbi dass och vidare in i skogen. Jag gick fort, stenarna sprätte under mina fötter och grenarna rispade mig i ansiktet. För varje dag gick jag djupare in i skogen. De frågade aldrig vart jag skulle.

Dunklet stod tjockt mellan stammarna och jag fick treva mig fram, trädens skrovliga hud var fuktigt kall under handflatorna.

Hon skymtade mellan träden redan innan jag kom ut i gläntan. Jag stannade till vid skogsbrynet och såg på henne. Hon var lika lång som jag och lika bred, nästan likadan som jag, förutom att hon var helt och hållet gjord av is. Hon vinkade till mig med ena handen. Kom!

Jag gick prövande fram mot henne tills vi stod öga mot öga med varandra. Hennes näsa var liten och pekade uppåt, kinderna var alldeles blanka och genomsprängda av små, fina ådror. När hon log bildades små sprickor i isen kring hennes mungipor. Hon la handen mot mitt bröst och jag kände en kyla långt in bakom bröstbenet som fick det att bränna under huden.

Jag vände mig om och sprang.

Nästa dag kom jag tillbaka.

Varje dag gick jag till henne.

Hennes ögonfransar klirrade sprött när hon blinkade. Ibland när jag låg hemma i huset och strax skulle somna kunde det komma till mig som en påminnelse. Varje dag borstade jag bort snön som fallit över henne. Hon strök min kind och jag frös inte längre vid hennes beröring.

Jag började ta med små gåvor åt henne. En vacker sten, några snäckor från sommaren. Mammas halsband, pappas vigselring. Hela tiden ville hon ha mer.

»Släpp loss båten i stormen«, bad hon mig när jag hade trätt ringen på hennes finger.

Nästa dag vaknade jag tidigt och gick ner till havet innan det ännu var helt ljust. Jag böjde mig ner och drog i tamparna som höll båten på plats. De var isigt stela, men jag fick loss dem till slut och gav båten en kraftig knuff med foten så att den virvlade iväg ut på fjärden.

»Båten!« skrek jag medan jag sprang mot huset. Mamma och pappa skyndade ner till bryggan för att se med egna ögon, sen satte de sig vid köksbordet och överlade med varandra.

»Jag går ut«, sa jag. De hörde mig inte.

Stormen rev i träden. Jag var upprymd och sjöng hela vägen genom skogen.

»Bra!« sa Isflickan. »Och nu, bränn ner huset! Jag fryser.«

Vi stod ansikte mot ansikte, alldeles nära. Isflickan la sina händer på mina axlar. Hon hade små stjärnor av frost i ögonbrynen. Jag lutade mig framåt och tryckte mina läppar mot hennes. Hennes andedräkt gick in i min mun som ett moln av rimfrost och fyllde mina lungor. Kylan sved i mig, jag kunde inte andas och ville backa, men hennes händer satt i ett järngrepp om mina axlar. När hon till slut släppte satt mina läppar fast mot hennes, jag drog mig loss och det sved när små bitar av huden flåddes av.

Den kvällen tog mamma mig för första gången på länge i sitt knä.

»Backlundarna hittade båten på sin sydsida«, sa hon. »De kör hit den när vindarna har lagt sig.«

Jag nickade och lät handen vandra ner i springan mellan hennes bröst, det mjuka fjunet där. Hon tog min kind i sin mun och sa att jag smakade himmel.

På morgonen lassade jag kälken med ved och gick iväg mellan träden. Hon stod som en drottning i gläntan, prydd i mammas halsband och pappas ring och allt annat jag gett henne.

»Varför har du inte eldat upp huset?« frågade hon.

Jag svarade inte.

»Bryr du dig inte om ifall jag fryser ihjäl?«

Jag sa ingenting, tog bara vedträ efter vedträ från kälken och staplade dem i en ring runt hennes fötter med torkad vitmossa under. När jag var färdig la jag min hand över hennes kind och smekte henne lätt, sen strök jag en tändsticka mot plånet och satte den intill vitmossan.

Jag stannade ända tills det bara var en liten isklump kvar. Vattnet porlade stilla över den glatta ytan.

Nästa dag fick jag hjälpa mamma och pappa att rensa skorstenen. Vi hängde upp näten mellan tallarna utanför vedbon och lagade dem inför våren. Allt var nästan som vanligt. Bara ibland, strax innan jag skulle somna, brände det till över läpparna och jag hörde Isflickans ögonfransar klirra i mörkret som små klockor.