Jag har varit på tre begravningar i år. Den fjärde väntar runt hörnet.
De har inte varit av den allra, allra närmaste sorten, men två av de döda hade funnits där under hela mitt liv.
Och ändå: jag visste så lite om dem.
Vi vet så lite om andra.
Ibland tänker jag på livet och relationerna som tårtbitar. Vissa människor träffar man ofta och tycker mycket om, men man delar bara en tårtbit. En hobby, eller jobbet. Ibland vet man inte ett dyft bortom det gemensamma.
Andra relationer växer, breder ut sig. Man reser tillsammans, blir familjevänner och messar om högt och lågt i förbifarten, för att allt fler bitar i det egna livet klickar in i den andras liv.
Men du delar inte hela tårtan med någon. Inte ens med partner, barn eller föräldrar.
Det är därför jag har börjat uppskatta begravningar.
En livsberättelse har tagit slut, men berättelsen kan samtidigt bli helare.
Redan vid prästens griftetal, baserat på samtal med de närmast anhöriga, har jag fått tårtbitar ur den dödes liv som fördjupat och ibland förklarat. Sedan på minnesstunden: flera tal, och samtal med klasskamrater, arbetskamrater och släktingar.
Vi vet så lite.
Men kan få reda på lite mer.
Ibland behövs en helt ny berättelse.
Som förläggare var jag med och gav ut Hans Burells bok Ärkeängeln, om Reine Feldt. Feldt var respekterad och hyllad som journalist och framför allt som lagkapten i det IFK Göteborg som vann SM-guld i fotboll 1969. Han var också bög och en av de första i Sverige som smittades av HIV. Men på begravningen – han dog i aids vid 41 års ålder – visste bara några få varför han hade dött, och hur han levt stora delar av sitt liv. Hans liv vinkades av med hyllningar från fotbollens stora, men också med smussel, viskningar och frågetecken.
Fortfarande när boken skrevs var det många av Reines vänner som inte visste. På releasekvällen, nästan 30 år efter begravningen, tackade flera av hans närmaste för att Reines liv till sist visades upp i sin helhet.
De flesta liv innehåller inte lika många hemligheter.
Men alla liv har många tårtbitar.
På nätets minnessidor skrivs små hälsningar. »Vi kommer att sakna dig i Málaga«, »En sista hälsning från vännerna i Gemenskapen«. Man lämnas med fler frågor än svar. Vilka var vännerna i Málaga? Kallas inte AA för Gemenskapen? Eller var det en annan gemenskap?
Som Skrivaredaktör tänker jag på den enkla egenutgivningens möjligheter, och att de där hälsningarna kan bli något mer och större. En minnesbok, förslagsvis. Sådana måste ju inte vara reserverade för bemärkta offentliga personer med många författare och journalister i bekantskapskretsen.
Varför inte, som närstående, några dagar efter begravningen vända sig till alla som kom dit: »Har du något att dela med dig av? Ett litet minne eller en längre berättelse, allt är välkommet. Skriv ner och mejla. Eller ring mig och berätta, så skriver jag. Deadline om en månad. Vi är några som ser till att materialet blir en bok, och skickar ut till alla som vill ha. Swisha gärna ett bidrag.«
Går naturligtvis att göra även när de döda lever. Till en 50-årsdag eller ett bröllop, till exempel.
Veckans …
… på en skala
Jag har, liksom Johanna, sett Tvångstango, där Amanda och Adina Romare kämpar med livet och sin OCD. Serien grep tag i mig, trots att den tryckts in i den allra vanligaste reality-modellen (möte med ny kändis i varje avsnitt, dokumentära scener blandas med efterkloka kommentarer rakt in i kameran …). Bland annat för att det blir tydligt hur glidande skalan är från oförargliga vardagsneuroser till destruktiva tankemönster som växer till tankemonster.
Jag menar: hand upp den som aldrig vänt tillbaka från gatan för att kolla om dörren är låst, strykjärnet utdraget eller spisen ordentligt avstängd.
När Skriva 2023 porträtterade Amanda Romare berättade hon att manusförfattarna till den TV-serie som baseras på hennes självbiografiska Halva Malmö består av killar som dumpat mig hade svårt att få kläm på karaktärerna. I boken framstår de som osäkra och trevande, samtidigt som de är framfusiga och lämnar ut telefonnummer till killar utan betänkligheter. Amanda Romare sa: »Jag förstår utmaningen. Det är lättare att skapa en karaktär som bara har dåligt självförtroende eller bara är en cool outgoing girl. Det finns något paradoxalt i att i ena stunden ta för sig, för att i nästa bli helt knäckt av att en kille säger fel ord. Samtidigt är det ju så vi funkar! Och det är kanske det som många har känt igen i boken.«
Och ja, det är ju så vi funkar. Vilket är bra att tänka på för den som vill skriva fram karaktärer som är trovärdiga, flerdimensionella och inte så förutsägbara.
TV-serien har premiär den 11 september.
… uppföljare
Lina Bengtsdotters kriminalinspektör Sakka Pienni är en sådan »svagstark« person, bipolär. Christian Daun intervjuade Bengtsdotter när första boken i serien kom ut 2024. I veckan landade uppföljaren: Underjorden.
… truism
»Böcker är ju en så otroligt viktig del av litteraturen.«
Kulturminister Parisa Liljestrand fick uppenbarligen en aha-upplevelse på Hedengrens bokhandel i onsdags.
Hennes därpå följande »stötta din lokala bokhandel« kan naturligtvis ses som vällovligt, men jag ser det snarare som ännu ett hejdå till en aktiv kulturpolitik. Budskapet: det är upp till var och en av oss att köpa så många böcker som behövs för att vår lokala bokhandel ska överleva. Ansvaret för att på ett samlat sätt stötta och stimulera det känsliga ekosystemet från författare till läsare – via förlag, boklådor, litteraturfestivaler … – försöker Liljestrand däremot avhända sig.
… löfte
Efter helgen presenterar vi en ny skrivtävling för prenumeranter. Alla bidrag kommer att publiceras på Tidningenskriva.se. Håll utkik i e-posten och på sajten, så får du tema och annan info.
… tjuvlyssning
Apropå liv man inte vet allt om: en av väldigt många saker som är roligare på sommaren är alla samtalsbitar man snappar upp bättre än under andra årstider. På sommaren är mer människor i rörelse, röster färdas obrutna över vattenytor, känslorna är fler och starkare.
I går passerade jag en kvinna i 45-årsåldern, som hälsade på en person bakom mig i flödet ut från spårvagnen: »Hej! Vad bra du ser ut!«
Något med ordvalet och den lite förvånade tonen gjorde att jag dröjde en smula på stegen och vred diskret på huvudet. En man i ljus sommarkavaj, i ungefär samma ålder som kvinnan, log snett: »Nja, jag är sveeeenpackad.«
Kvinnan, med besvikna ögon men fortfarande lika käckt tonfall: »Är du? Det märks inte.«
Där lämnade jag scenen, med tusen tankar i huvudet. Hur kunde deras eftermiddag tänkas fortsätta? Var hon hans fru? Knappast, snarare syster eller möjligen särbo. Och varför har »svinpackad« har blivit »sveeenpackad« i Göteborg, det finns väl ingen dialektlogik alls i det uttalet?
