Häromdagen cyklade jag förbi en man som låg på cykelbanan i backen ned från Kungstensmotet och hade fått sitt livs femte stroke.
En äldre man, trodde jag när jag parkerade min cykel för att hjälpa honom upp, men när jag och två andra cyklister hade baxat upp honom till sittande ställning, berättade Klas att han var 52 år. Fyra hjärnblödningar och ett presumtivt missbruk hade satt sina spår, han hade bara hälften av tänderna kvar och kunde inte gå utan rullator, och han hade den där gråstarrigt vilsna blicken; det var en 52-åring i en 90-årings kropp.
Klas ville gå hem men jag ringde 112 och sa åt honom att vänta på ambulansen. Han hade trots allt en blodig bula i bakhuvudet och klarade inte av larmcentralens stroketest (le så att båda mungiporna åker upp, och håll armarna rakt fram i tio sekunder). Hans händer skakade. Ur ryggsäcken droppade det från ölburkarna som hade gått sönder när han stöp.
Det ska mycket till för att ramla baklänges i en nedförsbacke. Men så hade Klas nog också varit med om ett och annat i livet.
När ambulansen till slut kom sa vi som hade stannat hejdå till varandra. En av dem, en förskollärare på hemväg, sa till mig: »Vad bra att du stannade. Annars hade man ju bara cyklat förbi honom.«
Hade man? tänkte jag. Ja, kanske. En alkis i en burkölspöl. Men ändå, en människa. Man stannar väl. För vad är alternativet?
Hennes kommentar fick mig att tänka på samtiden när jag trampade hemåt. Vissa situationer är helt enkelt klargörande; åtminstone tolkar man dem så i efterhand.
Jag växte upp i en småstad på 1990-talet och där fanns rasism, och det man kan säga om den var att den var avskyvärd men lätt att identifiera. En liten grupp skinnskallar målade hakkors på elskåp, skrek »svartskalle« och »blatte«, och lyssnade på Ultima Thule. De var föraktade av alla som inte var rasister, och vi var flest.
Fast det är förstås inte sant. Det fanns också en annan, mer subtil rasism. Som att vi refererade till »barnen i Afrika« och trodde att kvinnor som bar slöja var förtryckta och kallade alla invandrare för »turkar«. Jag skriver »vi« för så var det, nästan alla gjorde sig skyldiga till denna sorts rasism i varierande grad och jag ska inte försvara den, men jag vill åtminstone säga att den ofta var aningslös och också riktningslös; vi ville inte förändra samhället genom att bete oss så här, vi begrep bara inte bättre.
Och det fanns trots allt en gemensam överenskommelse om vad ett samhälle var. Att i en skolklass, ett område, en stad, ett land, samexisterar olika människor med olika förutsättningar. De som har mycket och inte, de som är privilegierade eller inte, de som förmår och de som inte förmår. Det fanns en grundläggande förståelse för att det inte alltid är så jävla lätt. Så här ser ett samhälle ut, var den gemensamma överenskommelsen, så här måste ett samhälle se ut, det kan inte och kommer aldrig att kunna bestå av enbart människor som alltid presterar och levererar. En gubbe som Klas måste rymmas. Alla måste rymmas. För igen: vad är alternativet?
Politik är väl, nedkokad till en absolut enkelhet, att vilja påverka samhället utifrån sina värderingar. Och det omdebatterade reformprogrammet »Tidö 2.0« som tankesmedjorna Timbro och Oikos presenterade i veckan visar med all önskvärd tydlighet vilken riktning som väntar. På DN:s ledarsida kommenterades nyligen Tidöpartiernas omdiskuterade bidragstak med orden: »Regeringens iver att vara hård mot invandrarfamiljer har gått för långt.« För längst in i de borgerliga budskapen om hur det ska löna sig att vara skötsam och hederlig och »ställa klockan och gå till jobbet« finns en hård kärna: det här samhället är inte för alla.
