Skrubbsår

Silje drar med borsten genom sitt tjocka långa hår. Honungshåret. Det har hon inte från mig det där håret. Mina skandinaviska hårstrån är spröda och går lätt av. Hennes hår blir allt blankare, borsten glider lätt. Den nya pyjamasen är lika ljusblå som hennes ögon, med matchande linne och shorts. Egentligen är hon för stor för att bli nattad och omstoppad, men låter mig göra henne sällskap när hon gör sin kvällsrutin.

»Du … jag tömde soporna i badrummet idag när jag städade«, säger jag.

Hon stannar till mitt i rörelsen.

»De där bomullspadsen«, fortsätter jag. »Var de från dig?«

»Ah! Ja, just det. Jag hade ramlat«, säger hon.

Jag sneglar på hennes knän, skära och oförstörda.

»Det var ett tag sedan«, är hon snabb att tillägga.

»Okej«, säger jag. »Det var en del blod … om man säger så.«

Jag försöker låta lättsam, inte anklagande.

»Jaha, alltså det var ingen fara«, skrattar hon och borstar med kraftiga tag genom håret som inte har några tovor.

»Så bra.« Jag ler, min mun är som ett stramt streck i hennes upplysta spegel. »Jag tänkte gå ner och göra lite te, vill du också ha?«

»Visst«, svarar hon och möter min blick i spegeln. Hennes mun är lika stram.

 

Det brusar om vattenkokaren på köksbänken. Jag plockar fram den krämfärgade tekannan och slänger ner två påsar brittiskt te, starkt och strävt. Hon skramlar med porslin.

»Du får ta den här.«

Hon skrattar till och ställer ner en mugg framför mig. Det är en bild på henne som bebis, runt ett halvår gammal. Hon sitter på ett lockigt fårskinn, låren är knubbiga och fulla med veck. Armarna sträckta ovanför huvudet, som en segergest. Muggens insida har missfärgats av allt te jag druckit ur den sedan dess. Jag minns precis hur de kändes, de där mjuka benen.

»Min favoritmugg ju«, säger jag.

Vi sätter oss vid köksbordet, doppar kardemummaskorpor i det starka teet. Det finns ingen mjölk, jag har glömt köpa. Hon har tänt värmeljus mellan oss på bordet.

»Vad skulle du säga om jag sa att det där blodet inte kom från något skrubbsår?« säger hon efter en stunds tystnad.

Hon har precis släppt ner en stor sked honung i sin mugg, rör med skeden. Det bildas en virvel som blir djupare och djupare.

»Jaså?« säger jag.

»Näsblod«, fortsätter hon utan att släppa virveln med blicken.

»Det behöver inte betyda något«, säger jag och plockar upp en ny skorpa, doppar den hastigt i teet och stoppar i munnen. Jag är mitt i den där virveln, sugs ner i den så jag nästan tappar andan.

»Det var annorlunda den här gången«, fortsätter hon.

Jag kan se bomullsrondellerna framför mig. Mörkröda och hopknycklade. Det blödde mycket, de räckte inte till. Hon fick ta flera. Jag dras, ner, ner i virveln.

»Nej, det kan ju vara så ibland«, säger jag med munnen full av torra skorpor.

Hon huttrar till och sveper med handflatorna längs överarmarna. Hon minns säkert hur det började. Eller om hon fått det återberättat för sig och skapat ett minne utifrån det. Om näsblodet. Vanligt jävla näsblod. Som varenda unge får ibland. Jag vill kupa handen över ett värmeljus för att känna om det bränns eller om jag tappat känseln.

»Det ville liksom inte sluta«, säger hon.

»Det är säkert ingen fara«, säger min mun. Men egentligen vill jag bara fråga henne om hon inte tänkt berätta något för mig eller pappa. Om blodet. Vi hade ju för fan kommit överens? Vi ska ligga steget före, så hade vi kommit överens. Det försvinner inte bara för att man inte pratar om det. Jag vill säga så, och ruska hennes tunna axlar.

»Fanns det verkligen ingen mjölk?« frågar hon och reser sig för att inspektera kylskåpet en gång till.

»Jag glömde köpa«, mumlar jag och känner mig alldeles tjock i halsen.

Hennes armar är knottriga när hon sätter sig vid bordet igen. Jag reser mig och hämtar en filt från korgen intill soffan. Hänger den över hennes axlar och pussar det blanka honungshåret, lägger armarna om henne bakifrån och lutar kinden mot hennes hjässa och hon låter mig. Hon skakar lätt. Hennes kyla strömmar in i min kropp, jag bär den. Jag kan bära den!

»Imorgon ringer jag till Pelle. Så vi kan få en tid för lite provtagning.«

Hon rycker på axlarna.

»Tänker att det är lika bra«, fortsätter jag och gungar henne från sida till sida i mina armar. Ser blodet framför mig, hur det måste ha runnit mellan fingrarna när hon höll handen mot näsan.

»Ska du förresten handla imorgon?« frågar hon och krånglar sig ur mitt grepp, men sveper filten tätare om sig.

Jag står kvar bakom henne, vill fläta hennes honungshår. Tjocka, inbakade flätor, men mina fingrar är kalla och stela. Jag plockar fram en penna och en kub med färgglada post it-lappar från kökslådan.

»Pappa pratade om att grilla i helgen«, säger jag.

»Vegetariskt då!« svarar hon snabbt, jag håller med.

Prognosen säger att det ska sluta blåsa framåt lördag. Inom mig är det storm.

»Det är bra att du berättar för mig«, säger jag fast egentligen berättade hon ju inte. Hon sa ingenting om blodet, att det kommit tillbaka. Kanske ångrar hon sig nu? Att hon inte bara spolade ner allt i toaletten, tops och hela skiten. Syns det inte, finns det inte.

Jag skriver mjölk på lappen med klumpig handstil, pennan är svår att greppa.

»Du vet att du kan berätta vad som helst. För mig och pappa.«

»Ja, ja. Sluta tjata!«

Jag skriver grilla – vego.

»Kan du köpa bomullspads också?« frågar hon. »Mina … tog slut.«

Jag skriver bananer och tvättmedel, sådant utan parfym. Hon har så känslig hud. Jag med. Den är papperstunn. Blir lätt skrubbsår.

Jag skriver bomullspads.

 

Och plåster, skriver jag.

Även om plåster inte hjälper.