Konsten att fånga läsarna

Det är inledningen som ska väcka läsarens intresse, skapa nyfikenhet och locka fram en lust att läsa vidare. Vi hämtar inspiration från de stora verken och tittar närmare på hur man lyckas med sin egen start.

En läcker start fastnar verkligen i läsarens minne. Och dessutom: inledningen blir en läsupplevelse i sig, något att fortsätta att njuta av efter att boken tagit slut. Kanske återvänder man till bara de första raderna med en hemlig och ljuvlig njutningsrysning och drar sig till minnes själva historien som växt fram i spåren av de eleganta och förebådande meningarna.

Inledningen blir helt enkelt detaljen som får representera helheten. De första fraserna sätter din historia i rullning. Det är som om du släpper en liten snöboll utför en snöig bergssida: den drar igång en hel lavin.

Undervärdera inte de första meningarnas kraft.

 

Starter som satt sig

Jag frågade några läsande och skrivande människor i min omgivning om de hade någon favoritstart. Svaren var många, och blandade:

Annons

”I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.”

P A Fogelström, Mina drömmars stad

”Man fick upp liket den åttonde juli, strax efter klockan tre på eftermiddagen. Det var tämligen intakt och kunde inte ha legat i vattnet särskilt länge. Att man över huvud taget hittade kroppen berodde på en tillfällighet. Att man gjorde det så snart var tur och borde ha gynnat polisutredningen.”

Sjöwall-Wahlöö, Roseanna

”Han tillhörde den kategori män – vagt osympatiska, ofta skalliga, korta, feta, intelligenta – som utövade en oförklarlig lockelse på vissa vackra kvinnor. Eller så trodde han sig göra det, och den tanken tycktes få det att bli så.”

Ian McEwan, Hetta

”Scarlett O’Hara var inte vacker. Men det var en sak som männen inte märkte, när de väl en gång fångats av hennes tjuskraft, så som nu tvillingarna Tarleton.”

M Mitchell, Borta med vinden

”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”

Annons

Leo Tolstoj, Anna Karenina

”Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn’s och intog en ostronsupé.”

Michael Cox, Mörkrets väg

”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv.”

Richard Yates, Easter Parade

”Hon var död.”

J M Auel, Hästarnas dal

Om vi tittar på exemplen här ovan så ser vi att de är väldigt olika och väldigt originella. Precis som de första ackorden i ett musikstycke genljuder var och en av en viss rytm, av attityd, av personlighet och röst.

Varje början bär också på en konflikt, inget vanligt gräl dock, utan i litterär mening. Det kan vara något i en personlighet som skevar ordentligt, som i Cox inledning här ovan: ”Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn’s och intog en ostronsupé” – det är minsann inte fråga om en huvudperson som lider av skuldkänslor. Dessutom anar vi att det är en person som är ganska välbärgad.

Så lyckas du med inledningen

Tänk på att man – som i möten med människor – bara har en enda möjlighet att göra ett första intryck

Väck läsarens nyfikenhet

Krångla inte till det

Det kan även vara något som fattas, som i fallet med systrarna Grimes i Richard Yates roman. Läsaren undrar genast varför deras liv blev så olyckliga, hur det kunde gå så illa, vad det är för räcka av händelser och beslut som ligger till grund för deras olycka.

I Sjöwall-Wahlös Roseanna är det givetvis en kriminalgåta som ska lösas: vems är kroppen och vem har bragt den här personen om livet? Men, och det är viktigt, här indikeras också en annan problematik: ”Att man gjorde det så snart var tur och borde ha gynnat polisutredningen”.

Valet av verbet ”borde” i den här meningen antyder att polisarbetet kommer att bli krångligt och svårt. Kanske är det någon i ledningen som missköter sina uppgifter? Nyfikenheten är genast väckt hos läsaren, fantasin igång.

 

En känsla av tragikomik

Ian McEwans inledning känns nästan som en kommentar till Borta med vinden. Den skapar en känsla av tragikomik hos läsaren. Vad ska inte den här snubben ställa till med? Förväntningarna är genast på topp inför den fortsatta läsningen.

Inledningen till Mina drömmars stad är mer komplex än man först anar. Den avslöjar att det handlar om en plats, en stad, som behöver skydd, ”mot fienden och vinden”. Murarna skyddar, men stänger samtidigt ute – indirekt skvallrar det om rädsla, kanske om oginhet.

Bilden av igelkotten hoprullad och skyddad i sin skreva är också dubbel: ett gulligt, utsatt och litet djur, javisst. Men det är faktiskt ett djur med taggar, ett djur som man inte kan ta upp i famnen och smeka. På många sätt är det kanske en nyckel till något väsentligt i den här romanen och i dess bild av Stockholm.

Problemet som presenteras i inledningen – eller konsekvenserna av problemet eller sättet att handskas med problem överhuvudtaget – kommer att stå i fokus berättelsen igenom. En klyschig och lite oengagerad start fångar oss inte som läsare och frågan är vad det skulle bli för fortsättning på en sådan historia.

Om vi tänker oss att Scarlett O’Hara istället skulle presenteras som vacker som en dag och att alla män genast blev besatta av hennes skönhet – förutom att det skulle kännas förutsägbart, så hade vi hamnat i en helt annan berättelse, som på veckotidningsvis fokuserat på utseendet och inget alls på hennes personlighet.

