Stormen
Mannen betraktar i tysthet sin son som håller på att sätta upp en krok på väggen. Sonen hänger sedan upp en tavla på kroken, vrider på tavlan tills den hamnar någorlunda rakt. Mannen harklar sig, hostar till och sonen vänder sig om.
”Hej pappa, väckte jag dig?
Mannen ler, minns med ens sin son som liten pojke, blont lockigt hår, blåa kortbyxor och brunbrända ben. Den lilla knubbiga handen i hans. Nu står sonen framför honom i kostym, och de blonda lockarna har ersatts av cendréfärgat, rakt hår som är aningen för långt och bakåtkammat. Men visst är de lika. Samma intensiva blå ögon, samma breda axlar, slanka figur och raka hållning som han själv hade i den åldern. Men gymnastikskor till kostym? Det hade aldrig fungerat på min tid, tänker mannen för sig själv.
”Jag måste gå nu pappa, har ett viktigt möte på jobbet, men jag kommer tillbaka till helgen och tar ungarna med mig, ok?” Mannen höjer ena handen som för att säga visst gör du det, oroa dig inte för mig. Innan han ens hunnit blinka är sonen borta.
Han ser sig om i det enkla rummet. Han har egen toalett, en liten kokvrå och en två-sits soffa som barnbarnen hoppar i när de kommer på besök. Det är ett bra vårdhem, sköterskorna är för det mesta trevliga och tar väl hand om honom. Det är inte så illa egentligen, bara det att han vet att livet snart kommer att ta slut, att detta blir det sista rum han kommer att existera i. Han vet också att den trista utsikten mot parkeringen troligtvis blir det sista han kommer att vila ögonen på. Det var en av anledningarna till att han bad sonen leta fram tavlan på vinden, den som nu hänger framför honom, på väggen mittemot sängen.
Tavlan föreställer en båt mitt i en storm, det går inte att urskilja någon kapten som styr skutan, båten verkar vara på drift i en kraftig regn- och åskstorm. Måsar cirkulerar över båten, och en blixt skär genom den mörka himlen samtidigt som vågorna står höga och ser ut att omfamna båtens skrov. Tavlan känns ödslig och lite skrämmande, den enda ljusglimten i målningen är en fyr som lyser med ett starkt sken, men båten tycks vara på väg från ljuset ner i det oroväckande, mörka havet.
Mannen sluter sina ögon och minns, tänker tillbaka på första gången han såg målningen och plötsligt är han tillbaka i Frankrike, han är ung och stark och året är 1940.
Han hade anlänt till den nordfranska staden Dunkerque på ett engelskt krigsfartyg tillsammans med ett hundratal andra unga marinsoldater från den engelska flottan. I hamnen rådde full aktivitet, fartyg och båtar anlände i en strid ström och alla hade de samma uppdrag; evakuera de nära 400 000 engelska och franska soldater från kuststaden i det som senare skulle komma att kallas ”Operation Dynamo”. Det var där, mitt i massan av soldater och kaos, som han hade sett tavlan för första gången.
Det såg ut som någon bara lämnat den där. Tavlan var delvis invirad i tidningspapper, och såg malplacerad ut där den stod lutad mot några trälådor, till synes övergiven. Han hade plockat upp den och avlägsnat resten av tidningspappret.
”Stormen, tavlan heter stormen!” Han hade tittat upp och sett in i en ung pojkes ansikte som betraktat honom från en liten båt, på väg ut från hamnen. ”Ta hand om den och se till att tyskarna inte lägger vantarna på den.” Pojken hade vinkat åt honom, han hade vinkat tillbaka med tavlan i famnen, samtidigt som båten med pojken försvunnit bort mot horisonten.
Mannen vaknar och inser besviket att han är tillbaka i rummet på vårdhemmet. Hans kropp känns återigen tung, gammal och trött. Han behöver lätta på trycket och vet att han borde ropa på sköterskan, men bara tanken på att inte ens kunna uträtta sina behov på egen hand känns motbjudande. På något sätt vill han ändå försöka behålla lite av sin värdighet om så bara för en kort stund. Han stödjer sig på armbågarna och tar sig upp i sittande ställning, långsamt för han benen över kanten på sängen och tar tag i den hårda sängkarmen, lyckas med ett stön ta sig upp på bägge fötter. Det snurrar till lite i huvudet och han griper hårt om sängens kanter. Han suckar tungt och börjar gå med försiktiga steg mot toaletten. Han är nästan framme när han av någon anledning missbedömer avståndet, sträcker sig efter handtaget till toalettdörren för tidigt, och faller handlöst.
Han blir liggandes på sidan, svagt medveten om blodet som sakta pulserar ur såret i tinningen. Hans blick fastnar på tavlan och fyren som lyser där i det mörka vattnet Om jag dör nu kommer alla hemligheter tavlan bär på bli begravda för all framtid, tillsammans med mig tänker han.
Av någon anledning börjar skenet från fyren i tavlan lysa allt starkare och starkare, tills det tycks omsluta honom helt. Ett slags lugn infinner sig och mannen kan nästan höra måsarna och känna doften av hav och salt som slår emot honom, och precis innan han förlorar medvetandet är det sista han ser en vinkande pojke på en liten båt, på väg ut från en hamn, mot friheten.