Jag har skrivit på det här fredagsbrevet i huvudet länge och varit rädd att det ska bli inaktuellt men det blir det inte, för hela tiden kommer ännu en nyhet eller ett utspel som aktualiserar ämnet; svenska medborgare ska kunna fråntas sina medborgarskap, permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till tillfälliga, invandrare ska skriva på Sverigekontrakt och lära sig svenska oskrivna regler, skillnaden mellan svenskars och invandrares värderingar ska kartläggas, särskilda fängelser med lägre standard ska byggas för utvisningsdömda. Och gränserna för vem som är avskyvärd förflyttas ständigt. I dag demoniseras demonstranter och oliktänkande. Vilka beskrivs som odjur och antisociala i morgon? Vilka fler grundläggande demokratiska rättigheter ska inskränkas för att stävja stöket? Retoriken handlar alltmer sällan om att alla ska följa lagen (vilket de flesta av oss anser rimligt) och allt oftare om att vara svensk, bete sig svenskt. Underförstått: hederligt, skötsamt, klanderfritt.
Till skillnad från vilka då?
Det är inte jag som är svaret skyldig.
Men jag ser att en helt annan människosyn har blivit förhärskande i Sverige: vi ska renodla och förbättra samhället inte genom inkludering och stöd utan genom att göra oss av med de som begår brott, som inte bidrar, som inte har rätt värderingar, som inte är skötsamma, som är … osvenska? Känns de tankarna igen? Språket, orden?
Och vad säger det att vita svenskar, oavhängigt våra värderingar och vårt brottsregister och vårt beteende, har ett betydligt större handlingsutrymme? Vi får ha dåliga värderingar, dålig religion och dåliga vanor, vi är ändå immuna. Våra medborgarskap är aldrig villkorade, vi kan utan oro sätta oss för nära varandra på busshållplatsen, hamna i fel kretsar och bjuda fel bröllopsgäster, ha osvenska värderingar, köra båt fulla och köpa svart arbetskraft och skatteplanera och begå andra hederliga svenska brott, och ändå förvänta oss att samhället ska finnas där för oss. När tunga institutioner påpekar att de som röstar på Sverigedemokraterna i påfallande låg grad innehar de värderingar som påstås vara svenska, eller att de som representerar partiet är överrepresenterade i brottsstatistiken, renderar det inga diskussioner. Vad ska vi kalla den spaden?
Karin Pettersson har skrivit en av höstens mest intressanta fackböcker, om hur Sverige inte längre är det land vi tror. Hon påpekar att bakom en fasad av allemansrätt, folkhemsarv och idén om ett solidariskt samhälle finns ett diametralt annat Sverige, med fler dollarmiljardärer per capita än i Ryssland, med ett skolsystem som sålts ut till riskkapitalister och ett välfärdssystem under nedmontering.
Jag tror att fler känner som jag: jag älskar Sverige men jag känner inte längre igen mig. För mig har det aldrig handlat om midsommar, kungahus eller kanotpaddling, inte heller om att hålla avstånd på bussen eller ställa väckarklockan. Svenska värderingar har för mig handlat om humanitet, solidaritet, jämlikhet, demokrati, tolerans och en varsamhet om och vaksamhet på hur vi pratar med varandra, om varandra. Jag har visat mina barn Olof Palmes jultal efter bombningarna av Hanoi och sagt: Så här är Sverige, rakryggat, humant, solidariskt. Och den här gemensamma samhälleliga överenskommelsen har gått över partigränserna, inga regeringar använde höstbudgeten som tumskruv, det var över huvud taget inte så här hårt.
För när regeringen lovar att barnfamiljerna ska få det bättre, fast inte alla barnfamiljer, inte de med många barn: vågar vi inte kalla en spade för en spade och säga att alla mycket väl begriper vilka barnfamiljer som inte ska få det bättre, och varför?
I dagens Sverige tar landets ledande politiker fortfarande inte ordet »folkmord« i sina munnar trots att bland andra FN, Amnesty International, en rad människorättsorganisationer, varav flera israeliska, samt världens ledande organisation för folkmordsforskare, slagit fast att Israel begår folkmord på palestinier.
För det har inte med oss att göra. I vårt Sverige sköter vi oss, bråkar inte, ställer klockan, håller avstånd på bussen, bär finbyxor i riksdagen och låter Mellanöstern hantera sina folkmord själva.
Raljerar jag? Jag vet inte längre själv.