För det är ju vad den nuvarande inledningen skvallrar om: att Scarlett har en personlighet och en karisma som får männen att falla för henne. Attraktionskraften ligger på ett mänskligt djupare plan än i hennes utseende. Därmed kommer deras engagemang i henne också att ligga djupare än ytan och få större konsekvenser.

På samma sätt skulle en motsatsmening till Auels lakoniska ”Hon är död” – kanske ”Hon lever” eller ”Hon är levande” bara kännas platt och ointressant.

Att leva är default-läge. Att någon är död får andra och icke förutsägbara konsekvenser, det är drabbande och skapar starka känslor av sorg och övergivenhet. Att det är en så konstaterande kort fras gör dessutom att man som läsare måste tolka dess innehåll, själv gå in med sina känslor för förståelsen.

Tolstoj leker med motsatsen lycklig – olycklig och originellt – likartat i inledningen till Anna Karenina. Vad händer om man låter begreppen byta plats? ”Alla olyckliga familjer är varandra lika, men den lyckliga familjen är alltid lycklig på sitt speciella sätt”? Vem skulle vara intresserad av att läsa om den unikt lyckliga familjen? Vore det alls möjligt att gestalta? Är det inte så att det ligger något av en absolut sanning som vi alla känner igen från våra liv i originaltextens inledning? Utan tvekan är det en helt annan historia som följer i spåren av en sådan start.

När du presenterar konflikten i de första meningarna innebär det att du samtidigt skapar det inledande löftet till läsaren. Det är ett löfte om att hon ska få vara med om något. Det kan vara en resa, ett äventyr, en utvecklingsperiod – bokstavligt eller bildligt. Konflikter ser förstås olika ut, beroende på vad det är för historia du vill berätta.

Svårigheter ska överlevas, behov tillfredsställas, gåtor avslöjas och uppdrag utföras. Hinder på vägen kommer att uppstå, givetvis. De kan vara av yttre eller inre slag, ofta kopplade till huvudpersonens förmåga att ta rätt sorts beslut. Eller snarare fel.

Löftet är tvådelat. Å ena sidan vänder det sig till läsarens känsla. Hon ser fram emot att bli glad, ledsen, upplyst, road eller kanske skrämd. Men det finns också en mer logisk förväntan: hon vill förstå ett problemområde eller tema, hon vill få syn på sig själv, göra insikter om andra människor eller om tillvaron och livet i stort.

Allt kan förebådas i de första meningarna.

Läsaren förväntar sig sedan att du ska reda upp allt som planteras i början och inte lämna olösta trådar hängande och slängande. Glöm inte det.

 

Skriv om starten sist

Så hur ska du bära dig åt för att få till den där fina starten? Ibland infinner den sig direkt. Förvånat läser du den själv och har sedan bara att följa med i riktningen som den pekar ut. Det är något att vara tacksam för. Men oftast kommer inte formuleringarna gratis.

Du får lägga ner lite omsorg på att hitta dem.

Mitt råd är att du återgår till, och jobbar om, den först inledningen när du har skrivit hela din historia klar. Först då är det möjligt att se vad det blivit för berättelse – det är ju sällan det blir som man tänkt sig – och då har du chans att skriva om starten så att den verkligen synkar med berättelsen i övrigt. Kanske hör du till dem som börjar med att skriva en massa information och förklaringar innan du så småningom kommer till själva huvudhistorien. Att många gör så beror på att man själv behöver skriva in sig i historien, komma på spåret, och det är inget fel i sig. Det är om du behåller det som inledning som det blir galet.

 

Tolkien skrämmer bort många

Om det hade dykt upp en kille som hette Tolkien på en skrivarkurs och presenterat sjuttio sidor inledande förklaringar innan berättelsen tog vid – då hade jag bett honom tänka över saken. ”Många läsare kommer att tröttna innan de tagit sig igenom den här inledningen”, hade jag sagt. ”Börja med äventyret istället. Hitta en catchy start och pytsa sedan ut informationen allt eftersom.”

Antagligen hade han struntat i vad jag hade sagt. Men eftervärlden hade gett mig rätt. Allt du vet och allt du skriver under tiden som du jobbar med ditt projekt ska inte nödvändigtvis möta läsarens blick.

Du kan också studera hur andra har gjort. Och då kan du också passa på att se efter om och hur författarna har knutit ihop starten med avslutningen. Ofta, men inte alltid, finns en koppling mellan hur konflikten presenterats i starten och hur de sista meningarna avrundar och eventuellt löser problemet.

 

Hitta din egen inledning

1. Vad finns av bra inledningar, av dåliga? Gå till din bokhylla eller till biblioteket. Ta fram några romaner. Se efter: hur inleder författare sina berättelser? Vad är det som gör starterna fängslande?

Skriv av några som du spontant tycker om och notera också varför du tycker om dem. Om du vill kan du ta undersökningen ett steg till: titta på en rad romaner av samma författare. Finns det ett återkommande mönster eller sätt att inleda?

2. En rolig övning bara för att göra dig själv medveten: Notera slutmeningar i några romaner. Skriv av dem och använd dem istället som inledningsmeningar för nya berättelser.

Nu är det dags att fundera över din egen berättelse. Vilken typ av öppningsmening kan vara lämplig? Vad vill din historia? Vilken sorts inledning speglar den allra bäst?

3. Våga experimentera med olika exempel: dialog, sammanfattning, personbeskrivning, och så vidare.

Om du vill kan du också göra en liten enkät bland vänner och familj. Vad tycker de låter bäst? Vad väcker deras nyfikenhet och intresse? Fundera och välj slutligen själv ut den inledning som du känner passar bäst.