När klockorna stannar

Vid första anblicken kunde skenet bedra, men i mormors rörelser på dansgolvet såg jag något avslöjande, något naket. Det gick inte riktigt att sätta fingret på vad – egentligen stack hon inte alls ut där, bland de studsande, sjungande, ångande kropparna, i det blinkande, färgstarka ljuset och den öronbedövande popmusiken. De andra kunde jag inte identifiera på samma sätt, men jag visste att hon inte var ensam där ute. Själv skulle hon – som alltid – säga att hon kände sig »som fisken i vattnet«, ett uttryck som i sig bekräftade att det var precis det hon inte var.

Klockan var närmare två och jag hade sjunkit ner på en hög pall i baren. Halvvägs genom min mojito hade jag tröttnat och nu var den utspädd av smält is. Sugröret av kartong hade börjat luckras upp och mjuknade när jag förde det till läpparna, mest för att ha någonting att göra. Jag stirrande ut över rörelserna i lokalens mitt. Tankarna drev iväg, hemåt, mot sängen, musiken omvandlades till ett blurr längs vägen in genom hörselgångarna. Men mormor var långt ifrån trött, uppenbarligen. Och vart fan hade mamma tagit vägen?

En rörelse mot axeln förde mig tillbaka till bardisken samtidigt som en låt just klingade av. Introtonerna till Gimmie! Gimmie! Gimmie! började spela och mormor slängde upp armarna i luften. En man hade satt sig på stolen bredvid. Han lutade sig lite lagom långt fram mot mig med ett snett leende. Han var snaggad, med en välvårdad skäggstubb och kanske hasselnötsbruna ögon – det var svårt att säga säkert i det skiftande ljuset. 

– Vill du ha en ny? sa han med ett nick mot mitt glas. 

Jag skakade på huvudet. 

– Hur gammal är du? svarade jag i stället. 

En skiftning drog förbi över hans ansikte – avslöjad. Inte frågan han ville ha, givetvis, men han fann sig snabbt och log bredare. Visade ett par perfekt raka, vita tandrader. 

– Forever young, sa han.

– Imponerande replik, sa jag med ett höjt ögonbryn. Hur många har fått höra den?

Tyvärr skrattade han, och jag förstod att det var jag som skulle bli tvungen att gå – han skulle inte göra det. Jag kunde alltid säga att jag var äldre än han, men var skulle jag i så fall placera mig? För nära skulle ge motsatt effekt. 

Han var klädd i raka jeans och en vit t-shirt, en vanlig, silverfärgad klocka på armen. Det såg inte illa ut, men det var inte en stil som skvallrade om en stark personlighet. Kanske hade han ingen. 

– Är du här ensam? sa han och lutade sig ännu närmare. 

Jag kunde ana spriten i hans andedräkt men den överskuggades av en klädsam pust av Hugo Boss.

– Nej. Jag väntar på mina …

Jag avbröt mig, insåg lite för sent att jag inte borde avslöja mitt sällskap. Han skulle förstå vad det innebar för mig. 

– Vänner, avslutade jag med en nick ut mot golvet, samtidigt som jag smuttade lite på den vattniga drinken genom smaken av kartong. De har nog lite roligare än jag. 

 Kanske var det min tveksamma ton som fick honom att höja på ögonbrynen medan han lät blicken svepa över golvet. En barnslig tanke fick mig att le. Jag försökte motverka det men kände hur det ryckte i mungiporna när jag sa:

– Hon är nästan i mitten där borta, hon med ljust hår till midjan. Galen. 

Hans blick rörde sig svepande över den rytmiskt svängande massan av kroppar och ångor, tills den fastnade på den person som överensstämde med min beskrivning. Med en nick och ett flyktigt flin mot mig reste sig mannen och påbörjade en armbågande färd genom lokalen. En halv minut senare var han framme vid mormor, gled in i hennes synfält och började röra sig i hennes takt. Mormor log brett, han tog en klunk från sin öl, böjde sig fram och sa något. Mormor lutade sig fram och lät honom prata in i hennes öra. Hon skrattade.   

Jag betraktade dem på avstånd medan tröttheten återigen bredde ut sig i kroppen och en dimmig slöja lade sig över scenen. Mamma dök upp i mitt synfält, sa något ohörbart och drog i mina armar tills jag gled av stolen och stod på golvet framför henne. Hon vinglade till men log brett när hon såg på mig. 

– Kom igen då, vi dansar! 

Jag skruvade på mig mellan hennes armar och vände mig om mot bardisken, där jag ställde glaset. Bartendern sträckte sig efter det och gav mig en blick och ett snabbt leende. 

– Jag ska nog gå hem snart, sa jag, återigen vänt mot mamma. 

– Näää …

– Du kanske ska följa med. 

Mamma suckade ljudligt och himlade med ögonen. 

– Vem är mamman här eller, herregud. 

Det var meningslöst att argumentera med henne i det här tillståndet. Och jag visste hur tråkig jag var, hur otacksam, jag visste hur mycket hon och mormor hade ansträngt sig dagen till ära. Under kvällen hade jag försökt att bemöta deras ansträngningar, jag hade dansat med mormor, jag hade druckit mer än vanligt, jag hade höjt mitt glas med den ledsna limeklyftan vid midnatt och klirrat det mot deras efter hurrarop och ja må hon leva. Men hur mycket jag än försökte kunde jag omöjligt uppbåda en motsvarande entusiasm. Mina tankar låg steget före, alltför mycket energi försvann i slukhålet av bävan inför morgondagen. De skulle ta med mig till vårdcentralen, visa upp mitt pass med brinnande blickar, och medan jag var inne på det läkarbesök som erbjuds alla som fyllt tjugofem – förtur trots långa köer – skulle de fylla i alla papper och i enlighet med traditionen ta på sig kostnaderna för min första årsprenumeration. Jag hade fortfarande inte kommit på hur jag skulle göra för att slingra mig ur.