Snön som föll i mängder före nyåret ligger fortfarande djup även om solen och en mild västanvind under flera dagar gjort sitt bästa för att tränga igenom vinters tjocka täcke. Igår fick de dessutom hjälp av ett stilla regn under några timmar, men inte ens det gjorde någon större skillnad.
Under natten har kung Bore slagit tillbaka med full kraft mot sina fiender och blåst sin isande andedräkt över gårdar och mark. Rimfrosten gnistrar på tak och träd.
Alvi kämpar otåligt med de nya kängorna.
Hon vill ut. Nu.
Mor ställer undan resterna från morgonmålet och kommer till hennes hjälp. När kängorna väl kommit på plats ler Alvi nöjt. De är varma och sköna. Alldeles nya. Hon fick dem på sin födelsedag, samma dag som det nya året föddes.
Vinterkappa, mössa och vantar får Alvi på sig på egen hand men mor får hjälpa med knapparna och att knyta halsduken så den täcker både hals och haka.
Mor pussar henne på pannan, öppnar dörren och lovar att hon strax kommer efter.
Utanför dörren stannar Alvi upp. Ser på allt det vackra gnistrande. Hon vänder upp ansiktet mot solen och kisar. Trots att kylan biter i kinderna kan hon ändå ana en knappt förnimbar värme. Lika mjuk och vag som mors andedräkt vid en kyss på kinden precis när hon håller på att falla i sömn.
De uppskottade gångarna mellan stuga och uthus blänker av gårdagens regn som har frusit. I den djupa snön bredvid gången går ett spår av djupa hål där far pulsat fram, antagligen för att de hala gångarna är alltför riskabla att gå på.
Logdörren står på glänt, där inifrån hörs hammarslag. Alvi börjar gå i fars spår. Det är svårt. Hon måste lyfta benen både högt och långt för varje steg för att hamna rätt i hålen. När hon står med en fot i varsitt hål, så djupa att snökanten når henne till låren, och stryker med de vantklädda händerna över snön runt om känner hon att den är alldeles hård. Hon kravlar upp på ytan och märker att den bär. Förtjust och försiktigt går hon fram och tillbaka på skaren en stund innan hon vänder mot logen för att se efter vad far och farbror Aron håller på med.
När Alvi passerar vedboden får hon en idé och hejdar sin väg. Inne i boden ligger veden prydligt travad mot bortre väggen, rad efter rad, nästan ända upp till taket. Huggkubben står mitt på golvet med yxan vilande emot. I högra hörnet bredvid dörren ligger en hög med spill från sågade brädor, ett avbrutet kvastskaft och diverse andra träbitar som kan tjäna som ved om de inte finner nytta på annat sätt. Alvi söker i högen och finner vad hon letat efter. Några hopsatta brädor som tidigare har utgjort botten av en låda. Hon tar trästycket under armen, kravlar sig upp på snöskaren igen och går tillbaka mot stugan.
Från trappstenen löper den längsta gången ner över det sluttande gårdstunet ända ner till tant Annas och farbror Arons stuga. Alvi lägger ner trästycket i gången och sätter sig försiktigt samtidigt som hon spjärnar hårt med fötterna mot snökanten. Så släpper hon taget.
Hon hisnar. Tjuter. Skrattar.
Far och farbror Aron kommer skyndande ut från logen. Hon skymtar deras först oroliga men strax därpå muntra anleten när hon susar förbi. Färden får ett tvärt stopp i en uppskottad hög utanför Arons och Annas stuga.
Snöhögen är vass och hård och en rodnad växer snabbt på Alvis kind där snön rivit.
Tant Anna kommer störtande ut på farstubron skrämd av ljuden hon hört och möts av en exalterad Alvi som strålar och skrattar mot henne. Bakom tant Anna kikar Josef fram och börjar skratta han också.
Alvi hoppas att Josef vill komma ut och leka med henne. Han är ju några år äldre och tycker ofta att hennes lekar är barnsliga, men att susa fram i full fart nedför gårdstunet måste väl till och med Josef tycka är spännande.
När Alvi vänder sin uppmärksamhet upp mot gården ser hon att mor kommit ut och Alvi vinkar glatt. Mor vinkar tillbaka och tar ett steg nerför trappstenen.
Den dova smällen när mors bakhuvud slår i stenen hörs ända ner till Alvi. Knappt har smällen tystnat innan far rusar mot stugan. Han har alltför bråttom för att försöka springa i sina tidigare spår och han faller, reser sig, faller igen. Aron som använder spåren hinner nästan ikapp.
Alvi förstår inte vad som händer. Hon tittar på tant Anna som står med stora ögon och handen för munnen.
”Kristin. Kristin”. Johan skriker hennes namn, om och om igen, oförmögen att ta in det han ser.
Blodet som rinner över trappstenen ångar för en stund innan det kyls ner och stillnar.