I nya Skriva har jag porträtterat Balsam Karam. I våras skulle hon avsluta sin fantastiska rymdtrilogi med en bok om kärlek. I stället blev det viktigare för henne att berätta om och stå i solidaritet med Palestina. Jag skrev:
»Hennes pappa hade varit politisk aktivist och gerillakrigare. Dödsdömd i Irak. Halvblind av sina tortyrskador. Länge trodde Balsam Karam att hon ville bli som sin pappa, göra motstånd på samma sätt som han gjort, men med tiden hade hon insett att det hon kunde göra bäst var att använda sina ord. Gradvis blev hennes sociala medier en plats för nyhetsuppdateringar, motstånd, solidaritet, vrede och sorg.«
Balsam Karam höll den här våren nästan på att förlora förståndet: »På dagarna varvade hon starkt kaffe och Nocco och skrev med paniken hamrande innanför bröstbenet. På nätterna vaknade hon och tänkte: ›Jag måste först skriva om att det luktar illa i Gaza. Att det luktar död överallt.‹«
När allt detta summeras ska jag minnas vilka som stod upp för de värden jag fortfarande vill tro i grunden är svenska. Många av dem är författare: Balsam Karam, Johannes Anyuru, Amat Levin, Amer Sarsour, Burcu Sahin och många fler.
Var och en av dem har betett sig mer svenskt än hela Sveriges regering tillsammans.
Veckans …
… upprop
Samtliga ovan nämnda författare och många fler har skrivit under ett upprop mot att det i Vänskapsförbundet Sverige-Israels monter arrangeras samtal som fram till för några dagar sedan hade rubriker som »Den fabricerade svälten i Gaza« och »UNRWA, länken mellan terror och FN?«. Efter breda protester är den hittills enda konsekvensen att rubrikerna tonats ned. Gissningsvis blir innehållet detsamma. Och frågan är hur länge Bokmässan kan hålla fast vid hållningen att utställarnas monterprogram är bortom deras kontroll och ansvar. Till stora delar är systemet självsanerande men draget till sin spets – hur skulle det kunna se ut på ett mässgolv där alla får påstå vad de vill så länge de betalar monteravgiften?
… take
Uppfriskande läsning när Maciej Zaremba »sveper en sexa bitter, håller för näsan, och drar svartskallekortet« för att ge sitt perspektiv på vad en kulturkanon kan betyda för den som vill förstå det svenska samhället bättre. Jag håller inte helt med honom; jag tror till exempel inte att det är särskilt troligt att en kulturkanon i denna form kan och kommer att få den funktion han beskriver för de som bäst behöver finna vägar till inkludering. Men Zaremba har en viktig poäng: de allra flesta som tyckt att det är onödigt att få nedtryckt i halsen att Selma Lagerlöf var en viktig författare, är kulturellt privilegierade människor som inte behöver någon kanon för att ha hygglig koll. Viktigt att få det Zaremba beskriver som »den exkluderades« perspektiv.
… hjälte
Det är bokmässa och vi är ett glatt gäng som håller låda på SkrivaScenen och kränger böcker och tidningar i Skrivas monter. Men den allra viktigaste kuggen i vårt team är ljudteknikern Perry som haft hand om SkrivaScenen så länge vi funnits. Några av er har säkert haft ynnesten att bli påmickade av denna stillsamme australiensare/boråsare med oslagbart låga kortisolnivåer, men ni vet säkert inte vilken otrolig karaktär som döljer sig bakom den svarta pikétröjan. Perry har bland mycket annat varit radiopratare, importerat slipsar från Sydkorea på 1990-talet och jobbat som Securitasvakt, och kan hygglig finska efter sina år på Viking Line. Inte konstigt att han är lugnet själv.
… nya kunskap
Läste Ellika Lagerlöfs text om hybridgenren slipstream (tack Tobias för tips!) och lärde mig mycket om denna för mig nya genre. En realistisk verklighet med inslag av sci-fi lockar mig betydligt mer än världsbygge-romaner. Bland annat nämner Lagerlöf Mikael Yvesand som Tobias skrivit fint om i nya Skriva.
… parallella verklighet
Det är väl inte direkt slipstream, men jag har dragit igång någon sorts ogenomtänkt och mycket hetsigt trädgårdsprojekt som vi inte alls har tid med. Så mellan bokmässejobb, skola och kontorstimmar tvingar jag ut hela familjen i skymningsljus med varsin spade för att gräva bort gräs och bära sten så att svetten lackar. Absolut ett lite sci-fi-doftande inslag i vardagen.
