Den här veckan har jag, varvat med den deadlinestress som kommer att generera ett nytt extratjockt nummer i slutet av november, samlat våra bästa texter om att marknadsföra sin bok. Ett arbete du bör aktivera långt innan dess att boken är klar, och ett område där du som författare kan bli långt mer betydelsefull än du kanske tror.
Den här veckan släpper vi också ett reportage om författarna som tagit ett steg till och valt att gå en kurs i boklansering. Kursledaren Eva Persson, med en bakgrund som kommunikationschef på Bonnierförlagen, märkte hur förväntningarna på att författaren själv aktivt skulle delta i marknadsföringen ständigt höjdes. Inte minst noterade hon ett ökande intresse från författarna själva, som ville göra vad de kunde för att nå läsare.
Ämnet tycks vara en smula känsligt. När Skrivas reporter Mohamed Yussuf frågar förlagen som köpt kursplatser åt sina författare, vill de inte låta sig intervjuas – gissningsvis av rädsla för att framstå som att de satsar olika mycket PR-krut på olika författare (vilket förstås, krasst sett, är fallet). Därtill betraktas egenmarknadsföring av många författare som lite pinsamt eller skitigt; något man ogärna vill prata högt om. Säkert än mer om man ser sig själv som en litterär författare.
Ändå är det värt att våga få lite skit under naglarna, för en sak Eva Persson säger tror jag är väldigt sann: kommunikation från förlaget är inte det viktigaste för läsarna, de vill komma författaren nära. Och det behöver inte handla om den sortens mekaniska, slätstrukna och ibland rent andefattiga ton som vissa författares content slår an. Det går att vara personlig, skarp och riktigt rolig i sitt samspel med läsarna. Tobias förvånades i sitt förra fredagsbrev över hur få följare många svenska författare har på Instagram. Därför kommer här fem roliga författare jag tycker att ni ska klicka »följ« på: Malin Haawind, Lydia Sandgren, Maria Maunsbach, Ann Edliden och Cecilia Hansson.
Låt er inspireras. Sedan är det bara att börja smutsa ner sig.
Veckans …
… referens
New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani citerar författaren och Nobelpristagaren Toni Morrison som sagt att rasism är maktens försök att distrahera: »The function, the very serious function of racism, is distraction. It keeps you from doing your work.«
I dag beställde jag, uppfylld av en vag förhoppning om att detta är början på slutet av den politiska backlashen i USA, Morrisons Älskade i pocketutgåva. Det blir det första jag läser av henne – en lucka det är hög tid att fylla igen.
… produktion
Ovan nämnda novembernummer av Skriva rymmer en av det här årets bästa guider (om att motivera sina romanpersoner), ett ljuvligt roligt och mustigt porträtt på Maria Maunsbach samt en högintressant Förlagspanel, där förläggarna avslöjar vilka manus de hoppas få läsa under 2026. I slutet av månaden får du tidningen i brevlådan med en extra tung smäll – årets sista Skriva är hela 100 sidor tjock.
… nostalgitripp
Som alla andra har jag nu börjat titta på SVT:s Vi på Saltkråkan, som av de flesta kritiker omfamnats eller åtminstone accepterats, och beskrivits som en trevlig, välgjord och originalet trogen nyinspelning. Innan jag slog på TV:n läste jag kunniga Johan Svedjedals kommentar, där han i slutet tipsar om att läsa den bok Astrid Lindgren skrev efter att TV-serien sänts, och som han menar tillför ett djup och vissa perspektiv som saknas i serien.
Så vad tyckte jag själv? Eftersom alla jag pratat med varit vuxna som lyriskt binge-tittat, ville jag testa serien på de som väl ändå utgör målgruppen: barn. Min tioåring ville hellre spela fotboll men jag fick ihop en panel bestående av två sjuåringar och en snart treåring i soffan. Resultatet: fem av fem! Barnen köpte utan vidare den i jämförelse med samtida barnprogram stillsamma klippningen, satt stilla i 27 minuter och skrattade högt på flera ställen. Därtill jämförde de högt och noggrant handlingen med originalserien (så högt att jag fick be dem minst tio gånger att vara tysta). Själv grät jag en skvätt i soffan, inte bara av nostalgi, utan också för att jag blev lycklig över att barn fortfarande kan uppskatta den här sortens långsamma tempo på en skärm.
… recensioner
Intressant att se hur olika läsningar Geir Gulliksens Luftrummet över Ukraina får. Dagens Nyheters Kristina Lindquist tycker sig inte kunna bortse från det »djupt självupptagna« i projektet och skriver: »… att lyssna till Hildings inre monologer är som att fastna i ett kletigt nät av skam, tvivel och en besatthet vid hur han själv uppfattas. Gulliksen kan konsten att gestalta sådana känslor, jag vet bara inte varför vi ska ägna oss åt dem.«
Medan David Zimmerman i Sydsvenskan tycker att Gulliksen på ett intressant vis vänder blicken mot oss som betraktar kriget: »Det är inte kriget i sig som undersöks här, inser jag efter ett par tjugo sidor, utan vad det gör med välnärda skandinaver och européer som tittar på. Rösten som berättar är ett slags experimentledare, som ivrigt skärskådar Hildings tankar, fantasier och begär för oss.«
En tydlig bild av hur man kan läsa en roman på olika sätt; kanske också välja att läsa en roman på olika sätt?
… varning
Sveriges Författarförbund utökar sin varning; nu omfattar den samtliga förlag inom Hoi Publishings koncern. Orsaken: en konkursansökan mot företaget och koncernens stora skulder hos Kronofogden.
Jag är ingen ekonom, och ska inte ge mig på att göra några sådana analyser, men för en lekman framstod ju konceptet vattentätt ur företagets perspektiv: producera böcker som författaren själv bekostar. Det är svårt att inte undra vart pengarna tagit vägen.
